Ingen vet exakt hur många stjärnor det finns i vår hemgalax Vintergatan, men uppskattningarna varierar mellan 100 och 400 miljarder. Inklusive vår egen sol. Men få av alla dessa stjärnor har varit föremål för en så intensiv diskussion de två senaste åren som Tabbys stjärna.
Tabbys stjärna, eller som dess officiella katalognamn lyder, KIC 8462852, är vid första anblicken en synnerligen normal och föga uppseendeväckande stjärna. Den kallas Tabbys stjärna efter Tabetha S. Boyajian, astronom vid Yale-universitetet och huvudförfattare till den första studien av den gåtfulla stjärnan.
Tabbys stjärna ligger i Svanens stjärnbild, 1270 ljusår från jorden, och går inte att se med blotta ögat. Däremot nog med ett vanligt 130 millimeters amatörteleskop.
Och faktum är att det uttryckligen var amatörastronomer från nätprojektet Planet Hunters som lyfte upp Tabbys stjärna till en astronomisk superkändis 2015.
Ljuset kommer och går
Orsaken till att Tabbys stjärna blev föremål för ett sådant ståhej är att den inte lyser så där jämnt och fint som stjärnor brukar göra. Med ojämna mellanrum verkar den förmörkas. Inte helt och hållet, men dess ljusmängd minskar skarpt och plötsligt. Efter några timmar återvänder ljuset till det normala igen, på ett sätt som aldrig har observerats förr.
Observationerna av Tabbys stjärnas besynnerliga variationer i ljusmängden gjordes med Kepler-rymdteleskopet, ”planetjägarteleskopet”, vars uppgift var att hålla ett öga på mer än hundra tusen stjärnor och registrera förändringar i deras ljusstyrka.
De här förändringarna beror i många fall på att en planet som kretsar kring stjärnan i fråga, passerar framför stjärnan och orsakar en liten nedgång i dess ljusstyrka. Det här är en av de huvudsakliga metoderna som används till att upptäcka så kallade exoplaneter, alltså planeter i andra solsystem.
Men gemensamt för de här minskningarna i ljusstyrkan som uppstår när en exoplanet passerar framför sin stjärna är att de är väldigt små och kortvariga. Ingenting i klass med de kraftiga (uppemot en fjärdedel) och långvariga förmörkelserna som Tabbys stjärna uppvisar.
E.T.:s solpaneler i rymden?
Och det här får ju många att ställa miljondollarsfrågan: vad – eller rentav vem – är det som får Tabbys stjärna att förmörkas?
I normala fall skulle branschfolket fnysa och skratta ut den som kommer dragandes med ett ”vem” i sådana här sammanhang, en hänvisning till utomjordingar, och det skulle ta en minut eller två att räkna upp de fullt normala, naturliga fenomenen som orsakar sådana här saker.
Men grejen med Tabbys stjärna är att det inte har funnits något riktigt vettigt eller självklart vad att ta till. Ingen annan stjärna av den här sorten har någonsin betett sig så här. De flesta förklaringar om vad det är som får ljuset från Tabbys stjärna att växla i styrka har känts mer eller mindre lika långsökta som aliens-förklaringen.
Och med aliens så avser man då en oerhört avancerad civilisation som är kapabel till att bygga enorma megastrukturer i rymden, rentav kapsla in själva stjärnan i en så kallad Dysonsfär, och att det är de här konstruktionerna som tidvis skymmer Tabbys stjärna.
Frågar man mysteriets upphovskvinna själv, Tabetha Boyajian, så menar hon att den mest sannolika förklaringen är enorma svärmar av kometer och kometfragment som tidvis passerar mellan stjärnan och oss. Aliens tror hon inte på.
- Som förklaring är [utomjordingar] definitivt sexigare än exokometer, men inte speciellt sannolikt, säger hon i en intervju för Science Line, New York Universitys tidning.
Tabby slukar sina planeter?
En helt färsk tolkning till fenomenet kommer från en amerikansk trio av astronomer från Columbia- och Berkeleyuniversiteten. Deras uppsats på temat ligger som bäst ute för referentgranskning på Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.
Brian Metzger, Nicholas Stone och Ken Shen, som de heter, har slagit sina kloka huvuden ihop och kommit till att Tabbys stjärnas konstiga beteende beror på att en planet rätt så nyligen (läs: de senaste tusen åren eller så) har störtat in i stjärnan. Det här skulle få fusionsreaktionerna i kärnan att flamma upp kraftigt, vilket syns i form av en ökad ljusstyrka som sakta avtar med tiden tills den når normal nivå.
Och vi vet alltså att ljuset från Tabbys stjärna har minskat med omkring 20 procent sedan 1890, det här har man kunnat sluta sig till genom att jämföra färska bilder av stjärnan med gamla astronomiska fotoplåtar av det här området i rymden.
Det skulle förklara varför ljuset från stjärnan sakta avtar med tiden, men de plötsliga, kraftiga ljusminskningarna då?
