”Varje morgon innan jag och mina syskon begav sig till våra skolor och pappa till sitt arbete samlades hela familjen. Vi tog alla avsked av varandra eftersom vi inte visste om vi skulle ses igen. Varje morgon ett sista farväl.”
I september 2001 höll jag på att läsa för min slutexamen i gymnasiet. Jag hade TV:n på men utan ljud. Plötsligt bröts sändningen av en extra nyhetssändning. Utan att förstå vad som hände, och utan några kommentarer eftersom ljudet var avstängt, såg jag det ena brinnande tornet i New York, och efter en stund, som på en film, hur ett flygplan kraschade in i det andra tornet. Lite senare rasade båda som ett apokalyptiskt scenario ur någon katastroffilm.
Vi trodde att det var en konspiration av den amerikanska regeringen eller av CIA. För vi trodde inte att någon annan skulle kunna utföra något sådant. Att samtidigt attackera World Trade Center, Pentagon och Vita huset på det spektakulära sättet – vem annan skulle kunna göra något sådant? Även min familj trodde detsamma.
Vi förstod genast att Irak skulle få skulden. Visserligen ledde spåren till al-Qaida och talibanerna i Afghanistan, men Irak, Iran och Nordkorea inkluderades i det som president George W. Bush kom att kalla ”ondskans axelmakter”.
Med stöd av ett FN-mandat fick en internationell expertgrupp möjlighet att undersöka om vi hade de massförstörelsevapen som USA hävdade. De kom också till min skola och tog prover och fotografier i alla våra laboratorier. Till USA:s förtret hittades ingenting. Trots det fortsatte USA att hävda att de fanns, och att stridsgaser och kemiska eller biologiska vapen tillverkades i mobila anläggningar som kunde gömmas för inspektörerna från FN.
I en berömd scen från ett möte i FN:s säkerhetsråd visade USA:s utrikesminister Colin Powell bilder av de här anläggningarna med orden: "there can be no doubt that Saddam Hussein has biological weapons and the capability to rapidly produce more, many more." Vartill den franska utrikesministern Dominique de Villepin replikerade: ”I don't believe you.”
När invasionen av vårt land började den 20 mars 2003 med kodnamnet Operation Iraqi Freedom var jag 18 år gammal. Så gott som hela min barndom hade bestått av krig. Det var något vi hade varit tvungna att leva med. Vi trodde inte att det skulle bli annorlunda nu. USA och dess allierade hade kunnat avlägsna Saddam under Kuwaitkriget men gjorde det inte. Så varför skulle det bli annorlunda nu.
Men när B-52-bombplanen fällde sina bomber över de militära installationerna i min hemstad förstod vi att det skulle bli annorlunda. Verkningarna av bombningarna var fruktansvärda. Det var som på film. Jag vet att jag använder det uttrycket ofta, men för någon som inte upplevt B-52 och deras bomblast är det det närmaste jag kan komma. Det var som en jordbävning. Och det skulle bli värre.
Universitetet stängdes medan kriget pågick och allting stannade. Som 18-åring kunde jag ha blivit inkallad i armén, men eftersom jag redan studerade blev jag frikallad. Jag bodde hemma, och precis som under tidigare krig funderade vi om vi skulle flytta eller stanna kvar. Hela familjen var i chock. Vi förberedde oss för det värsta. Men vart skulle vi fly? Kriget fanns nu överallt, och i Mosul hade vi i alla fall en liten möjlighet att kunna köpa mat och förnödenheter.
I början var de enda nyheter vi fick Saddams nyheter. Vi hade inga mobiltelefoner, fjärrsamtal till utlandet fungerade inte och satellitmottagare var förbjudna. Det dröjde emellertid inte länge innan vi fick nyheter från de amerikanska baserna. Men det var svårt att veta vad som hände i Bagdad, eftersom alla nyheter var censurerade.
I TV såg vi Saddam själv tillsammans med sin specialstyrka Saddams martyrer delta i slaget om flygplatsen i Bagdad. Även hans söner syntes i TV kriga mot de amerikanska fallskärmssoldaterna. Den som behärskade flygfältet kunde kontrollera hela landet.
