Artikeln är över 7 år gammal

Sabina fick två hjärnblödningar när hon var 25 – såg dubbelt och kunde inte gå

Sabina Granbacka tillsammans med sina tre hästar. Alla hästar står runt henne, med ansiktet mot henne.
Sabina bor i Lepplax tillsammans med snart sex månader gamla sonen Gustav och sambon Ludvig Hellund. Till familjen hör också tre hästar, fyra marsvin, tre katter, två kaniner och en hund. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth

I augusti 2015 fick Sabina svårt att svälja. Sedan blev hon vinglig. En vecka senare fick hon förklaringen: en blödning i lilla hjärnan. Efter det sattes livet på paus.

Det är en glad och pratsam Sabina Granbacka som öppnar dörren till sitt hem i Lepplax en dimmig förmiddag i september.

I hallen ligger en fluffig katt och dåsar och genom fönstret kan man se Sabinas tre hästar. Bordet är dukat med kaffe och bullar.

Nu kan Sabina ta hand om huset och alla djur, men så har det inte alltid varit.

Trodde det var angina

Det var strax före villaavslutningen 2015 som Sabina började känna sig lite konstig. Under veckoslutet hade hon svårt att svälja och trodde hon fått angina.

Det blev bara värre och värre men hon bestämde sig ändå för att åka iväg till sitt jobb på en förskola.

- Vi var på teater med barnen men jag började må dåligt och var vinglig, så jag for hem.

Samtidigt började också Sabinas tunga domna på ena sidan.

Två dagar senare var hon tillbaka på jobbet, men hon mådde fortfarande inte bra. Hon jobbade på sparlåga och kände att ansiktet domnade bort mer och mer.

På torsdag morgon kände hon sig riktigt dålig, och då sade chefen att hon måste kolla upp vad felet var.

Läkaren var förvånad

Sabina for till akuten men alla blodprov och tester visade att hon var frisk. Hon skickades iväg på en skiktröntgen och där såg man äntligen var det var som gjorde Sabina så yr.

- Läkaren kom och berättade att de nu fått svar. Jag trodde jag skulle få medicin och sedan få åka hem.

En röntgenbild som visar blödningen i Sabinas hjärna. Blödningen syns som en vit fläck.
Röntgenbilderna visar Sabinas hjärna före och efter operationen. Den stora vita fläcken är blödningarna. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth

Istället berättade läkaren att Sabina hade en blödning i lilla hjärnan. Hon kunde inte riktigt tro det. Också läkaren själv var förvånad.

- Jag har jobbat på hemservice och sett strokepatienter och vet hur sjuk man är efter en stroke eller en hjärnblödning. Jag tänkte att nej, det där kan inte jag ha.

Hon kunde knappt tro att det var sant, men ringde sin chef och berättade att hon inte kunde komma på jobb mer den här veckan, men att hon säkert skulle kunna jobba igen om några dagar.

Det skulle ta ett år innan hon var tillbaka.

Blev värre efter ett tag

Med hjälp av magnetröntgen kunde läkarna konstatera att blödningen var ganska liten, men efter ett tag blev Sabina sämre igen.

- Jag började må mer och mer illa för varje dag som gick. Jag ville bara spy. Jag kunde varken äta eller dricka.

Jag sa att jag dör snart, att jag måste få hjälp.

När Sabina ringde till sjukhuset sa de att hon måste komma in igen, att hon inte ska må så där dåligt.

- Jag ringde min sambo, men jag borde nog ha åkt ambulans. Jag orkade knappt ut till bilen. Det vinglade så mycket och jag mådde så illa. Jag var helt slut.

Vid akuten gick hon bara rakt fram till en sjukskötare och bad om hjälp.

- Jag sa att jag dör snart, att jag måste få hjälp.

Först trodde man att blödningen blivit större, men efter ytterligare en magnetröntgen visade det sig att hon fått en ny hjärnblödning, bredvid den gamla.

Operation eller risk för hjärnblödning nummer tre

Efter den andra blödningen blev Sabina ganska snabbt bättre, och i december kände hon sig nästan frisk.

Men nu stod hon inför ett val: en operation eller risken för en eventuell ny blödning.

