Den här artikeln publicerades ursprungligen i december 2017, men datumen har uppdaterats för att gälla för 2023.
Vintersolståndet inträffar som regel på norra halvklotet mellan den 21 och 22 december. I år (2023) är det den 22.12 kl. 5:27 finsk tid), då står solen vid middagstid i zenit nere över Stenbockens vändkrets medan dygnets mörka tid är som längst här uppe hos oss.
Och sedan, som pessimisterna säger, är det bara sex månader kvar tills dagarna börjar bli kortare igen.
Vi optimister (eller realister) vet ju däremot att det här är en tid för firande. Och firat ljusets seger över mörkret, det har så gott som alla kulturer gjort, långt innan det kallades jul.
Redan de gamla romarna...
Men vänta nu, varför firar vi då juldagen den 25 december och inte den 21 eller 22, eftersom alltsammans hur som helst kretsar kring vintersolståndet? Nå naturligtvis på grund av de gamla romarna.
På den tiden firade man vintersolståndet den 25 december eftersom man trodde att det inträffade då.
Men den julianska kalendern som Julius Caesar införde år 45 före vår tideräknings början, hade ett inbyggt fel, den gjorde att det faktiska, astronomiska vintersolståndet ”vandrade” i kalendern tills det år 1100 inföll redan den 15 december. Felet korrigerades i och med den gregorianska kalendern som infördes 1582.
Men varför kallar vi julen för ”jul”? Inte på grund av Julius Caesar i alla fall, utan på grund av de gamla förkristna forn-nordborna. De talade om jól (eller jólablot), som enligt vissa språkforskare betyder ”återfödelse” eller ”vändning”, återigen en hänvisning till vintersolståndet.
Anglosaxarna brandade som vi vet om yule till christmas (Christ’s Mass) men våra förfäder såg tydligen ingen orsak till det, så vi kör vidare med jul / joulu.
Och ordet yule / jul / joulu har alltså gamla germanska anor. Längre bakåt i tiden än så blir ursprunget oklart.
Hyvää jehwlaa
Vissa språkforskare tror sig också ha spårat ordets ursprung till forngermanskans jehwla, ett ord som finskan i ett tidigt skede lånade in (juhla) i bemärkelsen högtid. Finskan lånade senare in samma ord en gång till, då i form av joulu.
I brist på Coca-cola-tomten fick de gamla nordborna nöja sig med gamle Oden med sitt skägg, Oden kallades också Jólner eller jólfaðr (julfader) så här års.
Fast jólens gud nummer ett för vikingarna var ändå fruktbarhetsguden Frej, som såg till att växterna började gro igen efter den långa, mörka vintern.
Men när det kommer till kritan så var huvudpoängen för många ändå att få en orsak att supa skallen av sig och äta sig fördärvad, för vintrarna var ganska enahanda på den tiden.
De tidiga kristna var däremot inte alls några inbitna julfirare. Tvärtom, tidiga kristna lärda som Origenes, Tertullianus och Irenæus av Lyon häcklade de gamla romerska traditionerna med att fira gudars födelsedagar, det betraktades som hednafasoner.
Irenæus av Lyon (c. 130–202), en fransk biskop och martyr, var för övrigt den som först valde ut Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier som tillförlitliga. De ingick sedan i Bibeln från år 397.
Smått ironiskt, eller hur, att mannen som såg till att Bibeln inkluderade ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, ansåg att gudomliga födelsedagsfester i stil med julen var hedniskt humbug.
Julen införs i kalendern
Samtidigt kan Irenæus skylla sig själv: det var han som daterade början på Marias havandeskap till den 25 mars (Marie bebådelsedag), vilket genom en enkel huvudräkning ger vid handen att förlossningen skedde den 25 december.
Den som slog fast datumet i kristenhetens kalender en gång för alla var påven Liberius som år 354 bestämde datumet för juldagen till den 25 december.
Till Norden kom den kristna julen omkring år 900, och när vi nu talar om Norden så var rusdryckerna självklart involverade från första början: man talade om att ”dricka jul”.
Harald Hårfager dricker jul
Den första som sägs ha druckit jul var den krigiske kungen Harald Hårfager som i skalden Torbjörn Hornklöves Haraldskväde från cirka år 900 säger att han vill ”dricka jul ute på havet".
En tidig föregångare till vår tids Viking Line med andra ord.
Det var hur som helst Haralds son Håkon den gode som kristnade Norge och ersatte det gamla germanska julfirandet med den kristna versionen.
