Det är nu officiellt hungersnöd i delar av konfliktdrabbade Sydsudan. Samtidigt hotas också delar av Nigeria, Somalia och Jemen av svält. Att det går så här långt är ovanligt – hur är det fortfarande möjligt på fyra ställen år 2017?
Den lilla pojken ser ut som en gammal man. På huvudet syns tydligt konturerna av blodådrorna och ögonen är insjunkna i sina hålor.
Det finns ingenting mellan huden och skelettet – kindbenen sticker skarpt fram.
Han ser mest ut som en dödsskalle – men dödsskallens grin är än så länge täckt av ett par bleka läppar.
Att långsamt tyna bort för att man inte får mat borde vara ett främmande sätt att dö på på 2000-talet.
Det är obehagligt, och lättast är det att helt enkelt titta bort.
Det förstår också Sonja Hemberg, humanitär rådgivare på Kyrkans utlandshjälp.
- Jag håller med. Det kan verkligen bli för mycket när man lyssnar på nyheterna. Men vi måste komma ihåg att vi talar om människor. Dessutom uppnås mycket goda resultat i de här områdena, men det rapporteras kanske inte lika synligt i massmedierna, säger Sonja Hemberg.
Och det här är en viktig poäng.
När det väl har konstaterats att kriterierna för hungersnöd är uppfyllda har mycket redan gjorts för att försöka stoppa det.
Katastroferna når rubrikerna först då det redan är riktigt illa.
Politikerna har låtit det hända
Det som gör hungersnöden i Sydsudan extra grym är att den är orsakad av människan, och precis som många andra svältkatastrofer kunde man ha förebyggt den och förhindrat att det gick så här långt.
- Problemet är konflikten. Människorna har tvingats lämna sina hem och har inte kunnat odla sin mark, säger Pio Ding, Kyrkans utlandshjälps landsrepresentant för Sydsudan på en dålig telefonlinje från huvudstaden Juba.
Sydsudan är i själva verket ett mycket bördigt land, men rädslan för attacker har lett till att människor inte har kunnat stanna på ett ställe tillräckligt länge för att odla sina åkrar.
Det betyder också att det inte finns något till salu på marknaderna.
Dessutom har hela landets ekonomi kollapsat på grund av kriget, även om det fanns varor har ingen råda att köpa dem.
Det grymmaste är ändå att det helt enkelt inte har funnits någon vilja att förhindra hungersnöden.
Hjälporganisationer har inte släppts fram av de stridande parterna, byråkratiska hinder har satts upp, och det är ofta svårt att ta sig fram då det i en del områden knappt finns något man ens med god vilja kan kalla för väg.
Dessutom tror Pio Ding att regeringen har försökt dölja hur illa det är.
- De har inte velat att det utlyses hungersnöd, för det visar de har misslyckat att ta hand om sin befolkning. Dessutom sätter svälten press på dem att göra något, säger han.
Hungersnöden har förhindrats i flera år
Också flera FN-tjänstemän har sagt att det verkar som om regeringen har hindrat hjälporganisationer att komma fram för att bevittna hur utbredd undernäringen är.
Samma tendenser finns i Nigeria, där regeringen tillbakavisar uppgifter från flera organisationer om den hotande hungersnöden, trots att det finns områden och byar dit de inte ens kan nå fram eftersom det är för farligt.
FN har särskilda kriterier för när det är hungersnöd.
Bland annat ska en femtedel av hushållen ha extrem brist på mat och en tredjedel av befolkningen ska vara akut undernärd.
Människor ska också dö i en viss takt - för hungersnöd krävs att två per varje tiotusen invånare dör på en dag.
Redan år 2014 varnades det för att Sydsudan kan drabbas av hungersnöd och många organisationer har jobbat hårt sedan dess – och också tidigare – för att hindra det. Utan allt det arbetet hade hungersnöden kommit mycket tidigare.
- Det är 100 000 människor som lever i hungersnöd nu, vi gör allt för att nå dem. Vi hoppas att vi nu kan stoppa svälten från att sprida sig till fler människor. Men det är dyrt och tar mycket längre än att förhindra svält, säger Peter Smerdon, talesperson för FN:s matprogram WFP.
Det är sällan det går så här långt, men just nu är vi i en aldrig tidigare skådad situation i världen – vi har fyra länder som samtidigt hotas av svält.