Sabina Granbacka sitter vid ett köksbord och håller i en bild som visar operationsärret som hon har på bakhuvudet.
Sabina visar hur ärret såg ut till en början. Nu syns det inte alls under hennes tjocka hår. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth

Sabinas läkare hade undersökt bilderna av Sabinas hjärna och konstaterat att det går att operera, men att det inte skulle vara någon enkel operation eftersom skadan skett så pass nära hjärnstammen.

- Han sa att det var fyra till åtta procents chans att jag kunde få men av operationen, men att det var tio till femton procents chans att jag skulle få en ny hjärnblödning, berättar Sabina.

Läkaren kunde inte säga när den blödningen skulle ske, men att det skulle vara värre ju äldre hon blev.

- Han sa att om jag är 50 och får en sådan här hjärnblödning är det nog ganska åt skogen. Men eftersom jag nu är så ung och har bra kondition, så går det att fixa relativt bra.

En tickande bomb i huvudet

Sabina funderade en stund och kom ganska snabbt fram till att en operation var det rätta valet.

- Jag ville inte gå med en tickande bomb i huvudet, säger hon.

Två veckor efter operationen funderade jag varför jag hade gjort den.

Sabina blev opererad i januari 2016. Före operationen hade hon mått ganska bra, men nu låg hon på botten igen.

- Två veckor efter operationen funderade jag varför jag hade gjort den och varför ingen berättat om hur illa det kunde bli. Men efter ett tag förstod jag varför man inte berättar om alla biverkningar, för vem skulle då våga operera sig?

Läkaren själv tyckte att allt såg bra ut och att Sabina klarat av operationen med goda resultat.

- Jag tittade på honom och frågade ”Vad är det egentligen du tycker är så bra?”

Hon höll inte alls med läkaren.

- Jag trodde det skulle gå snabbare att återhämta mig efter operationen, eftersom det gått så snabbt att återhämta mig efter blödningarna.

Kunde varken gå eller sitta

Men den här gången skulle det ta tid, och hon behövde hjälp med allt.

Sabina kunde varken gå eller sitta. Hon kunde inte gå i trappor. Hon kunde knappt vända på sig i sängen eftersom allt snurrade så mycket. Dessutom såg hon dubbelt.

Hjärnan var svälld och jag hade ett stort sår i bakhuvudet.

Hon hade också svår ataxi, som innebär ofrivilliga ryckningar och skakningar i armen. Det har hon fortfarande, fastän det snart är två år sedan operationen.

Hon är också fortfarande bortdomnad i ansiktet.

- Jag hade så klart jätteont i huvudet. Hjärnan var svälld och jag hade ett stort sår i bakhuvudet. Jag hade också väldigt ont i hårbottnen.

En sköterska berättade senare att det berodde på att de skruvat fast huvudet under operationen, så att det skulle hållas stilla.

Två papper som är skrivövningar som Sabina gjort. Den ena, som hon gjorde när hon var ganska dålig, är hackig och vinglig.
Som dagpatient fick Sabina också öva sig på att skriva. Det var svårt på grund av ataxin. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth

Efter en vecka på TAYS i Tammerfors och blev hon flyttad till Malmska i Jakobstad. Där var hon inskriven som dagpatient i flera veckor.

Sabina har sparat alla papper och visar sitt schema från tiden hon var dagpatient.

- Jag hade fysioterapi, ergoterapi, bassängträning och gruppträning. Jag fick börja med allt på nytt. Hjärnan berättade liksom inte för benen hur de skulle göra för att röra sig framåt.

Hon hade också svårt med balansen, och har det fortfarande.

Ville bränna upp rullatorn

Redan vid TAYS började Sabina lära sig gå. Först med en högre rullator och sedan en vanlig – men den var ingen favorit.

- Jag var så fly förbannad på den där rullatorn. Jag kände mig så värdelös. Jag skulle ha kunnat bränna upp den. Min farmor är över 80 år gammal och inte ens hon har rullator.

Jag kände mig så värdelös.

Sabina ville inte acceptera att hennes 80-åriga farmor var bättre i skick än henne.

- Jag tänkte att jag skiter i rullatorn. Jag ska gå själv. Och det gjorde jag. Ungefär tre veckor efter operationen gick jag själv. Men det vinglade hit och dit så jag såg ut som en fylletratt.

Kände sig malplacerad på avdelningen

Sabina ville inte röra sig så mycket på avdelningen eftersom de flesta patienterna var mycket äldre än hon själv.

- Vi hade inget gemensamt, så jag kände mig väldigt ensam. Jag ville till exempel inte äta i matsalen utan jag ville sitta för mig själv.

