Ännu finns det tid för ett besök på Konsthallen i Helsingfors där sommarutställningen, Jag: Självporträtt genom tiderna pågår i ytterligare en månad ungefär. En rik och vitt omfattande helhet om 160 inhemska konstnärers självporträtt, som tidsmässigt sträcker sig från slutet av 1800-talet över 1900-talet ända till 2010-talet med allt vad det innebär av mer traditionellt utförda målningar till foto- och videokonst samt skulpturer och installationer.
Själv besökte jag utställningen tillsammans konstnären Pauliina Turakka Purhonen, som deltar med tre verk. Hon hade ändå inte sett utställningen tidigare, eftersom hon skadat sin fot i samband med vernissagen.
Last Man Standing
Därför kom det sig att hon innan jag över huvud taget hade hunnit ställa någon inledande fråga kring det tematiska, direkt drogs mot ett konkret verk, som visserligen är svårt att förbigå på utställningen. Nämligen Stiina Saaristos Last Man Standing, som blicken faller på direkt då man stiger in i första salen på vänster hand, efter trapporna upp till andra våningen; det är en stor tavla – dryga metern hög och över två meter bred - en blyertsteckning faktiskt, men så detaljrikt och minutiöst utförd att ordet teckning inte ger den rätta bilden, kanske.
Mitt i tavlan sitter en kvinna på marken, som påminner om konstnären Stiina Saaristo, ett slags självporträtt alltså. Men proportionerna är något groteska med hela galleriet av djur omkring henne – ett lodjur, små gnagare, som råtta och ekorre etc.– och fåglar som flyger omkring och till höger i bilden grinar en dödskalle på ett benrangel. Så tankarna börjar ju gå i riktning mot det mytiska och mycket riktigt lär det finnas en Kalevalakoppling i bakgrunden här.
Bara formatet i sig är så stort att bilden här ovan bara ger en liten uppfattning om hur imponerande det här verket är. Så det är väl lika bra vi tar vid härifrån, från början av utställningen om man så vill:
- Jo, jag tycker att det här är hennes allra bästa bild hittills, fast nu har jag förstås inte sett precis allting. Men den är nog så ”stydi” (stark, tuff, red.anm.).
Turakka Purhonen gick i tiderna på samma årskurs med Stiina Saaristo på konstakademin och vet berätta att hon sysslade med självporträtt redan då.
Ribban ligger väldigt högt här nu, slår Pauliina Turakka Purhonen fast.
Så är det. Och om Pauliina med sin kommentar avser att Stiina Saaristo för sin egen konst i fortsättningen har ställt ribban högt med det här verket från ungefär tio år tillbaka, så gäller det samma i förlängningen för utställningens del också. Kan någonting här på Konsthallen ännu överträffa Last man Standing?
Selfies som konst?
Den frågan har jag nu egentligen inte tänkt spinna vidare på, utan för att sedan gå in på en mer allmänt tematisk diskussion i anknytning till självporträtt i konsten, så ligger det ju nära till hands att jämföra med ett så pass modernt och aktuellt fenomen som dagens selfie-kultur på sociala medier.
Nu finns det ju inte på Konsthallen sådana regelrätta selfies, som man oftast förknippar med termen, utan här är det fråga om självporträtt utförda av ”riktiga” konstnärer. Men om man börjar tänka så där i konceptuella banor, att om en konstnär skulle ta en selfie och ställa ut den här: skulle det i så fall bli konst?
- Jo, säkert, svarar Turakka Purhonen, och jag ber henne utveckla.
- Jag antar att om en konstnär som tar en selfie har ett motiv med det, och det har ju alla människor förstås.
Men nog skulle jag säga att om den blir kuraterad med i en utställning, så blir det konst.
Pauliina Turakka Purhonen
Det samma gäller omvänt också för en ”vanlig människas” selfie: om den blir kuraterad med i en utställning, så blir det konst, enligt Pauliina Turakka Purhonen. Så enkelt är det.
Människan är intresserad av sin självbild
Okej, selfie eller självporträtt, vad man nu väljer att kalla det, så har, självet, bilden av en själv intresserat människan genom tiderna. Men är konstnärer mer besatta av självbilden än människor i genomsnitt, frågar jag till följande.
- Det tror jag inte, jag tror att alla människor är mer eller mindre besatta av sig själv. Men en konstnär kanske har mera tid att utforska kring det.
Pauliina Turakka Purhonen har svårt att se att människor inte skulle bry sig om sig själv. Man söker efter sig själv som människa, vare sig man är konstnär eller inte, menar hon. Här finns också en förklaring till varför folk tar selfies.
Det är inte i spegeln man hittar sig själv, utan det är i relation till andra människor, som man får reda på vad man går för.
Pauliina Turakka Purhonen
- Eller… en annan människa kan kasta ljus över den man är, för själv är man på något sätt i mörker (för sig själv), funderar konstnären vidare.
Den undflyende självbilden
Lätt är det inte att greppa hur den egna självbilden är undflyende medan man betraktar andra människor på ett alldeles självklart sätt, men Turakka Purhonen trevar vidare:
- Jag menar, andra människor ser ju kompakta och konkreta ut och är objekt i världen som man kan titta på. Medan man själv är ett kaos… Liksom, att det är svårt att uppfatta att man själv också har en form, rent mentalt eller emotionellt, men den kommer inte fram så länge man är ensam och bara tittar sig i spegeln.
Jag känner igen det där och hakar på med att försöka greppa känslan man kan få ibland då man går på stan och funderar, att hur ter jag mig egentligen för alla andra här omkring mig?