Dem förklarar astronomerna med att planeten som störtade in i Tabbys stjärna antingen slets i stycken, och fragment av den – eller kanske dess månar – fortfarande kretsar kring stjärnan i en oregelbunden omloppsbana, och med ojämna mellanrum passerar bråtet mellan Tabbys stjärna och oss, vilket får ljuset att dämpas.
En kosmisk dödsdans
Forskarna menar att slukandet av planeten, om vi utgår från att det är vad som har skett, knappast har hänt över en natt. Den dömda planeten har dansat en miljontals år lång dödsdans runt Tabbys stjärna, och för varje varv har planeten förts lite närmare det rytande infernot som en stjärna ju är, och slutligen har den då störtat in i sin sol. Eller blivit sliten i stycken och delvis slukad av Tabbys stjärna.
Det här låter inte helt otänkbart, speciellt om vi talar om en jättelik gasplanet i stil med vårt solsystems Jupiter eller Saturnus, som dessutom har tiotals stora månar i släptåg. Det är en hel del bråte som mer än väl kunde tänkas orsaka tidvisa förminskningar av solens ljusstyrka, om vi tänker oss att det hände här hos oss och det var Jupiter som vår sol höll på att slita i stycken och äta upp.
Tänk dig dessutom att flera av Jupiters och Saturnus månar består av is, och om de höll på att störta in i solen så skulle hettan från solen få dem att stundvis blåsa ut enorma moln av vattenånga och damm.
Vardagsmat med planetätande solar?
Metzger, Stone och Shen säger att vi kan använda den här kunskapen till att dra slutsatser om hur vanliga dylika händelser är. Keplerteleskopet har hållit koll på hundra tusen stjärnor av, låt oss säga hundra miljarder i galaxen. Om en av hundra tusen stjärnor vid en given tidpunkt äter en planet så skulle det betyda att det finns en miljon stjärnor i galaxen just nu som också käkar en av sina planeter till frukost.
Det skulle i förlängningen betyda att en slumpmässigt vald stjärna under sin livstid slukar så många som tio planeter i Jupiterklassen. Plus tusentals månar. Om det här visar sig stämma så är det ju rätt så häftigt.
Och det finns ju hypoteser om att även vår sol ursprungligen har haft flera planeter som tidigt i solsystemets historia har störtat in i solen. Det skulle bland annat förklara varför det inte finns några planeter innanför Merkurius omloppsbana. Det vi har lärt oss om exoplaneter säger oss att det här är en zon där det ofta är väldigt trångt.
Det kunde också förklara varför vi inte har några gasjättar i det inre solsystemet, bara små stenplaneter. Vi bor på en stenskärva av bråtet som blev över när solen dammsög sin näromgivning på planeter.
Astronomerna Metzger, Stone och Shen menar att den här teorin går att testa. Nästa gång Tabbys stjärna får en av sina förmörkelser gäller det att hålla ögat öppet efter betydande mängder av gas och damm som slungas ut från bältet av planetbråte. Det här borde ge upphov till ett kortvarigt utbrott av infraröd strålning som uppstår när dammet hettas upp.
Summa summarum
Låter som en spännande idé, och en som mycket väl kan tänkas föra oss ett steg närmare lösningen på det här mysteriet.
Ett definitivt svar på frågan om vad – eller vem – det är som får Tabbys stjärna att bete sig konstigt ger den här senaste studien hur som helst inte. Vi får fortfarande hålla sinnena öppna för alternativa förklaringar.
Jo, inklusive utomjordingar som bygger enorma solfarmer eller andra megastrukturer runt sin hemstjärna. Helt omöjligt är det ju inte. Den första som föreslog en utomjordisk civilisations megastruktur som svar på mysteriet var astronomen Jason Wright som tillsammans med sina kollegor pekade ut Tabbys stjärna som ett lovande mål för SETI-folket, de där som letar efter tecken på intelligent liv i rymden.
Nå, nu har Tabbys stjärna faktiskt avlyssnats; SETI-institutet riktade i oktober 2015 in det amerikanska Allen-radioteleskopet mot Tabbys stjärna och lyssnade i två veckors tid. Utan att höra någonting utöver det ordinära.
Också gammastrålningsteleskopet som letade efter tecken på kommunikation via optiska pulser, kammade noll.
Det här behöver naturligtvis inte tas som ett bevis för att det definitivt inte finns någon där. Om någon har kapacitet till att bygga en Dysonsfär eller motsvarande, där man kapslar in en hel stjärna i syfte att ta vara på energin som den utstrålar, då har de garanterat kommit på ett smartare sätt att kommunicera än via radiovågor och annan elektromagnetisk strålning.
I vilket fall som helst, alienhypotesen är underhållande och inte skadar det ju att spekulera lite. Men svingar man lite med Ockhams rakkniv och utgår från att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör, då finner man att en naturlig förklaring är den mest sannolika. Som astronomerna Metzgers, Stones och Shens planetätarhypotes.
Tråkigt men sant, eller hur?