Eftersom Sabina själv jobbat med hemservice kändes det konstigt att sitta bland de som hon i jobbet skulle ha hjälpt. Hon satt på fel sida.

- Det kändes som om jag borde varit den som sköter, inte den som är sjuk. Jag kände mig väldigt malplacerad.

Så ljudkänslig att hon inte ens ville prata

Efter operationen blev Sabina också ljud- och ljuskänslig. Hon kunde inte lyssna på ljusa röster.

- Jag kunde inte ens lyssna på mig själv. Jag var hellre tyst. Jag kunde inte använda mikrovågsugnen, och tappade någon en gaffel kunde jag börja gråta. Det gjorde så ont i huvudet.

Hon åt helst själv, så sambon ställde fram mat och sedan gick han från bordet.

- Aluminiumfolie gav ifrån sig ett hemskt ljud. Jag satt i vardagsrummet och höll för öronen och sambon drog ut ett ark ur förpackningen.

Mulet och regn var det bästa vädret eftersom både snö och sol gjorde ont i ögonen.

Svårt att köra bil med ataxi

Sakta men säkert blev hon bättre. Dubbelseendet försvann efter någon månad. Ataxin försvann ganska snabbt, men kom tillbaka igen efter några månader.

- När jag skulle plocka ut saker ur ett skåp så bara flög det ut grejer eftersom min hand skakade så mycket.

Sabinas ben började också rycka, vilket kunde vara problematiskt när hon körde bil. Antingen blev det ofrivilliga gasningar eller ett vilt bromsande.

Sabinas kirurg berättade senare att det kan hända ifall hjärnan lär sig för mycket, för snabbt.

Sabina ger morötter till sina tre hästar.
Hästarna har varit till stor hjälp under rehabiliteringen. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth

Sabina mår bra nu men har fortfarande balanssvårigheter. Hon har också fått en knäskada på grund av ataxin.

Tidigare var hon högerhänt men nu är hon vänsterhänt. Det här eftersom ataxin fortfarande sitter kvar i den högra handen.

På dans igen

Förutom djur tycker Sabina också om att gå på dans, och i juni besökte hon en dansbana för första gången sedan hon blev sjuk.

- Det var väldigt obehagligt. Det kändes som om allt folk var som myror som rörde sig överallt. Men vi var där och jag tror vi dansade i tre timmar.

I juli åkte de till dansbandsveckan i Malung i Sverige. Fysioterapeuten trodde knappt det var sant, och hon var imponerad.

- Hon sa att det är just så här som man borde göra. Ofta blir det så att man sitter någonstans och tycker synd om sig själv, men man måste utmana sig själv och göra saker.

Sambon ett enormt stöd

Under tiden som Sabina mådde som värst var det sambon Ludvig som gjorde allt där hemma.

- Jag klarade inte av något alls. Jag var som ett paket, och det satte så klart en massa press på honom, men han tog det jättebra och sade att huvudsaken är att jag blir frisk.

Sabina hade ändå dåligt samvete och ville hjälpa till, och det kunde hon också snart. Lite åt gången.

- Vi började med att jag fick sitta på sängen och vika en hög med tvätt. Efter ett tag kunde jag också lägga in dem i skåpet. Sedan kunde jag börja lägga dem i tvättmaskinen.

Han lät mig göra saker själv, och det var bra.

Det var små saker men de var tunga för Sabina. Vikte hon kläder var hon tvungen att vila i 15 minuter efteråt eftersom det tärt så på krafterna.

- Då hade jag tänkt så mycket på hur jag ska göra för att vika ett klädesplagg, så jag var helt slut.

Efter en tid började hon sätta upp fler och fler mål och sambon sporrade henne.

- Han lät mig göra saker själv, och det var bra.

Sabinas sjukdom har gjort att hon och Ludvig kommit varandra närmare.

- Det har gjort oss mycket starkare som par. Skulle jag blivit bitter och bara ropat åt honom hade det knappast gjort något bra för vårt förhållande, men eftersom jag var positiv kunde han också vara det.

"Kan inte sitta ner och gråta"

Framåt hösten när Sabina började må bättre insåg sambon hur sjuk hon egentligen hade varit. Först då kunde han börja slappna av och fundera på deras situation.

- Vi hade båda hållit oss uppe. Jag tänkte hela tiden att det ska gå, men jag visste att det kommer att braka ihop i något skede.

