Vi kan inte vara helt säkra på att statyn inte blinkar. Åtminstone glor den oss stint i ögonen med sina blå iris av glas.
Ett brett grin breder ut sig i stenansiktet. Den kanske blinkar i takt med att våra fransar saxar bort vattendroppar ur ögonen.
Statyerna rör på sig precis då vi gått förbi. Eller?
De visar tänderna.
Det knarrar och knäpper i skogen.
Kanske statyerna förstår vad vi säger. Den känslan förföljer oss genom vår vandring i parken.
Finlands mest kända ITE-konstnär var en ensam man
Ett jämnt strilande regn ligger på över hela södra Karelen. Långtradare dånar förbi på riksväg 6. Parikkalan patsaspuisto är belägen på en tomt precis mellan riksvägen och tågskenorna, bara ett stenkast från den ryska gränsen.
Men trafikbullret glömmer man snabbt. Sällan förnimmer man en sådan stillhet som när man vandrar mellan statyerna i parken.
De är så många.
Veijo Rönkkönen var en av de mest kända ITE-konstnärerna i Finland. Hans gärning går att uppleva här på hans hemgård i Koitsanlahti, Parikkala.
Bara barberaren saknade honom
Det var påsk när Veijo Rönkkönen inte vaknade från sin tupplur. Det var ingen som direkt saknade honom. Rönkkönen var känd för att hålla sig på sin kant.
Det hade varit en vanlig dag. Han hade stigit upp tidigt, yogat, tänt eld i spisen, hälsat på statyerna på gården och simmat. Det skrev han upp, som vanligt, fem kilometer i Imatra simhall.
Sedan var han trött.
Några dagar efter påsk dök Veijo inte upp för sin hårklippning. Då anade barberaren oråd.
Det visade sig att den 66 år gamla konstnären hade dött av en sjukdomsattack. En tid före döden hade han besökt hälsocentralen och beskrivit symtom som hänvisade till hjärtbesvär.
Han skickades hem med en flaska hostmedicin.
Så här beskriver konstnären Veli Granö sin vän Veijo Rönkkönens sista dag. Han har skrivit en biografi om Rönkkönen, och tillsammans med bildkonstnären Janne Vesivalo producerat en utställning om Rönkkönens liv. Utställningen finns att se i statyparken.
En doldis fast kändis
Veijo Rönkkönen är en av de mest kända ITE-konstnärerna i Finland. Hans gärning går att uppleva här på hans hemgård i Koitsanlahti, Parikkala.
ITE-konst är finsk nutidsfolkkonst - förkortningen “ITE” kommer från finskans “itse tehty elämä”, det självgjorda livet. ITE-konstnärer är självlärda och har alltså ingen konstnärlig utbildning.
År 2007 belönades Veijo Rönkkönen med Finlandspriset som beviljas som erkänsla för en betydande konstnärlig karriär, en anmärkningsvärd konstnärlig prestation eller ett lovande genombrott.
Veijo Rönkkönen reste inte till Helsingfors för att ta emot det ansedda priset. I själva verket reste han aldrig någonvart.
De frågar om jag har rest mycket. Jag svarar att jag är född i Karelen, annars har jag inte varit någonstans, har Rönkkönen sagt.
Det här är Döden.
"Trots att jag tillbringar mer än 100 dagar om året här upptäcker jag något nytt varje dag"
Kimmo Heikkilä och Atte Paju blickar ut över trädgården. Kimmo lägger ömt en hand på en mossbelupen jogi. Atte rättar till den svarta hatten han bär på huvudet.
Veijos hatt. Den hittade Atte i ett av husen. Nu får den avlidne konstnärens huvudbonad följa med på nya vandringar i trädgården.
Heikkilä och Paju arbetar i Parikkalan patsaspuisto. De är konstnärer och kulturarbetare, men deras viktigaste uppdrag i livet är att förvalta Veijo Rönkkönens arv:
De sköter om trädgården, reparerar skadade statyer och ser till att besökarna får svar på frågor om Veijo Rönkkönens livsverk. De kallar sig för “pehtoorit”, inspektorerna.