Men däremot är alla inte överens om att vikingarna firade sin jól vid vintersolståndet, vissa menar att den, liksom eventuellt också det äldre midvinterblotet, sannolikt inföll i mitten av januari, då man var halvvägs genom den kalla årstiden och dagarna började bli längre.
Io Saturnalia, allesammans!
För att komma till julens verkliga rötter måste vi backa tidsmaskinen till och med längre än vikingatiden eller antikens Rom, som förvisso har gett oss en stor del av våra jultraditioner.
Riktningen pekas ut av den romerske historikern Marcus Junianus Justinus som levde på 200-talet. Han berättar om en kung vid namn Saturnus som levde i förromerska tider.
Saturnus var en anmärkningsvärt mild och rättvis härskare och i hans rike var ingen en slav och ingen var fattig – eller rik, för den delen, en mans palats var varje mans palats.
Så älskad var Saturnus att minnet av honom levde kvar långt efter hans död och med tiden upphöjdes han till gud (han blev dessutom far till guden Jupiter), och hans rike blev till en skimrande legend, en mytisk guldålder av oskuld och överflöd.
Saturnus var fruktbarhetens, matens, dryckens och skördens gud. Namnet kommer från latinets ord satum som betyder säd.
Saturnus måtte verkligen ha varit en storartad konung, med tanke på att den engelskspråkiga världen fortfarande ägnar en av veckans dagar åt honom, Saturn’s Day eller Saturday (latin: dies saturni).
Romerska röda dagar
För att högakta denna mäktiga härskare och hans paradisliknande styre, skriver historikern Justinus, började romarna varje år kring den här tiden fira en stor fest till Saturnus ära, saturnalia.
Då hörde det först och främst till att man gick omkring och önskade varandra Io Saturnalia (uttal: jå saturnalia), precis som vi och vår tids säsongsmantra ”god jul”.
Och så skulle det så klart festas. För det krävdes ledigt: under saturnalia höll skolor stängt, liksom också alla statliga kanslier och kontor. Rättsväsendet höll också saturnaliestängt, inga domar förkunnades medan högtiden pågick.
Krigshökarna var också tvungna att hålla sig i skinnet eftersom det var förbjudet att förklara någon krig på saturnalia.
Hög blir låg och vice versa
Den officiella delen av firandet inleddes med en offergåva som förrättades framför Saturnustemplet vid Capitoliumkullens fot.
Sedan tog det privata firandet vid, och för att minnas hur fint det var då fattig var rik och rik var fattig, blev allas roller ombytta för en kväll. Slavarna fick sätta sig ned vid bordet där de enligt vissa källor blev uppassade av sina husbönder.
Slavarna var också tillåtna att tala fritt och rentav kritisera sina ägare. Naturligtvis med hågkomsten att nästa morgon skulle allting vara tillbaka i gamla rullor igen, så hur stor i käften som helst passade det sig inte att vara.
Enligt andra källor satte sig slavar och husbönder ned vid ett gemensamt bord. En sak är tämligen säker: det var hur som helst slavarna som fick lov att tillreda maten för festen.
Om det här låter främmande för vår tid så vad sägs om traditionen att ge gåvor åtföljda av en liten dikt eller ett rim? Också det här hörde till saturnaliefesten.
Slavar som present
Presenterna varierade från enkla leksaker till barnen, till exklusiva parfymer, konstföremål eller rentav slavar och exotiska djur.
Utväxlandet av gåvor kulminerade under den 19 december, sigillaria, som dagen kallades, men ofta gavs också gåvorna efter festen där husbönder och slavar festade tillsammans.
Hasardspel som annars officiellt ogillades i antikens Rom blev tillåtet under saturnaliefirandet. Vem av oss julfirare tycker inte om att rulla några tärningar efter att tomten varit på besök - dock främst i samband med något brädspel som tomten hade i säcken.
Till saturnaliefesten hörde också att man tog in kvistar av städsegröna växter i huset, ofta i form av kransar, för att symboliskt hålla Moder Natur vid liv medan naturen låg i vinterdvala.
Saturnaliefesten var också, precis som vår tids jul, en högtid för brännande av ljus.
Författaren Macrobius, som är en av de främsta källorna till det som vi vet om saturnaliefirandet, skriver att ”saturnaliefesten är en ljusfestival som leder oss fram till vintersolståndet, med ett överdåd av vaxljus vilka representerar strävan efter kunskap och sanning”.
