Einar Englund (1916-1999) var en betydande kompositör i mitten av 1900-talet. Med sin musik, till exempel den s.k. Krigssymfonin, gav Englund röst åt en generation som överlevt kriget och förlorat alla illusioner. Englund skrev också filmmusik till den tidens kända filmer.
Einar Englund är son till en svensk mor och finländsk far. Han föddes på Gotland, varifrån familjen flyttade till Finland; först till Uleåborg och därefter till Helsingfors. Englund studerade piano vid Helsingfors musikinstitut och hans genombrottsverk blev en pianokvintett han komponerade 1941. Han var anställd vid Helsingfors konservatorium, men så bröt kriget ut.
I ett år låg jag och stirrade i taket. Jag var utmattad och fullkomligt tom efter fyra år vid fronten.
Einar Englund om vinterkriget och fortsättningskriget
Englund deltog både i vinterkriget och fortsättningskriget. Han berättar att han var djupt skadad av kriget, totalt slut och känslomässigt likgiltig inför allt. Kriget hade inneburit så mycket död att till och med vänners och släktingars bortgång inte berörde honom.
Men så började han skriva den första symfonin, även kallad Krigssymfonin (1946). Han var så trött på marscher, all musik kom i marschform först. Symfonin gav en röst åt en generation som överlevt kriget och förlorat alla illusioner.
Den andra symfonin, även kallad Koltrasten, komponerade han 1947. Den skapades en sen kväll när Englund började lyssna på en koltrast utanför sitt fönster.
Näktergalen är tråkigt stereotyp, koltrastens sång är fantastisk i sina variationer, en mästare. Koltrastens sång smög sig in i partituren.
Einar Englund om sin andra symfoni
Einar Englund rörde sig över genregränser, han var också jazzmusiker och en ofta anlitad filmkompositör. Han komponerade musik bland annat till filmen Den vita renen (Valkoinen Peura) 1952, regisserad av Erik Blomberg. Filmmusiken belönades med en Jussistatyett och filmen vann även samma år pris vid filmfestivalen i Cannes.
Själv säger Englund att det var förfärligt att komponera filmmusik. Allt annat är färdigt när den skall komponeras, och det finns ingen plats att skapa musiken. Han säger att han lade ner arbete på att skriva "grums".
De flesta regissörer är omusikaliska, de tror inte på musiken som maktfaktor utan fyller filmen med fåniga repliker, bild och text.
Einar Englund om filmmusik
Under tio år skrev Englund inga symfonier. Han tyckte det var lönlöst att komponera, när yngre kompositörer rackade ner på all musik de ansåg vara gammaldags.
Men han kom tillbaka till komponerandet på grund av en obehaglig gallsjukdom. Han tog med sin ångest i sina symfonier. Till exempel den fjärde symfonin har en stark underton av ångest, symfonin är en sorgesång över Sjostakovitjs död. Vi hör hela tiden en felaktig bas som skapar någonting tryckande.
Caterina Stenius diskuterar djupt och ingående med Einar Englund. De börjar med att tala om Einar Englunds barndom och ungdom. Vi hör också utdrag ur symfonierna.
Einar Englund komponerade sin sjätte symfoni för kör och orkester 1986. I den tonsatte han aforismer av Herakleitos i översättning av Pentti Saarikoski. I Söndagsöppet hör vi Vivi-ann Sjögren läsa några aforismer och Folke Gräsbäck spela utdrag ur symfonin.
Söndagsöppets Benny och Leif talar med Einar Englund om hans liv och konst.
Caterina Stenius diskuterar med dirigent Leif Segerstam om Einar Englunds plats i den finska musikhistorien. Englund faller mellan två poler, de stora komponisterna som Kokkonen och Sallinen och avantgardistiska modernister som Erik Bergman. Englund har gått sin egen linje, han har improviserat och tagit med sin virtuositet. Han var också viktig som musikkritiker och lärare.
