I hundratals år täcktes husväggarna i Norden med en lerblandning, tills andra material kom in på marknaden. I Pernå renoveras en stuga från 1700-talet med den urgamla tekniken, och vi tog oss en titt på hur arbetet går till.
På Ollas gård i Pernå, Lovisa, håller Eva Godenhielm-Vuori på att renovera den gamla bagarstugan. Det är en verkligt gammal byggnad som troligen har stått där ända sedan Stora ofreden på 1700-talet.
Huset är Godenhielm-Vuoris sommarstuga, och när det visade sig att den behövde en ordentlig renovering bestämde sig Eva för att hon ville göra det med gamla metoder. Lerklining är en av metoderna som hon använder på väggarna och något som hon utför helt själv, med hjälp av sommarjobbaren Ingrid Henriksson.
Lerklining är ett sätt att ytbelägga stock. Man blandar ihop en massa som kan bredas ut i två lager; det första fyller igen håligheter och mellanrum i stockar, det andra lagret bildar sedan en jämn och slät yta, som då man rappar en vägg. Det yttersta lagret kan målas med färg.
- Metoden har eventuellt från början haft helt hygieniska skäl, det finns en massa små kryp som trivs mellan stockfogarna, säger Godenhielm-Vuori som kallar sig en glad amatör och nybörjare.
Massan, eller degen som används består av naturmaterial som man kan hitta på den egna gården. Det finns många olika recept på internet, men det som används på Ollas är en del lera som tas från jorden under moränen, tre delar mursand och en del färsk hästavföring rakt från spiltan för att binda massan. Det ska också vara en del fibrer, exempelvis uppblött tidningspapper, sågspån eller myrstack. Allt vispas med en betongvisp.
- Metoden har använts ända sedan vikingatiden, men sedan har den småningom blivit undanträngd av pappersprodukter på 1800-talet.
På den gamla bagarstugans väggar har man kunnat se hur modet förändrats. När stockarna skulle renoveras hittade man lerklining underst, sedan två lager av tjock papp som var målat i många lager, efter det nio lager av tapeter. Där emellan hade hela rummet tapetserats med tidningar från år 1906.
Lerklining valde Eva Godenhielm-Vuori dels för att det var det understa lagret som hittades på väggarna, och dels för att hon tycker att den ger en levande och varm atmosfär. Hon beskriver det som att den följer buckligheten i timret.
Naturlig metod
- Det är viktigt för mig att göra jobbet med en naturlig metod. När jag tog mig an huset så visste jag att det är gammalt och det måste man respektera, säger Godenhielm-Vuori.
Hon säger att hon kanske ändå inte riktigt visste vad hon gav sig in på, men under processen har intresset växt. Ju mer hon läser på och lär sig om att renovera gamla byggnader desto mer intresserad blir hon. Ett intresse som är lätt att hålla i liv i Lovisa där det finns många andra som också sysslar med att restaurera gamla hus.
Sextonåriga Ingrid Henriksson har hjälpt till med lerkliningen och säger att hon lärde sig metoden väldigt snabbt.
- Jag trodde det skulle vara svårare. Det luktar också mindre än jag trodde, egentligen ingenting alls, med tanke på att vi sätter hästskit på väggarna, säger Henriksson.
På internet kan man lära sig mycket om lerklining. Eva och Ingrid fick hjälp med att komma igång genom föreningen Saviyhdistys.