– Vi tänker inte på det här som ett jobb. Arbetstiden räcker inte till - vi är galna nog att ha tagit på oss det här stället som en livsuppgift. Om somrarna kan vi knoga på i tolv timmar i streck här i parken, säger Kimmo Heikkilä.
Statyparken är ju förvisso ingen vanlig arbetsplats. Kimmo och Atte känner starkt att de bär ett ansvar för att förvalta Veijo Rönkkönens arv, att inte denna sällsamma plats i världen förfaller.
En känslig, arbetsam själ
Veijo Rönkkönen föddes år 1944. Livet var hårt då. Den känslige, konstintresserade pojken fick inte mycket uppmuntran av sina föräldrar - barnen skulle arbeta. Som tonåring hade han det svårt, har han berättat.
Från 16 års ålder till pensionen arbetade Veijo Rönkkönen i tre skift på Simpele pappersfabrik. Men det var bara för brödfödan: det verkligt betydelsefulla arbetet gjorde han på sin gård.
Den mest förtrollande delen av parken består av 255 yogande skulpturer. Att gå bland dem, betrakta deras fulländade positioner, deras vilsamma blickar och mossbelupna kroppar får tiden att stanna. Hur kan betong uppvisa sådan spänst?
Den första av betongjogina gjorde Rönkkönen år 1975, efter faderns död. Statyn gör en shirshasana, alltså står på huvudet. Han hade några statyer på gång samtidigt, men varje yogaställning han gjöt en staty av, övade han in och utförde själv.
– Så man kunde dra slutsatsen att han i slutet av projektet klarade av 255 yoga-asanor. Men några av ställningarna är i praktiken omöjliga att göra - det var Veijos humor - så 253 är mer realistiskt, flinar Kimmo och Atte.
Barnstatyer och befrielse
Veijo fick inga barn. Men han gjorde många, en hel parad. De dansar och leker på hans gård, de är glada och uppsluppna.
Barnen kom till efter att Veijos mamma dog.
Efter mammans död kunde man skönja en förändring i den annars så tillbakadragne konstnären. Det var som om Veijo blev mer öppen.
Han kunde till och med prata och skratta spontant med människor som besökte hans statygård.
Han började formge barnstatyerna.
Man är ju alltjämt ett barn inuti, också som vuxen - ett barn som behöver kärlek och uppmärksamhet.
Som ett yttre tecken på sin livsförändring bad han sin barberare att forma håret till en prästkrage. Trädgårdsmästaren slog ut i blom.
Som finansiellt oberoende är det ingen man behöver buga sig för, man har frihet att göra sitt jobb som man önskar.
Kimmo Heikkilä
Populärt resmål med skral kassa
Statyparken är en av de mest kända sevärdheterna i Parikkala. För något år sedan räknade inspektorerna Kimmo Heikkilä och Atte Paju ut att ungefär en miljon människor hade besökt parken sedan 1970-talet. De senaste åren har besökarantalet rört sig mellan 35 och 50 000 personer.
Veijo Rönkkönen ville att det skulle vara gratis för alla att besöka statyparken. Det går att stöda parkvårdarnas arbete med en frivillig entréavgift, köpa Patsaspuisto-produkter eller genom att sponsorera en personlig staty.
Donationsaskens innehåll räcker inte till som enda finansiering.
Efter Veijo Rönkkönens död var statyparkens framtid osäker. Rönkkönens dödsbo ansåg sig inte kunna ta hand om trädgården och statyerna, och skrev en försäljningsannons.
Parikkala kommun erbjöds att köpa stället, men visade inget intresse. Inte heller någon privatperson var hugad att köpa statyparken. Slutligen kom affärsmannen och mecenaten Reino Uusitalo till undsättning och köpte Patsaspuisto.