Tack vare släktingar i Bagdad fick vi lite nyheter utifrån. De berättande helt andra saker än Saddams TV. Andra tider var vi helt utan nyheter. Det vi hade att hålla oss till var rykten av olika slag. Att soldaterna deserterade. Att flygfältet var intaget. Vi trodde inte på det. Vi var tvungna att tro det vi alltid hade trott: att Saddam skulle klara sig ur kriget.
Berömd eller beryktad blev Iraks informationsminister Muhammad Saeed al-Sahhaf (i USA kallades han Comical Ali – till skillnad från Chemical Ali). En dag såg vi honom i TV lägga ut texten om att de amerikanska styrkorna befann sig på flykt och att fallskärmssoldaterna på flygfältet var omringade och att de som inte begick självmord skulle bli tvungna att kapitulera. Men det han inte såg, men som hela landet såg och även kameramannen såg, var att bakom hans rygg rullade en kolonn amerikanska pansarvagnar. Han var tvungen att ge sig iväg i all hast.
När vi sedan såg horder av utmattade soldater på flykt – de hade kastat sina vapen och sina uniformer och vandrat eller sprungit hela vägen från Bagdad – förstod vi att kriget var förlorat.
I jämförelse med Bagdad och Basra kom Mosul emellertid lätt undan bombningarna. Turkiet tillät inte amerikanska bombplan att använda de turkiska flygbaserna för att bomba Mosul. Staden hade tidigare tillhört det ottomanska väldet och Turkiet anslår fortfarande i sin statsbudget en turkisk lira varje år till staden. Flyganfallen kom från Jordanien, från Kuwait och från hangarfartyg i Medelhavet.
Kriget var likväl en katastrof. Alla krig innebär katastrof.
En upprörande detalj i kriget inträffade när Saddamstatyn vid Firdos torget störtades. Inte det att statyn vräktes omkull (det lyckades ju inte helt utan statyn blev liksom Saddams ande över landet hängande på hälft) för vi älskade inte Saddam men hatade honom inte heller. Han var, och han hade varit ett faktum. Saddam hade varit den institution som hållit samman landet och hade på många sätt främjat humanitet, bildning och rättvisa.
Nej det som upprörde oss var att en amerikansk soldat täckte Saddams ansikte med en amerikansk flagga. Det var ett slag i ansiktet på oss. Förmodligen förstod soldaten som hade gjort det att han hade skymfat hela det irakiska folket. I en TV-sekvens hör man den jublande massan på torget plötslig tystna. Flaggan ersattes snabbt med en irakisk.
Men amerikanarna gjorde så många fel. Så stora misstag. Otroligt att de inte förstod att bättre hantera den situation de hade skapat. De tycktes fullständigt sakna förståelse för vår historia, vår kultur och våra nationalkänslor. Eller så förstod de fullständigt vad de gjorde genom att medvetet skapa ”a creative mess”; ett kaos ur vilken en stark irakisk stat svårligen igen skulle kunna resa sig.
Kriget i Mosul tog slut den 11 april 2003 i och med att den irakiska femte armén kapitulerade, två dagar efter det att Bagdad hade kapitulerat. Under kriget hade allt liv avstannat. Skolor och universitet var stängda. Vi stannade hemma. Allt hade hänt så snabbt och så oväntat. Nu gällde det att försöka återgå till livet igen.
Att återgå till ett ”normalt” liv var otänkbart. Plötsligt hade vi nya härskare. Men när Saddam var borta utbröt en stöldvåg utan like. Butiker plundrades. Det fanns ingen armé, ingen polismakt längre. Även skolor, sjukhus och offentliga byggnader plundrades.
Eftersom allt hade tillhört Saddam och Saddam var borta var det som om statlig egendom inte skulle ha tillhört någon längre. Den enda sammanhållande institutionen var moskéerna. De gjorde nu många goda saker. De uppmanade via sina högtalare människorna att bilda medborgargarden för att stoppa plundringarna.
Eftersom det fanns vapen i de flesta familjer började vapenförsedda civilpersoner patrullera på gatorna. Dessutom fanns det vapen överallt som irakiska soldater lämnat efter sig. Varje stadsdel upprättade ett eget garde som patrullerade på gatorna dag och natt.
