Hassan Blasims bok Irakisk Kristus skakade om hela mig så att jag föll ur sängen. Den är briljant, den är faslig, den är ostrukturerad och burdus. Ibland kliver författaren själv in i texten och pekar finger. Ibland är det en hund som talar, eller är det? Texten är ibland motbjudande, sällan vacker och ofta sträv. Jag är hänförd.
Ett litet tag efter att jag läst boken sitter jag med tindrande ögon på första raden i Helsingfors Arbis när Mathias Rosenlund intervjuar Blasim. Jag tackar högre makter för att det är Rosenlund och inte jag som intervjuar. Publiken är nämligen ganska bångstyrig, vissa av publikens frågor får mig att krympa i stolen. En del av publiken ser Blasim som en flykting som skall försvara alla sina landsmän. Hur behandlar du din flickvän? tycker sig någon ha rätt att fråga. Kanske det är därför Blasim verkar vara lite trött, verkar vilja uppfostra oss lite. Ni känner inte oss, vi är människor, säger Blasim. Läs arabisk litteratur, ni vet ingenting om arabisk litteratur. Ni vet kanske ett eller två namn och that´s it.
Jag gräver i mitt trötta huvud. Mahfouz? Fanns det inte en nobelpristagare som kanske skrev på arabiska? Och Adonis som tidigare alltid var nobeltippad? Kahlil Gibran, men sedan är det stopp, ja, jag vet faktiskt ingenting om arabisk litteratur.
Men jag gör som Blasim sade, jag börjar läsa arabisk litteratur och plötsligt anar jag varifrån Irakisk Kristus kommer. Jag lär mig varför arabisk litteratur ofta också är det samma som exillitteratur och våldet får sin självklara förklaring.
Böcker i bersån smakar denna vecka på ny arabisk litteratur.
