Årets Oscarsgala bjöd på flera överraskningar, men segern i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film hörde inte till dem. Alla hade tippat att regissören Asghar Farhadi skulle vinna. Alla.
Som sig bör i en film av Farhadi är inledningen till The Salesman oerhört laddad.
Vi befinner oss i ett höghus någonstans i en iransk storstad.
Det är mitt i natten och genom trappuppgången ljuder panikartade skrik och uppmaningar om att alla måste ut. ”Ut, ut – byggnaden rasar” hör man från spridda håll.
Mannen som kameran följer får i rasande takt upp sin hustru, lotsar ett vilset barn i rätt riktning och hjälper till med att bära ut en förlamad granne. Väl ute på gatan går det upp för åskådaren att det inte handlar om ett jordskalv eller någon annan naturkatastrof.
Nej, några enorma grävskopor på granntomten visar att det dåligt konstruerade huset helt enkelt håller på att rasa till följd av ett pågående byggnadsarbete.
Utgångsläget
Efter detta första dramatiska möte får vi veta att Emad (Shahab Hosseini) och Rana (Taraneh Alidoosti) är skådespelare och mitt uppe i repetitionerna av Arthur Millers pjäs En handelsresandes död.
Eftersom deras boendesituation plötsligt är akut tar de tacksamt emot den lägenhet som kollegan Babak (Babak Karimi) tipsar dem om.
En lägenhet där ett rum fortfarande upptas av den förra hyresgästens saker. Kvinnan som sägs ha varit ”lösaktig” har en dag tagit sitt barn på armen och försvunnit – och av allt att döma lämnat allt hon äger efter sig.
Men nöden har ingen lag och skådespelarparet flyttar in. Allt är frid och fröjd tills den dag en främling stiger in i lägenheten och överfaller Rana som står i duschen.
Vem är han? Var skall de hitta honom? Hur skall han straffas?
Och så frågan som blir hängande i luften: har han "bara" misshandlat henne eller också förgripit sig på henne sexuellt?
Konstruerad struktur
Låt det genast vara sagt: The Salesman är en bra film. En mycket bra film. Med ett angeläget, universellt tema som bearbetas och förmedlas av en strålande skådespelarensemble.
Trots att det i grunden handlar om ett drama så genomsyras helheten av en underliggande känsla av hotfullhet som löper genom hela berättelsen och skapar något av en thrilleratmosfär – i positiv bemärkelse.
Det som gör att den för min del ändå inte känns riktigt lika helgjuten som Farhadis förra Oscarsvinnare Nader och Simin – en separation (2011) är elementet med "pjäsen i filmen".
Även om pjästexten innehållsmässigt fyller en funktion så är det något i själva konstruktionen som gör att det hela känns aningen påklistrat och konstruerat.
Det är förstås fullt möjligt att den känslan har att göra med att jag av Farhadi automatiskt förväntar mig en annan sorts berättande - en kraftig framåtrörelse där scener vävs in i varandra utan synliga sömmar.
Förutsättningar till en sådan rytm finns av naturliga skäl inte när tempot med jämna mellanrum bromsas upp av den stillastående teaterscenen.
Tankeväckande tema
Om det finns formmässiga aspekter som inte är helt tillfredsställande så är det däremot svårt att hitta något att anmärka på när det gäller tematiken. Överhuvudtaget.
För på samma sätt som i sina tidigare filmer är Farhadi noga med att skapa fylliga porträtt av både kvinnor och män - och när dessa väl fått form kastar han in dem i situationer som åskådaren måste förhålla sig till.
Är det någon annan än den som drabbats av en oförrätt som sist och slutligen har rätt att utkräva hämnd, utmäta straff, döma?
Här är det Rana som sitter på den avgörande pusselbiten; är hon beredd att förlåta? Och är Emad redo att låta hennes vilja styra?
Emotionellt starkt
I förhållande till tematiken fungerar teaterbiten naturligtvis som en symbolisk dimension av det som sker i filmen. På ett plan återspeglar den vårt behov att hålla masken, på ett annat handlar det precis som i pjäsen om att livet inte blir som man tänkt sig.
Det gäller bara att se pjäsen mot bakgrunden av filmdramats hela persongalleri: inte enbart huvudparet.
Som åskådare kommer man i slutändan inte undan tanken på den där andra kvinnan - hon med det dåliga ryktet. Hon som den brutale mannen egentligen kom för att träffa. Hon vars ägodelar blöts av regnet som strömmar över takterrassen dit de burits.
Hon vars barn ritat små teckningar i golvhöjd i det lilla sovrummet.
Vem för hennes talan?
Värd sin Oscar?
Så hur är det - vann The Salesman på renodlat konstnärliga grunder eller fick den dragkraft av den politiska turbulensen? Farhadi meddelade som bekant redan i ett tidigt skede att han inte hade för avsikt att delta i festligheterna av solidaritet mot alla de utlänningar som förvägrats inresa till Trumps USA.
Svaret är att filmen utan tvekan står på egna ben - den är välspelad och har ett djup som tar vid där det konkreta handlingsplanet slutar.
Personligen anser jag ändå fortfarande att Maren Ades Min pappa Toni Erdmann gärna fått vinna med tanke på att den utmanar det konventionella berättandet och därmed gör något nytt med filmen som konstform.
Men jag kan mycket väl föreställa mig att det ur ett amerikanskt perspektiv trots allt är lite lättare att smälta en iransk film kryddad med Arthur Miller än ett tyskt drama dränkt i absurd humor.