Man kunde säga att det fanns tre slags mänskor. Det fanns de frisläppta brottslingarna som fullständigt samvetslöst bara ville roffa åt sig. (Vi vet precis vilka de var och de har aldrig blivit straffade.) Det fanns de som ville skydda privat och allmän egendom. Och så fanns det den stora gruppen däremellan som bara såg på utan att göra vare sig det ena eller det andra.
Efter att eldupphöret trätt i kraft gjorde vi en biltur med min pappa, min farbror och min yngsta bror för att se vad som hänt. Vi grät alla i bilen. När jag såg universitet och dess klinik kollapsade jag. Allt var så förstört.
Nästa dag ville jag gå till universitet för att se vad som fanns kvar. Jag träffade andra studenter och gick med i ett medborgargarde för att skydda universitet. Mamma försökte hindra mig – ”gör inte det”, sade hon. ”Du vet ju inte hur man använder vapen.” Pappa tyckte att det var rätt det jag gjorde.
Nu efteråt kan jag tycka att jag förlorade omdömet. Men jag ville att allt skulle bli bra igen. Och jag bar aldrig vapen eftersom jag inte vet hur de används och var rädd för att jag skulle skada någon oskyldig om jag började använda ett.
Vi önskade inte att det här skulle hända, att the bad guys skulle ta över vår stad, råna banker, plundra sjukhus, skolor och hotell. Skjuta civila.
Det finns i vår rättsuppfattning en tradition (och som kanske är universell), som ger barnen arvsrätt till faderns egendom. I vår kultur hade Staten varit Fadern, och all egendom, det vill säga all statlig egendom, skulle fördelas rättvis bland allt folket. Det här predikades nu i moskéerna och det bidrog till att få slut på plundringarna. Moskéerna gjorde även en annan god sak:
Under Kuwaitkriget kom många soldater hem med stulen egendom. Bilar, elektronik – en av min mosters bekanta kom hem med ett helt hus. Efter det började det gå ett rykte att de som hade stulit bilar ofta omkom i bilolyckor. Min mosters bekantas hustru dog oväntat i en sjukdomsattack. Själv straffades han för ett brott som han inte hade begått.
Folket trodde att det var gud som hade straffat tjuvarna – att det var Allahs vilja. Stöld är ett mycket allvarligt brott enligt Koranen. Moskéerna utnyttjade nu det här ryktet och uppmanade via sina högtalare folk att lämna tillbaka sitt stöldgods till dem.
Eftersom jag var med i en kvartersgrupp som försökte upprätthålla ordningen i vår stadsdel åkte vi runt till moskéerna och fann många saker som hade stulits. Åttio till nittio procent kunde återbördas. En dag kom det en ångerfull person till sjukhuset med något som han trodde var en TV och ville sälja den till oss. Men han var inte säker på att apparaten fungerade, åtminstone hade han inte lyckats få den att fungera. Vi erbjöd 50 amerikanska cent för apparaten (vilket var mycket pengar, det motsvarade 20 liter bensin) och han nöjde sig med det.
Det var inte en TV, det var en del av en ultraljudsapparat, värd tusentals dollar.
Sedan kom de kurdiska peshmergakrigarna. De kurdiska områdena hade inte bombats av USA-alliansen eftersom kurderna stred på samma sida som de. Nu kom de som segrare till oss. De betedde sig som segrare, plundrade och stal allt vad de hann. De förde bort lätta vapen, tunga vapen, bilar. Från sjukhuset tog de våra ambulanser.
Vi trodde att kurderna skulle förstöra hela stan. De tog allt – eller brände det. De civila stadsdelspatrullerna var tvungna att börja strida mot de kurdiska, illa organiserade styrkorna. Moskéerna uppmanade kurderna att hjälpa oss, inte slåss mot oss.
Fler och fler anslöt sig till medborgargardena. Också före detta soldater med stridserfarenhet kom och hjälpte civilstyrkorna. Det utbröt strider gata för gata. På en gata blev kurder i en bilkonvoj instängda. De brände allt omkring sig. Hela gatan. Gatukriget pågick tre – fyra dagar. Inför hotet att möta ökat motstånd gav sig kurderna emellertid till slut av.
Sist kom amerikanarna. Då hade det gått en vecka, tio dagar sen kriget tog slut. De försökte införa lag och ordning i staden, utan att lyckas.
