Djungelboken å Lurens sommarteater tar sig an den klassiska berättelsen med fräscha grepp. Istället för en djursaga ser vi ett tonårsdrama om att hitta sin plats.
Gårdstunet vid Lurens i Lovisa väcker inte automatiskt associationen ”djungel”, men med hjälp av kroppar, ljudbild och väl valda scenografiska detaljer känns miljön snabbt väldigt självklar.
Möjligtvis förstärks den tropiska känslan också av den höga luftfuktigheten. Det ösregnar, närmare bestämt. Från start till mål, hela söndagsföreställningen.
Ändå längtar jag inte efter att pjäsen ska ta slut, inte förrän under den sista scenen då kylan och vätan gaddat ihop sig till den milda grad att jag bara hackar tänder. Till dess sitter jag gärna där, och det säger en hel del om Lurens ”Djungelboken”.
Kajal och balklänningar
Beslutet att spela Rudyard Kiplings klassiska djursaga ”utan svansar och djuröron”, som det står i programmet, är ett lyckat grepp, både berättarmässigt och visuellt. Istället för att framhäva djurlikhet har man satsat på att framhäva egenskaper och stil, och dräktskaparen Tina Karvonen har gjort ett ypperligt arbete.
Vargarna glider fram i hatt och kostym, i bästa gangsterfamiljanda, medan aporna är ett neonbeklätt gatugäng med fantastiska dansrörelser (koreografen Susanna Karvinen förtjänar en eloge). Pantern Bagheera (Katarina Nikkanen) ståtar i kajal och svart läderrock, medan ormen Kaa (förtrollande spelad och sjungen av Tanya Ryynänen) svävar fram på styltor under en balklänning.
Tonårsdrama
Som bas för föreställningen används ett teatermanus av Johan Gille, som sedan har bearbetats av Robert Hedengren. Eftersom Disney-filmatiseringen från 1967 är en referensram som är svår att skaka av sig är det imponerande hur annorlunda Lurens version är, och till största delen är bearbetningen väldigt lyckad.
Valet att låta Mowgli vara en flicka fungerar utmärkt. Hon klär sig i hatt och slips, precis som vargarna som uppfostrat henne, men framställs ändå varken som en ”flickig flicka” eller en ”pojkflicka”, utan som en tonåring rätt och slätt.
En tonåring med stora känslor, vars känsla av utanförskap är lätt att relatera till. Emilia Nikkanen gör en solid prestation, gällande både skådespeleri, sång och dans.
Nyanserat – för det mesta
I jämförelse med Disney-versionen blir flera karaktärer också mer nyanserade. Det anarkistiska apgänget är både hysteriskt roligt och fruktansvärt skrämmande – Estrid Airas och Emilia Tenhunen skiner speciellt, men mest imponerande är energin och oräddheten som hela gruppen spelar med. Ormen Kaa är farlig, men inte genomond, och samma gäller den upproriska varghonan Ketto (Heini Rautoma).
Den plattaste karaktären blir tigern Shere Khan, och det är synd, för det är inget fel på Joonas Vartianens skådespeleri – tvärtom imponerar han i sin elakhet – men det är synd att manuset inte tillåter honom fler nyanser. Nu är han en Disney-skurk rakt igenom, komplett med det queera drag som Disney tycker om att förse sina ondisar med (se t.ex. Scar i Lekonkungen och Jafar i Aladdin), och det känns lite tråkigt.
Radarparet Baloo (Tom Pallas) och Bagheera (Katarina Nikkanen) faller in i en stereotyp jargong mellan ”avslappnad snubbe” och ”beskäftig kvinna”, men med undantag av några lite onödiga skämt är prestationerna tillräckligt sympatiska för att uppväga klichén.
Vem får vara människa?
Till sin tematik känns pjäsen aktuell – med frågor om att övervinna främlingsfientlighet och klara av att leva tillsammans med folk som skiljer sig från en själv – utan att för den skulle skriva åskådaren på näsan. Regissören Oscar Silén har gjort ett bra jobb med att skapa en välavvägd helhet.
Originalberättelsen har vissa skavande element som inte helt och hållet går att bortse från heller i den här versionen. Hit hör synen på relationen mellan djur och människa, som präglas av en kolonial syn på människan som naturens överman.
”En människa gör sina val” påpekas det i slutet av pjäsen på Lurens, medan djuren bara agerar enligt sina lagar och instinkter. Det väcker frågor om på vilka grunder vi fortfarande kan försvara en sådan distinktion.
Vilka grunder har människan för att få regera över andra, och vilka människor är det som regerar över andra människor? I en samtid där hudfärg och etnicitet gör att vissa människor ges större makt än andra blir de här frågorna mer aktuella än någonsin.
Lurens hanterar emellertid den här frågan ganska skickligt, och slutar pjäsen på ett sätt som inte nödvändigtvis ställer en art över en annan, utan snarare betonar vikten av mångfald och olikhet. Det är en trevlig tanke att gå hem med, trots att kläderna dryper av regn och åskan mullrar.