Hur hamnade vi här?
Sydsudan, Somalia, Jemen och Nigeria har alla en sak gemensam: utdragen konflikt.
Det finns många områden dit varken hjälporganisationer eller regeringstrupper kan ta sig.
Afrikas horn och östra Afrika har dessutom drabbats av svår torka, eftersom regnen nu har misslyckats för tredje året i rad på grund av el-Nino-fenomenet.
Sydsudan är dessutom ett mycket underutvecklat land där det också i fredstid är svårt att överleva.
- Utdragna konflikter äter långsamt upp allt människor har och förstör ekonomin. Det vi ser i Jemen just nu är att medelklassfamiljer säljer sina smycken och andra ägodelar för att de inte får lön och besparingarna är slut, förklarar Peter Smerdon.
Det är när människorna har sålt sina djur, sitt land, sin egendom och inte längre har någonting kvar för att kunna få mat som hungersnöd hotar.
Det i kombination med att hjälp inte når fram på grund av konflikter är förödande. Och det är ditåt det barkar också i Jemen, Somalia och Nigeria.
Det finns hopp för Somalia
Senast världen såg en hungersnöd var år 2011, då 260 000 människor dog i Somalia, främst på grund av en kombination av torka och terrorgruppen al-Shabaabs framfart.
Hungersnöden höll egentligen på mellan 2010 och 2012, men det var först i juli 2011 som den utlystes.
- Då hade redan över hälften av människorna som skulle komma att dö redan hade dött, så det var på många sätt för sent, säger Smerdon.
Det gick självklart fortfarande att hjälpa dem som hade överlevt, men det är mycket dyrare och svårare än att göra något på förhand.
- När till exempel en herde förlorar alla sina djur tar det fem år att återhämta sig, säger Smerdon.
Det innebär att de som drabbades av hungersnöden i Somalia då senast precis har börjat komma på fötter igen nu när hungersnöd hotar igen – och de är väldigt sårbara.
- År 2011 var läget i Somalia mycket värre än nu, så vi hoppas att vi kan hindra en hungersnöd bryter ut i landet igen. Då kontrollrade al-Shabaab stora delar av landet och alla hamnar utom den i Mogadishu var stängda så det var svårt att få in mat och att dela ut den, så priserna sköt i höjden.
Det var katastrof för ett land som också i fredstid är helt beroende av importerad mat, säger Smerdon.
Nu har Somalia en regering och en ny president, även om de inte har kontroll över hela landet. Marknaden fungerar också på flera håll.
Organisationerna lär sig av misstag
År 2011 kunde WFP inte göra annat än att dela ut mat, människorna fick mat, åt upp den och det var det.
Men nu har organisationerna anpassat sig, säger Smerdon.
- Vi ger ut mer kontanter och matsedlar. Det betyder att människorna kan använda pengarna på vad de vill – mediciner och mat. Pengarna går sedan tillbaka till samhället, och butiksägarna kan köpa mat från utlandet och sälja i sina butiker, och ekonomin rullar på.
Numera ger WFP ut mathjälp främst om torkan har blivit så illa att all boskap har dött, ingen har pengar och det inte finns något på marknaden att köpa.
WFP fick rekordmycket pengar år 2016, och en stor del av de 5,9 miljarder eurona gick uttryckligen åt till att förhindra hungersnöd i de länder som nu hotas.
- Hungersnöd är inte över på några veckor. Det tar månader eller år och det är då den verkliga skadan sker, förklarar Smerdon.
2017 blir ett svårt år
Samtidigt som de humanitära organisationerna får mer pengar än någonsin har alla FN-organisationer inte fått in så mycket finansiering som de skulle ha behövt – och det betyder att det inte finns pengar att hjälpa alla som behöver det.
2017 kommer att bli ett mycket utmanande år humanitärt, trots att mycket har hänt för att göra hjälpen mer effektiv.
En analysgrupp i USA som arbetar med att ge varningssignaler för hungersnöd uppskattar att 70 miljoner människor i 24 olika länder kommer att vara i behov av akut mathjälp under det kommande året.
För att verkligen förhindra hungerskatastrofer krävs ändå mycket mer långsiktigt arbete.
Det enkla svaret är en svår och arbetsdryg process - nämligen att arbeta för utveckling och för att förhindra konflikter.
