Manliga författare som skriver för barn och fortbildning för dagispersonal, detta står högt på Katarina von Numers-Ekmans önskelista när hon summerar sina år som finlandssvensk läsambassadör.
Hösten 2013 tog Svenska modersmålslärarföreningen i Finland och organisationen Tidningen i skolan initiativ till att tillsätta en finlandssvensk läsambassadör. Svenska kulturfonden gick in som finansiär och läsambassadören anställdes av Sydkustens landskapsförbund.
Syftet med projektet var att skapa en grund för en effektiv, synlig och långsiktig satsning på läsfrämjande verksamhet bland finlandssvenska barn och unga.
Sedan augusti 2014 har modersmålsläraren och författaren Katarina von Numers-Ekman rest kors och tvärs genom Svenskfinland för att i egenskap av läsambassadör inspirera såväl lärare och elever som föräldrar och dagispersonal till läsning.
Nu i maj tar det treåriga projektet slut och i höst återvänder Katarina till sitt arbete som modersmålslärare i Mattlidens gymnasium i Esbo.
Jag undrar om det känns vemodigt att ta farväl av läsambassadörskapet och Katarina säger att det till en viss grad känns vemodigt, men att hon samtidigt glädjer sig över att få återvända till sitt jobb som modersmålslärare:
- Under åren som läsambassadör har jag i första hand riktat in mig på de yngre barnen vilket varit oerhört lärorikt, och jag bär med mig en hel del erfarenheter och insikter som kommer att vara till nytta i mitt eget dagliga arbete.
Katarina ger som exempel fördjupade insikter i hur läsutvecklingen ser ut i de olika åldrarna:
- När jag fått en studerande till ettan på gymnasiet som kämpat med sin läsning har jag haft för få förklaringsmodeller att ta till. Allt som ofta har jag tänkt mig att eleven kanske har oupptäckta läs- och skrivsvårigheter, eller att hen fuskat med läsningen under grundskolan, eller att hen kanske mestadels pratar finska på sin fritid och därmed har svårt med skolspråket. Men under de senaste åren har jag rest runt i över hundra skolor i Svenskfinland och träffat många elever och lärare i årskurs 1-6 och fått inse hur komplex läsprocessen är, hur olika vägen till läsning kan se ut, och jag tror att jag kommer att vara lite bättre på att ställa de rätta frågorna, att gräva djupare och att hjälpa gymnasieeleverna att kunna sätta ord på det som ibland kan kännas jobbigt med läsningen.
Än så länge kan vi i Finland kalla oss ett läsande folk, men undersökningar visar att läsningen håller på att minska – bokförsäljningen avtar, biblioteksbesöken blir färre och läsförståelsen lider. Vad beror detta på?
Den långsamma djupläsningen av längre texter som kräver fokus och koncentration samt läsförståelse och inlevelse håller på att tappa terräng.
I dag ägnar vi oss i allt högre grad åt snabbt och snuttifierat läsande på våra mobiltelefoner, datorskärmar och pekdatorer.
Den snabba läsningen är givetvis också viktig, vi kan inte djupläsa allt som kommer emot oss, utan vi måste också kunna sålla och scrolla oss igenom texter - men vi behöver också kunna tillägna oss texter på djupet.
Läsförståelsen håller på att försämras och i skolorna kan man se att det finns allt färre toppläsare och allt fler som har stora svårigheter att tillägna sig olika former av text. Vad kan vi göra åt detta?
Forskarna pekar på att vi jobbat för lite med läsförståelse i skolorna.
I de finlandssvenska skolorna är vi rätt medvetna om detta och idag undervisar vi också i högre grad i olika läsförståelsestrategier, i att försöka ge konkreta verktyg för också de yngsta barnen att ta till sig innehållet i en text.
Vi behöver framför allt jobba mångsidigt med olika typer av texter.
I Svenskfinland idag kan man se regionala skillnader beträffande läsförmåga och resultat från olika undersökningar visar till exempel skillnader som kan härröra sig från om en elev lever i en tvåspråkig miljö eller i en enspråkigt svensk miljö. Hur tar detta sig uttryck?
Under mina besök på olika orter har jag sett i hur olika språkliga miljöer våra finlandssvenska barn lever i, och det påverkar givetvis till en viss grad den språkliga inlärningen och utvecklingen.
