Yvonne Westerlund är arbetslivs- och ledarskapscoach och mentor i Uraklinikka samt grundande medlem av Howtomo. Som bäst arbetar hon på en bruksbok för personer som vill söka nytt arbete. Skönlitterärt stoff och prosa väntar på sin tur i byrålådan.
21.17.2017
I want to learn everything, but I don’t want anyone to teach me.” Så lär den gode Winston Churchill ha sagt. Inga nyårslöften ger jag men ett vardagstips som funkar för mig. Som du tar emot, eller så inte. Winstons ord kunde vara mina egna faktiskt. Så fort auktoriteten dyker upp, med sin I-know-it-all attityd så vänder jag på klacken och flyr fortare än ett svin blinkar. Så där bildligt talat förstås, men det som ju händer är att jag stänger av min mottagare. Så mycket handlar om hur budskapet levereras, och då är respekten för mig, åhöraren, eller eleven, av avgörande betydelse. Först på andra plats kommer innehållet.
20.12.2017
Jag känner hur jag allt mer väntar på min minisemester under mellandagarna. Och allt jag inte kommer att göra! Det som sätter ledighetsmoden för mig är att vakna på morgonen, titta upp i taket och säga högt “vad skulle jag vilja göra idag?”. Det blir bättre så än att bara tänka tanken. Och med tonvikt på VILJA. Inte vad någon annan tycker att jag skulle göra.
Nu gäller det att jag håller i mig, att jag inte börjar plantera in än det ena med det andra som fyller tomrummen i almanackan. Och för att hålla tomrummen tomma gör jag så här: jag drar ett streck på snedden över hela utrymmet för den givna dagen. Då är den redan bokad, liksom.
Och om jag inte städar ut det där skåpet så kan det väl vänta ett litet tag till. Men om jag verkligen tar itu med det, så gör jag det medveten om hur glad jag är när jag blivit klar. Att allt finns på sin egen rätta plats, inte behöva söka, gräva, svära för att hitta något.
19.12.2017
Huhhej! Vilken dag det var. Har hållit kurs, dragit utbildning för en grupp företagsledare. Bra sätt att börja veckan. Temat var självledarskap, målsättning och hur du tar dig härifrån dit.
Teori och forskning. Reflektioner och övningar. Aha upplevelser och många frågor. Det bästa är alltid när vi blir överraskade, när vi känner hur en insikt sätter sig och får något att hända på riktigt. Som t ex när vi kollar in vad som ger och vad som tar energi. Jag har fått väldigt mycket ut av den övningen!
Jag tar ett vitt papper, lägger det på bordet framför mig på längden. Överst skriver jag rubriken Mina energier och så delar jag in i två kolumner: Detta tar energi och Detta ger energi. Börjar med det som tar energi, alltså det som sliter ut mig och fyller i. Sedan tar jag det som tillför energi. Ser över min dag och vart jag vill nå. Hur mycket gör jag sådant som tar en massa men inget ger? Hur viktigt är det här för mig, mitt jobb, vad jag vill uppnå? Vad kan jag rensa ut?
Och vad annat kan jag göra med den tid som blir över? Något som jag själv väljer och som känns meningsfullt.
18.12.2017
Jag bor på Skatudden och Keskos välkända byggnad i tegel står tom sedan ett år. Lika tom är vår närbutik som 17.12.2016 stängde sina dörrar. Vi hade den bästa kauppias som lyssnade på sina kunder, var glad och pratsam, tog in vad vi ville ha som t ex superfint bröd bakat på rot, Vichy Original i 0,33 l glasflaska för att ge ett par exempel.
Spårahållplatsen vid Tove Janssons park från stan sett är tagen ur bruk. Jag brukar stiga av vid Riddarhuset och sedan gå förbi Holiday och snedda genom parken på väg hem. Speciellt om det regnar känns vägen litet lång. Det renoverade huset skall ha bostäder och hotell samt en jättebutik på bottenplan. Någon gång 2019. Och då har vi fått vår hållplats tillbaka.
Klockan 7 på morgnarna börjar oväsendet inifrån huset, även på lördagar. Väggar och konstruktioner som rivs och rasar med ett brak. Fint att inte bo helt mitt emot ändå.
17.12.2017
Igår gick jag på crossfit. Bara så rätt! Vill känna att jag är i skick, ha koll på min utveckling och energi. Allt är så mycket bättre då jag känner mig stark och rörlig. Yoga har varit mitt andningshål i över 10 år och yogan försvinner ingenstans. Har hunnit med många olika grenar under åren och det är alltid lika roligt att pröva något nytt. I allt från självständigt tränande med olika ganska rysliga maskiner, stora stökiga aerobic klasser står både yogan och crossfit ovanför allt annat.
De kompletterar varandra så bra. I båda kombinerar jag koncentration, medvetenhet om vad jag gör när jag gör vad jag gör, med ökad smidighet och uthållighet som resultat. Crossfit är min grej sedan ett år tillbaka. Här jobbar jag för ökad muskelstyrka, rörlighet, kondition och uthållighet.
Jag tänker så här: om jag får leva länge så hur vill jag då att min ålderdom ser ut? Det är i dag jag jobbar för hur mitt liv är om 20 - 40 år. Långsiktsplanering för en god vardag. Det är aldrig för tidigt att börja.
16.12.2017
Om att säga nej
Varje dag läser vi i tidningarna och på nätet om #metoo, #dammenbrister och #minämyös nu på finskt håll. Kommer osökt att tänka på den finurliga brittiska animation jag nyss såg där man via en kopp te tydligt visar hur vi skall förhålla oss till ett nej.
Storyn går ungefär så här: Han frågar henne om hon vill ha en kopp te. Hon svarar ja, och han serverar en kopp och de har ett trevligt samtal. Hon svarar nej, han häller upp en kopp, tar i henne, tvingar drycken ner för strupen på henne.
Igår var jag med en väninna på Lilla Teatern och såg manifestationen #dammenbrister. Ett unikt tillfälle att lyssna på kvinnor som läste upp ca 100 berörande berättelsen från livet innan dammen brast, men då något gick totalt sönder inom en.
15.12.2017
Litet vitt på marken i morse när jag går ut med Cava. Ut i parken, vädrande och sökande. Hög svansföring, mörka tass spår i det blöta vita. Nosen i marken, var är nu bästa platsen att kissa?
Nej kom nu, inte kan du hålla på och skälla så där! Där kommer ännu mer hundar, alla skall till parken samtidigt. Måste de komma just nu när vi är här? Och vilket elakt blått ljus som blinkar i den där hundens sele där borta. Migränframkallande. Nu går vi.
Mina kängor sjunker in i uppblött gräsmatta och jag undrar vad jag egentligen trampar i. Sulorna putsar jag av i sanden. Vi går varvet runt, inga fler hundar syns till. När vi kommer in släpper jag Cava i trapphuset, och hon tar trappan i några snabba språng. Väl inne skakar hon av sig en liten blöta, rusar in i sovrummet och jag hör henne hoppa upp i sängen.