Vaxljusen (cerei) representerade för romarna solens kraft som återvänder efter vintersolståndet, och själva högtiden blev under det romerska rikets senare dagar en fest för att markera solguden Sol Invictus födelsedag.
Made in Hellas
Saturnaliefesten och dess traditioner var precis som dagens kristendom, huvudsakligen en importerad högtid, till stora delar baserad på grekernas kronia-fest som de höll för att ära sin gud Kronos, som Saturnus var en romersk variant av.
Fast kronia firades inte vid vintersolståndet, den firades om sommaren, på den tolfte dagen i månaden hekatombaion (numera juli / augusti).
Men det är hur som helst trångt i den religiösa kalendern just kring vintersolståndet. Många gudomliga födelsedagar eller andra högtider att fira, inte minst i den romerska kultursfären, en kultur och en stat som från allra första början byggdes på en solkult.
Solkulterna blev med tiden fler och nya solgudar från andra kulturer flyttade in i det romerska Pantheon.
De gamla persernas solgud till exempel, Mithra som romarna senare lånade vissa drag av och kallade Mithras.
Mithra ingick ursprungligen i en triad tillsammans med Ahura-Mazda och Anahita, och även han har födelsedag den 25 december.
Handskakningens gud
I Rom blev Mithras till soldaternas gud och beskyddare. Mithras anhängare hade för vana att skaka hand då de möttes (mithras efterföljare kallades syndexioi, ”de som förenas av handskakningen”) för att visa sina vänskapliga avsikter.
Sedvänjan spreds med tiden över hela Europa via legionärerna.
Tänk på det nästa gång du skakar hand med någon, du utför en hednisk ritual.
Dyrkan av Sol Invictus, den oövervinnerlige solen, ingick också i mithraismen.
Sol Invictus, solgud och upphöjd till romersk statsgud år 274 av den kortvarige kejsar Aurelianus, stod också högt i kurs hos kejsar Konstantin den store, som likaså ömmade för kristendomen och införde religionsfrihet, det vill säga tillät utövandet av den i sitt rike.
Sol Invictus fick hur som helst äran att vara den sista högt rankade solguden innan kejsar Theodosius i slutet av 300-talet gjorde kristendomen till statsreligion och avskaffade religionsfriheten, med andra ord, förbjöd dyrkandet av alla de gamla gudarna.
Väl installerad i maktens korridorer passade den kristna kyrkan på att kasta ut Sol Invictus från sitt eget födelsedagspartaj den 25 december och ersatte honom med Jesus, och på den vägen är vi, så att säga.
När föddes Jesus då?
Eller hur det nu sist och slutligen gick till då den kristna julen installerades på sitt nuvarande datum: de flesta experterna är i alla fall överens om att Jesus knappast föddes mitt i vintern, då fanns det till exempel som regel inte värst många av de för handlingen viktiga herdarna uppe på de vintriga palestinska kullarna.
Att låta skattskriva ”hela världen” under den årstid som vägarna är som minst framkomliga låter inte heller trovärdigt.
Men när Jesus än föddes på riktigt så är det ett faktum att det fanns befintliga, konkurrerande religiösa högtider som bara låg där och väntade på att bli omrubricerade.
I varje fall: vilken guds födelsedag du än firar den här veckan, må festen vara fröjdefull!
Fler invånare i sol-Pantheon:
- Helios, eller Helios den Allseende i Grekland. Helios har gett namn åt grundämnet helium eftersom det är allmänt förekommande i solen.
- Ra, Egypten. Egyptierna var ju naturligtvis inbitna soldyrkare och i deras mytologi seglade Ra dagligen över himlen i sitt skepp med solskivan ombord.
- Sol, den fornnordiska gudinnan som för solens vagn Alfrödull över himlen. Sol kallades också Sunna eller Sunne och söndagen är uppkallad efter henne.
- Shamash, Babylon. Del av en tre-enighet där de övriga hette Sin och Ishtar.
- Surya, hinduernas solgud, återigen del av en tre-enighet där de andra är Vishnu och Shiva. Suryas symbol är det hinduiska solkorset eller hakkorset som nazisterna lånade för sina egna, smutsiga syften.
- Huitzi-lo-pochtli, aztekernas solgud och festligheterna till hans ära gick av stapeln mellan den 7 och 26 december.
Och ännu fler solgudar hittar du här.
Korrigering 21.12 2023
Uppdaterade tidpunkten för vintersolståndet till att hänvisa till 2023 års händelse.