Men det handlar också om hur kulturen i näromgivningen ser ut, det handlar om familjens läsvanor och hur man ser på litteratur, om man går till biblioteket och om man läser högt. Det handlar också om inställningen till läsning överlag utanför hemmets väggar, hur starkt man värderar läsandet.
Forskare har slagit larm om att pojkarnas läsförmåga sackar efter och att skillnaderna mellan pojkars och flickors läsförmåga hotar att öka. Vad kan vi göra för att stävja denna utveckling?
Rent biologiskt borde det inte finnas några faktorer som gör att pojkar inte skulle ha lika goda förutsättningar som flickorna att bli bra läsare. Det handlar i första hand om hur man socialiseras in i rollen som läsare.
Det är ett faktum att många barn kommer i kontakt med böcker och läsning via kvinnor: det är oftast en mamma som läser godnattsaga och hjälper till med läxorna, personalen på dagis och förskola är oftast kvinnor, modersmålslärarna liksom klasslärarna och bibliotekarierna är oftast kvinnor, barnboksförfattarna och illustratörerna i Svenskfinland inte att förglömma…
Och alla dessa kvinnor gör ett fantastiskt jobb, utan dem skulle det ju inte bli till någonting – men jag skulle gärna se att än fler pappor skulle engagera sig i sina barns läsning. Det skulle vara oerhört viktigt för barnen att få signaler från många olika håll om att läsning är viktigt och roligt.
Om vi glömmer de negativa forskningsresultaten för en stund och ser på vad som de facto görs i daghem, i skolor, på bibliotek och i hemmen – vilka glädjeämnen har du sett under dina tre år som läsambassadör?
Det största glädjeämnet är att jag märkt att det funnits ett så pass stort intresse för dessa frågor. Jag har inte behövt marknadsföra mig själv i någon högre grad, utan min kalender har snabbt fyllts av besök på skolor runtom i Svenskfinland.
Jag har kunnat konstatera att man på olika håll är synnerligen medvetna om att det är viktigt med läsning, och lärarna månar om att hitta på olika kreativa sätt att lyfta läsningen med olika temadagar, kampanjer och satsningar med syfte att läsa mer än vanligt, att koppla ihop läsningen med något lustfyllt och roligt.
Jag har träffat mängder av barn som gärna läser och jag ser inte fullt så dystert på framtiden, men om trenden med försämrad läsförståelse och minskad läsning fortsätter så kommer det att krävas ett aktivare samarbete mellan olika aktörer för att vända den negativa spiralen.
Inom kort ska du sammanställa en rapport och göra ett bokslut över de erfarenheter du haft under din tid som läsambassadör och också blicka framåt för att ge råd och förslag på vad man kan göra för att trygga läsningen och läsförståelsen i framtiden – vilka centrala punkter vill du alldeles speciellt lyfta fram?
En central fråga är fortbildning för dem som jobbar med de allra yngsta barnen. Alla barn får inte med sig läsningen hemifrån och har man dubbel otur får man ingen kontakt med högläsning vare sig hemma eller på dagis och då halkar man efter från början.
Alla som är behöriga att jobba på dagis och förskola har kanske inte så stora kunskaper om just språk- och litteraturbiten och därför skulle jag gärna se satsningar på anpassad fortbildning inom småbarnspedagogiken med stödjande pedagogiskt material, och ökade resurser till böcker. Vi behöver ge barnen en stabil grund att stå på.
Det gäller att överbygga gränser inom olika kommunala sektorer och utöka samarbetet mellan dagvård, skola och bibliotek?
Det finns fina exempel på kommuner där man gjort upp konkreta och tydliga strategier för hur barnets väg ser ut från dagis uppåt, ett slags lässtigar där man anger vad barnet på de olika stadierna ska få med sig. Och här är bibliotekets roll central.
Ibland kan samarbetet mellan skola och bibliotek bero på enskilda lärares och bibliotekariers intresse, och då kan det bli alltför slumpmässigt vilka barn som får möjlighet att besöka biblioteket.
Jag brukar ange skolornas simhallsbesök som exempel där man nogsamt ser till att alla elever får åka till simhallen och lära sig simma, men med biblioteksbesöket kan det ibland vara lite si och så…
Skolbiblioteken är också av central betydelse i detta sammanhang. En del skolor i Svenskfinland har egna välförsedda och t.o.m. bemannade skolbibliotek och andra skolor har biblioteket på vandringsavstånd, men det finns också skolor där man inte har tillgång till något eget skolbibliotek eller där man inte fått till något aktivt samarbete med det kommunala biblioteket.