År 2011 startade Landsbygdens bildningsförbund ett EU-finansierat projekt inom vilket trädgården och statyerna rustades upp. Efter att projektet tog slut 2014 låg underhållet på understödsföreningens axlar.
Sedan 2016 är det Paju och Heikkilä som vårdat Rönkkönens arv, med ägarens och understödsföreningens välsignelse.
Det finns ingen utomstående finansiär som skulle betala för parkinspektorernas arbete. Den lilla ersättningen de får kommer från besökarnas inträde och försäljningen av parkprodukter. Någon enstaka gång har man fått hjälp från en lokal fond.
Parikkala kommun har hjälpt till främst med konstnaderna för enskilda evenemang i parken. Därför ger parkinspektorerna lite kritik åt kommunens håll:
– Jag skulle säga att turismmässigt är det här absolut Parikkalas främsta resmål. Men med tanke på hur mycket understöd de ger, finansiellt eller emotionellt, är det kanske nummer ett, säger Kimmo.
En regelbunden finansiering skulle garantera en långsiktigare, mer tidskrävande arbetsinsats av inspektorerna, säger de. Parken kräver omsorg också på vintern, så det är talkokrafter som gäller för tillfället.
Å andra sidan, påpekar Kimmo: Är man finansiellt oberoende är det ingen man behöver buga sig för heller, man har frihet att göra sitt jobb som man önskar.
– Men det är klart, vi är ju ansvariga till Veijos arv, inte kan vi göra vad som helst här.
Bydårar i rörelse
Kanske är det så att man fortfarande tycker att det är lite underligt med en enstöring som viger sitt liv åt konsten. Att man inte riktigt förmår inse hur mycket statyparken intresserar och hur fint det här stället är, funderar inspektorerna.
– Många minns bydårarna man talade om på 1970- och 80-talen. Det var ju verkligen ingen hedersbetygelse precis. Om man idag blir kallad för byfåne, så som säkert vi gör här, är det ju en fin sak, skrattar Kimmo.
Atte hakar på och tänker att man i Parikkala under just den här epoken ansåg Rönkkönen vara en underlig, missanpassad person, men att det samtidigt finns många som från början förstått sig på betydelsen av hans arbete.
– Och det är fint att det finns unga människor från Parikkala som har hittat det här stället och som vill föra ordet vidare.
En självlärd mästares avtryck
Massiva solrosor böjer sina huvuden i det ihärdiga sensommarregnet. Höstens murriga toner gör sig påminda. I trädgården ringlar sig en stig som är klädd med stenplattor.
I varje stenplatta finns ett fot- eller handavtryck. Varje enskild platta har Veijo Rönkkönen gjutit och tryckt sin fot eller sin handflata mot.
På sätt och vis är varje staty en avbild av sin skapare. Men längst bort i parken sitter en ensam staty på en sten med en spade i handen. Det är Veijo.
Rönkkönen var en typisk ITE-konstnär, självlärd. Visst var de första statyerna rätt råbarkade. Men mot slutet av sin karriär började hans teknik sakna motstycke, anser Kimmo Heikkilä.
– Det är otroliga människoansikten och fantastisk materialhantering, säger han.
Men mest av allt uppskattar inspektorerna ändå konstnärens ödmjuka attityd till livet.
– Han hade en human livsåskådning. Och så skyddade han naturen.
Det börjar skymma. Lastbilarna tänder långljusen ute på Riksväg 6. Något krasar till i lövverket. Vi vänder oss om, lätt uppjagade.
Det är bara en fågel. Den här gången.
I Koitsanlahti i Parikkala finns en lite hemsk, men helt otrolig sevärdhet! Parken är den redan hädangångne Veijo Rönkkönens livsverk och ITE-konstens vagga. Om somrarna är trädgården som omgärdar statyerna i full blomning. Statyparken är troligen Finlands mest kända ITE-konsthelhet, men förtjänar definitivt mer synlighet!
Publiktips till Egenland
Källor:
Levande arkivet:
Veijo Rönkkönens citat kommer från utställningen om honom i Parikkalan patsaspuisto.
