Västernspelet Red Dead Redemption gjorde ett oförglömligt intryck på Yle Spels Susanne Lindström. Nu är trailern till uppföljaren ute och de skyhöga förväntningarna är ett faktum.
Det är med en pirrig känsla i magen jag skriver denna text. Under den senaste veckan har rykten om en uppföljare till västernspelet Red Dead Redemption igen spridits som löpeld på nätet, och nu har äntligen trailern till Red Dead Redemption 2 släppts!
Spelet släpps hösten 2017 och då kommer jag att bunkra in mig i min lägenhet och än en gång bara existera i den virtuella vilda västern.
Kärlek vid första ögonkastet
Red Dead Redemption (2010) var för mig den första stora kärleken. Förälskelsen slog ner som en blixt från klar himmel och jag håller ännu fast vid att det har en singleplayer story i särklass. Berättelsen om den före detta fredlöse John Marston, som kämpar för att få återförenas med sin familj och leva ett stillsamt liv bortom allt våld, är otroligt fängslande och välberättad. Miljön och ljudvärlden påminde mig om alla de vilda västern-filmer jag tittade på med min pappa när jag var liten. Jag sög in varje detalj av berättelsen utan att någonsin kunna få nog.
Jag hade velat stanna i spelets värld för alltid, men en berättelse har alltid en början och ett slut. Jag tvivlar på att någon förblev oberörd när John Marston plötsligt låg död på marken och berättelsen höll på att lida mot melankoliska sluttexter. Red Dead Redemption är än idag det enda spelet som någonsin fått mig att gråta på grund av intrigen (jag har naturligtvis raserigråtit på grund av lagg och annat elände x antal gånger i andra spel). Man kan alltså lugnt säga att mina förhoppningar inför uppföljaren är kolossala.
Att leva och andas ett spel
Red Dead Redemption prisades av såväl kritiker som spelare när det släpptes, och det har än idag en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Det var spelet som fick verkligheten att blekna bort och drog mig allt djupare in i spelens förtrollade värld. Jag tvivlar på att jag någonsin hittar ut igen.
Trots att jag älskar storyn i Red Dead Redemption är det inte den som gör just det spelet så speciellt för mig. Jag hade tidigare mest spelat singleplayer och det var egentligen först Red Dead Redemption som väckte mitt intresse för att spela på nätet. Det hade ett fantastiskt multiplayerläge med free roam, PvP matcher och co-op uppdrag. När jag väl fick upp smaken för dem var jag totalt såld. Jag vet inte exakt vad min totala speltid i Red Dead Redemptions multiplayer är. På ett av mina konton har jag spelat drygt 30 dygn, men resten har jag aldrig kollat.
Red Dead Redemption blev så mycket mer för mig än bara ett spel. Det var min värld, där jag tillbringade all min lediga tid. Efter min tio veckor långa sommarsemester var jag fortfarande blekast i byn och hade tappat så många kilon att mina byxor inte längre hölls upp (spelmani är tydligen världens bästa bantningskur). Jag skapade kontakter världen runt, spelade i klaner och umgicks nästan enbart med onlinevänner. Communityn var väldigt engagerad och det var lätt att få vänner och ännu lättare att få fiender.
Jag har upplevt så mycket näthat och trakasserier i Red Dead Redemption att det egentligen förvånar mig att jag nu tänker tillbaka på spelet med sådan värme. Att stänga av spelet när det gick för långt var inte ett alternativ, för spelet var vid sidan om jobb och nattsömn hela mitt liv. Istället lärde jag mig att hantera – men aldrig tyst acceptera – det näthat som förekommer i många onlinespel. Och det gjorde mig starkare både som person och som spelare. Inget motiverar en att bli bra på ett spel lika starkt som viljan att sätta idioter på plats.
Maniskt spelande räddade vardagen
Efteråt inser jag att mitt spelande nog var en gnutta maniskt. Under ungefär samma tidpunkt höll jag på att sjunka in i en depressionsfas, så spelandet fungerade nog som en slags verklighetsflykt för mig just då, och det fungerade för mig. Det var ett spel som jag hade anammat ända in i själen, så det var betydligt lättare att hantera och lyckas i än vardagen.
Tyvärr lever inte onlinespel för alltid. Småningom fanns det bara fanatiker och nybörjare, som hittat denna guldklimp i en reakorg i någonstans, kvar i spelet. Det började dyka upp mer och mer spelförstörande glitchar, som till en viss grad gick att bekämpa. Till slut ledde de ändå till att mitt älskade Red Dead Redemptions multiplayerläge blev ospelbart. Tiden som följde därpå präglades av tomhetskänslor och saknad, kan jag berätta ...
Jag har ännu inte hittat ett spel som fängslat mig på samma sätt som Red Dead Redemption gjorde, men löftet om en uppföljare nästa år ger mig hopp. Trots att höga förväntningar ofta resulterar i besvikelse och bitterhet, tror jag att Red Dead Redemption 2 har alla förutsättningar att bli lika fantastiskt som sin föregångare.
Jag kommer knappast att skapa ett lika starkt känslomässigt band till det, men jag ser likväl fram emot att göra vilda västern ännu mer osäker nästa höst!