- Ja, sånt kan nog sysselsätta en när man är yngre, säger Pauliina Turakka Purhonen och skrattar. Det var sånt som i varje fall plågade mig väldigt mycket, att hur täcks jag gå ut över huvud taget.
Jag skrattar med, fast jag lite skamset tänker att det nog händer att jag ännu i fullt mogen ålder kommer på mig själv funderande i sådana där banor.
Smärtomannen, en tygdocka
Reflexioner kring självbilden sysselsätter tydligen också fortfarande den idag etablerade konstnären, Pauliina Turakka Purhonen, som för den konstintresserade allmänheten väl är mest känd för sina stilfullt utförda tygdockor inspirerade av religiösa motiv och medeltida helgonmyter. På konsthallens utställning med självporträtt medverkar hon förutom med två målningar, just med en sådan här för henne karaktäristisk tygdocka, Smärtomannen ll, heter den.
- Den är gammal, från 2007, och det var lite förvånande att den här finns med på självporträttutställningen, berättar konstnären. Men kanske det handlar om hur blandas ihop med en annan människa i en intensiv relation.
- För mig kan det till och med bli så, att det är svårt att se mig själv i spegeln, jag ser den där andra.
Vad ser Iiu Susiraja i spegeln?
Spegelbilden har det varit tal om några gånger och mera ska det bli då vi tittar vidare och fortsätter reflektera kring selfies. Jag börjar prata om hur man i dag på sociala medier ofta iscensätter och förskönar bilden av sig själv – finns samma tendens inom konstens självporträtt? funderar jag.
Ungefär samtidigt har vi hunnit fram till Iiu Susirajas video, ett av utställningens mest drabbande konstverk där hon står framför spegeln och spottar på sin egen spegelbild, om och om igen.
- Det här är en jätteprecis bild av hur det är att vara ung, eller hur det kändes för mig, utbrister Pauliina Turakka Purhonen. Man hade liksom lust att spotta.
Uh, den är fin!
Pauliina Turakka Purhonen
Det är inte bara det hemska i tanken med att vilja spotta sig själv i ansiktet. Utan samtidigt blir det som om betraktaren (jag, vi som ser verket) skulle spotta på konstnären.
- Som om man skulle bli delaktig i den där aggressionen mot spegelbilden – ganska jobbigt.
Men samtidigt oerhört starkt och inte alldeles lätt att ta till sig.
Porträttkollage med mestadels män
I samma sal längs med den ena långväggen hänger sedan ett stort kollage med självporträtt från hela 1900-talet med många av våra kändare konstnärer representerade; Tyko Sallinen, Torger Enckell, Marcus Collin, Aimo Kanerva och så vidare vad gäller namn som representerar den mer traditionella självporträttkonsten. Idel män, så här långt alltså, vilket får Pauliina Turakka Purhonen att kommentera:
- Nog märker man i de här äldre porträtten också hur man har iscensatt sig själv, och jag tycker det är speciellt männen som har satt sig själv som konstnärshjältar, säger hon med ett skratt.
Lidande konstnärer eller hjältekonstnärer.
Pauliina Turakka Purhonen
Men riktigt så entydigt är det ändå inte att dela in eller skilja åt mellan manligt och kvinnligt självporträtterande och Turakka Purhonen tillägger mycket riktigt, att det överlag finns färre självporträtt av kvinnor från de här tiderna. Därför finns det också färre självporträtt av kvinnliga hjältekonstnärer.
Humor och självironi, parodi
Det som gör utställningen ytterligare intressantare är att den är så pass brett upplagd både tidsmässigt och att konstnärerna representerar alla olika stilar. Även om det är måleriet som dominerar, så finns här prov på både foto- och videokonst så väl som skulpturer och installationer.
Och liksom i dagens selfie-trend, så finns här alltså också ett iscensättande av det egna självet, jaget. Det är kanske inte heller bara i dagens modernare konst som ironin, eller självironin är framträdande, funderar Pauliina Turakka Purhonen:
Nog finns det humor i de äldre självporträtten också, upplever jag. Den är kanske bara inte lika högljudd, men nog har det funnits.
Pauliina Turakka Purhonen
Och kanske också ett slags parodi på hjältekonstnären, på så sätt att man verkligen styltat upp sig
- Vi har nog lite svårt att avläsa i hur hög grad det har varit frågan om sån där – Ta-daa! – humor, här är jag, säger konstnären och sveper ut med armarna i en poserande gest för att markera en överdriven självmedvetenhet.
"Den lidande konstnären"
Och som en lämplig sammanfattning står vi slutligen inför Henry Wuorila Stenbergs kännspakt expressionistiska självporträtt i kraftiga färger, som kombinerar den typiska bilden av ”den lidande konstnärshjälten” med ett självironiskt grepp.
Som Pauliina Turakka Purhonen säger, så har han gjort mycket självporträtt och också fortsatt med det upp i mogen ålder. Den här heter ”Främling” och är från år 2000.
- Annars kan man tänka att självporträtt är någonting man stökar undan medan är ung och har ångest, men somliga kanske har ångest hela livet ut.
Lägg märke till de angstiga, ”Skriket”-mässiga ansiktena i bilden. Samtidigt går det inte heller att ta miste på humorn och parodiering av ”den lidande konstnären”:
- Blommiga kalsonger eller boxershorts och en viktig min; en målarhjälte i bara kalsongerna och med hela ångestgalleriet runt omkring, sammanfattar Pauliina Turakka Purhonen.
Utställningen Jag: Självporträtt genom tiderna pågår på Helsingfors konsthall till den 6 augusti.