I början var vi inte inställda på konflikt med amerikanarna. Eftersom jag kunde engelska kunde jag diskutera med dem. De var förvånade att vi betraktade dem som erövrare och ockupanter. Själva såg de sig som befriare. De tyckte att vi var otacksamma, så mycket som de hade offrat i pengar och liv. Men vi hade inte bett om det.
Amerikanarna tycks tro att kapitalism och demokrati är lösningen på alla problem och att demokrati kan införas med våld och vapen. De är illa inlästa på historien.
Jag kom bra överens med en av sjukvårdarna och kunde rekvirera sjukvårdsmaterial från honom – vi led ju brist på allting. Jag blev också erbjuden att arbeta som tolk för amerikanarna. Jag skulle ha fått 400 dollar i lön per månad. Det var en astronomisk summa. Tio gånger mer än vad mina föräldrar förtjänade tillsammans.
Men två år senare hade det blivit omöjligt att samarbeta med amerikanarna. De rester av Saddams armé som då ännu gömde sig i staden började döda alla som idkade samröre med ockupanterna. Tolkarna som sedan anlitades kom från andra städer och länder, kunde vi höra på dialekten. De var kurder, shiamuslimer, eller kom från Egypten, från Jordanien.
Ockupanterna hade mer pengar än medmänsklighet.
Vi hade hoppats att det skulle bli bättre när amerikanarna ersatte kurderna, men det blev sämre. Eftersom vi inte kunde ha att göra med dem, litade de inte på oss. Det låg döda överallt. Man kunde se flera kadaver varje dag. Vi såg människor bli kidnappade. Såg människor bli avrättade. Det hände till och med på sjukhuset. Det var omöjligt att förstå varför. Ibland satt det en skylt på liket. Översättare. Tolk. Amerikas lakej, etc.
Vi vågade inte komma i närheten av de döda. Det var bara USA:s bepansrade fordon och ambulanspersonalen som kunde forsla bort liken. Det hände att de var apterade med sprängladdningar. Eller så satt det någon prickskytt någonstans och väntade på att någon US soldat skulle komma förbi. Jag och min kamrat blev en gång beskjutna när vi ville hjälpa en sårad och döende i ett gathörn. Jag tror att det var varningsskott.
Vem var fiende, vem var vän? Vi visste inte och de visste inte vem man kunde lita på. Vi levde med åsynen av bortslitna huvuden och lemmar för våra ögon. Även USA-armén sköt på alla som enligt dem föreföll misstänkta.
Många gånger var jag nära att bli dödad. Jag kunde emellertid inte berätta det för mina föräldrar. De skulle ha blivit ännu mer oroliga. En gång blev vi beskjutna när vi var på väg hem i bil med pappa. Flera kulor träffade bilen utan att skada någon av oss. Jag kunde se att många amerikanska soldater var ytterligt nervösa och tycktes befinna sig nära ett psykiskt sammanbrott.
Det cirkulerade ett rykte att Saddams söner fanns i Mosul och att en belöning på 40 miljoner dollar var utfäst för den som förrådde eller avslöjade dem. Och mycket riktigt, de hade gömt sig i ett hus nära det ställe där min faster bodde med sin familj. Ägaren till huset hade avslöjat dem. Huset angreps med Apache-helikoptrar och förstördes. Det hände den 22 juli 2003.
USA: Det är Saddam Husseins söner
Det var en chock för oss att sönerna dödades så nära oss. Vi var mycket rädda. Det var också en chock när TV visade bilderna av den tillfångatagna Saddam. Vår ledare, förnedrad av sina besegrare.
Vi hade trott att seden att hänga upp sina fienders huvud på en påle inte fanns längre. Nåväl, hans huvud hängdes inte upp, men han hängdes ut, till allmänt och världsvida beskådande.
Tre – fyra månader efter att kriget tagit slut öppnades universitet och skolorna. Varje morgon innan jag och mina syskon begav sig till våra skolor och pappa till sitt arbete samlades hela familjen. Vi tog alla avsked av varandra eftersom vi inte visste om vi skulle ses igen. Varje morgon ett sista farväl. Sedan körde pappa oss alla i tur och ordning till våra skolor, och på kvällen samma sak i omvänd ordning.