Sabina Granbacka står framför en kaninbur.
Sabina var vad vid att ta hand om andra (som de här kaninerna hon sköter om i väntan på ett nytt hem) men hade svårt att acceptera att hon själv var sjuk. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth

Före operationen hade Sabina inte gråtit en enda gång, men två veckor efteråt så brast det.

- Men sedan tänkte jag att inte kan jag ju sitta här och gråta, jag måste ju fortsätta.

Så hade Sabina också alltid sagt till dem hon träffat när hon jobbat inom hemservice – att det inte går att bara sätta sig ner och gråta. Man måste försöka själv. Nu kände hon det mer än någonsin.

- Många vill säkert vara snälla och hjälpa den som har det svårt, men egentligen borde man kanske låta dem göra det själv och sporra dem till att klara av det.

Läkaren trodde inte hon skulle orka

Efter att ha varit sjukskriven i ett år fick Sabina börja arbetsträna på sitt gamla jobb, på förskolan.

- Läkaren vid arbetshälsovården sade att jag aldrig kommer att orka, men jag sade att ”det gör jag visst det! Du ska få se!”

Sabina gav sig fan på att det ska gå. Arbetet var emellanåt tungt men hon klarade av det. Blev det för tungt så sa hon till.

- Men jag sade att vi måste vara noggranna med att jag aldrig är ensam med barnen eftersom jag inte får ha något ansvar över dem.

Livet tar en paus

Allt fler unga blir sjukpensionärer, och Sabina tycker synd om dem eftersom hon vet hur svårt det är.

- Det finns inget roligt i att vara hemma och sjuk när du är ung.

Sabina kände många gånger att hon nu borde vara i sina bästa år. Hon hade en bra arbetsplats och goda vänner.

- Allt var bra och jag planerade för framtiden, men sedan tog livet plötsligt paus på grund av det här.

Sabina kände ibland en press på att leverera, fastän hon var sjuk.

- Jag visste vad jag åstadkommit förr och jag hade höga förväntningar på mig. Men det var bara jag, de andra visste ju hur sjuk jag hade varit.

Det finns inget roligt i att vara hemma och sjuk när du är ung.

Det var jobbigt att ta ett steg tillbaka och inte göra allt som hon gjort tidigare.

- Att vara sjuk som ung är jobbigt. Jag älskar mitt jobb och alla kollegor och barn, så det var jättesvårt att bara vara hemma och inte göra något.

Sabina berättar att det ibland nästan kändes löjligt att vara hemma, eftersom hon tyckte hon var återställd men ändå inte fick jobba.

Inte dåligt samvete över sjukskrivningen

Före operationen hälsade hon ofta på på förskolan eftersom hon saknade jobbet så mycket. Men hon hade inte dåligt samvete över att hon var sjukskriven.

- Jag är inte en som sjukskriver mig för att jag har lite ont i fingret, eller springer och klagar till en läkare om jag är förkyld. Jag har varit sjukskriven väldigt få gånger, så jag tänkte att jag kan väl vara det med gott samvete nu då.

Blev gravid efter två månader

Sabina hann vara två månader på arbetsprövning innan hon blev sjukskriven igen. Men den här gången berodde det inte på någon hjärnblödning, utan på att hon var gravid.

- Före operationen frågade jag läkaren om jag får bli gravid och om jag kan ha en vanlig förlossning, och han sade att det går hur bra som helst. Jag får krysta hur mycket jag vill.

Sabina får fortsätta med arbetsprövningen om hon vill, men just nu ska hon vara hemma med sin son. Vad som händer sedan vet hon ännu inte riktigt.

Jag är under 30 och jag vill inte bli deltidssjukskriven.

Sabina har kanske rätt att bli deltidssjukskriven, men det vill hon inte bli.

- Vem vill bli det? Jag är under 30 och jag vill inte bli deltidssjukskriven. Nej, det finns inte ens i min fantasi. När hälsovårdaren föreslog det utbrast jag ”Nej, inte här i världen, absolut inte”.

Då var den saken slutdiskuterad. Sabina ska komma tillbaka till arbetslivet och hon ska jobba som vanligt.

- Jag vill inget annat än det. Det är min största önskan och min största dröm. Att få ett normalt liv igen och jobba heltid. Jag vet att det kanske inte blir så lätt i början, men jag ska i alla fall försöka.