Den nya läroplanen trädde i kraft i höstas, på vilket sätt stöder den läsning och läsförståelse i undervisningen?
Jag är nöjd med mycket i de nya läroplansgrunderna, bl.a. anger man att skoleleverna ska få stifta bekantskap med mångsidiga textvärldar, med både digitala och traditionella texter.
Multilitteraciteten betonas och den ska genomsyra all undervisning. Läsförståelse omfattar således inte bara skriven text, utan eleverna ska lära sig att också läsa och tolka bilder och film, siffror och symboler med mera. De ska också själva lära sig att producera multimodala texter där man kombinerar många olika uttryckssätt och -former i samma text.
Det som också gläder mig är att man i övergången mellan årskurs 2 och 3 ska stanna upp och granska varje elevs läsutveckling. Just i denna ålder befinner sig barnen nämligen i ett kritiskt skede.
Det finns många orsaker till att just denna ålder är kritisk vad beträffar läsningen. Forskning visar att de flesta barn ännu i de lägre klasserna tycker att det är roligt att läsa, man har lärt sig läsa, man känner sig stor och världen öppnar sig.
Mellan årskurs 2 och 3 sker ett hopp där ämnena i skolan blir fler, läromedlen blir svårare och texterna längre. Samtidigt tränar man inte längre läsning som en enskild färdighet på samma sätt i skolan, utan man räknar med att eleverna lärt sig läsa så pass bra att de kan tillägna sig en mer komplicerad text.
I den här åldern blir också fritidsaktiviteterna mer krävande och tiden för fritidsläsning krymper. Många föräldrar tänker också att barnet lärt sig läsa så pass bra att hen inte behöver lika mycket hjälp och stöd längre och man slopar också godnattsagan.
Jag skulle dock vilja uppmuntra till fortsatt högläsning upp i åldrarna. Om man vid sidan av skolbokstexter också får i sig annan typ av litteratur så kanske inte banden till lustläsningen bryts lika lätt. Idag händer det dessvärre att många barn slutar läsa innan de ens riktigt kommit igång ordentligt. Skillnaderna ökar mellan bokslutarna och bokslukarna och det blir utmanande för lärarna att undervisa i klasser med stora nivåskillnader.
Du var inne på att de flesta som skriver för barn och unga i Svenskfinland idag är kvinnor – vilka andra luckor finns det i barnboksutgivningen i Svenskfinland idag?
Det är nästan lättare att säga vilka genrer som mår bra i Svenskfinland idag! Den finlandssvenska bilderboken mår jättebra, liksom småbarnsdikterna och fantasy-genren.
Jag skulle önska mig fler böcker riktade till mellanåldern, dvs. för barn mellan 9 och 12 år. Jag efterlyser också fler vardagsnära och realistiska berättelser där våra finlandssvenska barn kan känna igen sig. I Sverige är barndeckare en enormt populär och stor genre, men den typen av böcker skrivs inte hos oss i någon större utsträckning.
Samtidigt är det knepigt att önska sig en viss typ av berättelser eftersom författare skriver det de vill skriva och förlagen kan kanske inte lägga in en beställning på en specifik genre heller, slutresultatet blir inte nödvändigtvis bra.
Däremot kan jag tycka att det skulle vara lite roligt om manliga författare och illustratörer skulle vilja skriva och skapa böcker för barn och unga. De är en bristvara och vi behöver många olika röster.
Den här veckan firas den nationella Läsveckan, och under veckans lopp vill man uppmuntra skolelever, lärare och andra läsare att skicka vidare ett boktips genom att berätta om sin bästa läsupplevelse – vilken bok vill du tipsa om?
Jag brukar tipsa om Åsa Linds böcker om Sandvargen som handlar om flickan Zackarina som bor i ett hus vid havet. På stranden lever en speciell figur som heter Sandvargen och tillsammans dryftar de livets olika frågor. Böckerna är finurliga och Åsa Lind leker med språket på ett sätt som tilltalar både en yngre och en äldre läsare.
På Läsambassadörens webbplats har Katarina von Numers-Ekman samlat material, tips och idéer kring läsning. En guldgruva för alla som arbetar med barn och unga kring böcker och läsning.