Första året på medicinska kollegiet är i huvudsak inriktat på anatomi. I stort sett kunde vi fortsätta där vi hade slutat, med samma lärare och samma studenter. Endast några få saknades. En av mina studiekamrater dödades för att han var shia. Jag hade inte haft någon aning om att han var shia. En annan som hade rest till Bagdad för att doktorera kidnappades och dödades. För att han var sunni. Sådant hände hela tiden.
För att studera anatomi och dissekera kroppar behöver man lik. Man skulle kunna tycka att det hade funnits gott av dem nu, men läget var det omvända. Tidigare hade universitetet fått döda kroppar från Indien eller Pakistan, eftersom lagen förbjuder anatomiska studier och dissekering av irakier. Nu gick det inte att få tag på döda, varför varje kropp måste återanvändas år efter år. Det låter makabert och det var det. Mitt i dödens väntsal hade vi brist på döda.
Andra halvåret av 2003 och år 2004 var, jämfört med senare tiders erfarenheter, ändå ganska lugna. Vi har ett ordspråk som säger att har man sett döden är det lätt att acceptera feber. År 2005 började katastroferna som ledde fram till det kaos som råder idag. Orsaken var politiska felbedömningar, maktlystnad, korruption och total inkompetens.
Den första tiden var vår provins Nineve underställd militära guvernörer, de amerikanska generalerna David Petreaus och Carter Ham. År 2005 fick den första ”demokratiskt” valda guvernören. Tro inte att det var ett demokratiskt val, det vet jag för jag var en av dem som övervakade valet. Och tro inte att det gjorde saken bättre. Tvärtom.
Det största misstaget som gjordes var att maktens skulle delas mellan alla befolkningsgrupper. Tidigare hade vi alla uppfattats som irakier. Nu indelades allt och alla. Alla definierades som tillhörig någon grupp, någon underavdelning av nånting annat. Du var sunni- eller shiamuslim. Du var religiös eller icke-religiös. Du definierades som assyrier, armenier, kurd eller kristen. Du var från provinsen Bagdad, Nineve, Basra, Saladin, Karbala, Muthanna, etc.
USA lyckades fullständigt splittra ett tidigare tämligen enat folk. Söndra och härska, i enlighet med den gamla romerska härskartekniken.
Efter det att amerikanarna gett över makten till lokala makthavare styrdes landet av ett råd som bestod av 25 politiska amatörer, valda på ett år. Och de skulle turvis vara rådspresidenter en månad i taget, i bokstavsordning. Efter ett år hölls det val.
Irakisk valdag skuggades av våld
Vi fick en demokrati som var en parodi på demokrati. Våra ockupanter, USA och England, har två partier som styr landet. Trodde de att samma skulle gälla för oss? I det första valet, ackompanjerat av bilbomber, vägbomber, självmordsbombare, fanns det ett hundratal partier. Jag tror att dödandet uppmuntrades uppifrån.
Tidigare hade Irak varit en i huvudsak sekulär stat. Nu blev det religiösa och irrationella ställningstaganden som definierade partierna. Lokala ledare som tidigare varit totalt irreligiösa började uppträda med religionen som täckmantel. Ett hyckleri utan like. Religionen blev ett carte blanche att göra vad man ville.
Hur kan du ha demokrati ifall du ser och behandlar din motpart inte som en konkurrent utan som en dödsfiende. När sunnipartiet (som var Baath-partiets arvtagare) insåg att det inte skulle vinna valet uppmanade de sina anhängare med hot om dödsstraff att bojkotta valet. Det var med tanke på landets framtid ett stort misstag. I stället för partier fick vi en mängd politiska fraktioner som alla försökte eliminera de andra. Styrda av låtsasreligiösa ledare utan erfarenhet av politik.
Det var också en chock för oss. Inte hade vi tidigare vetat vem som var shia och vem som var sunni, vem som var det ena och det andra. Vi visste inte att landets majoritet är shiamuslimer. Jag hade haft judiska, kristna, kurdiska, assyriska och armeniska vänner. Nu delades all befolkningen in i etniska och religiösa grupper. Vi styrdes av, tyckte jag, en militär-teokratisk byråkrati.
Man kan säga att det året, år 2005, kollapsade politiken.
