– Det tar ju sin tid innan det blir en fågelflock av det här. Fjädrar ska det vara. Det kräver ännu mycket karvning. Men det blir nog färdigt i sinom tid.
Leo Karppanen täljer en relief. Det ska bli en fågelflock.
Folkkonstnär ut i fingerspetsarna.
Intill arbetsbordet står en halvfärdig bänk. Sittbrädet består av en enda stor planka som kommer från en enorm gran som fällts i närheten. Det doftar gott av färskt trä.
– Träet är lite knöligt, det här kvistögat har jag gjort till en blomma.
Bänken är 62 centimeter bred. Det är inget beställningsverk, utan idén kom från det exceptionellt breda trädet. Kanske kan någon ha den som extra sovplats i sin sommarstuga, tänker Karppanen.
Fåglar ska det bli också på den. Sakta träder flocken fram ur bänklocket.
I runosångarnas land
En vindlande väg genom stora skogar leder hit. Det här är runosångarnas land: längst bort vid östgränsen, där göken gal och ugglorna hoar utan att någon människa nödvändigtvis hör det.
25 kilometer från landsväg 6, i Hummonvaara, ligger Leo Karppanens Saiho-ateljé. Här har han odlat mark, skött om sina kor och täljt, snidat, karvat och målat en fantastisk samling konstverk i hela sitt liv.
Nu är det sonen som tagit över jordbruket, men konsten lämnar inte Leo Karppanen, och han lämnar inte konsten.
Det finns få material han inte behärskar
Leo Karppanen stiger upp och ställer undan verktygen. Vi kliver ut ur den lekstugstora snickarboden. Karppanen stänger noga efter sig. Allting är prydligt ordnat här.
Gräsmattan är noggrant klippt. De femtio olika rosorna och andra blommorna är planterade i snygga rader, klungor och konstellationer. Fruktträden och bärbuskarna dignar av skörd.
Leo Karppanen visar runt i de många byggnaderna som alla är fyllda av hans verk från golv till tak. Det mesta är träsnideri, skulpturer och reliefer, men i vindsvåningen till den gamla ladugården finns en stor samling oljemålningar.
I trädgården och de olika gallerirummen står skulpturer i både betong och metall.
På materialets villkor
För mer än 40 år sedan skaffade Karppanen en ny svetstransformator för att kunna reparera sina jordbruksmaskiner. Men en regnig dag tänkte han att den där transformatorn, den kunde man ju nog göra något annat med också.
– Då gjorde jag mitt första konstverk i metall. I smyg. Det tog ganska länge innan det blev klart, och förvåningen var stor när jag stövlade in i stugan och visade vad jag gjort!
Sedermera bytte Karppanen material till trä. Han gillar det, det mjuka materialet formar sig lätt med hans breda händer som lätt håller i allt från motorsåg till mejsel.
Man kan inte vara chef över träet, utan måste kompromissa. Finns där ett kvistöga kan man inte karva bort det. Arbetet är ett ständigt förhandlande med träet. Ändå är det träet som alltid ställer villkoren.
– Trä är viktigt för mig. Och att det kommer härifrån Norra Karelen.
Sexmannen som sjöng runor till Kalevala
Karelen, ja. Många av Leo Karppanens motiv kommer från naturen, men också från de många historierna man berättat här.
Det råkar sig nämligen så att Karppanen inte bara förvaltar sin egen över 300 år gamla släktgård, hans frus släktgård Kainula är minst lika gammal och anrik. Och Kainula har ett alldeles särskilt förhållande till Kalevala.
På Kainula gård levde sexmannen Juhana Kainulainen.
En sexman var ett slags gårdskarl för kyrkobyggnaderna och prästgården i en socken, men såg också till att kyrkotukten hölls på en vettig nivå i byn. Benämningen kommer sig av att det fanns sex sådana förtroendemän per socken.
Kainulainen var hur som helst en baddare på runosång. Det fick Elias Lönnrot höra talas om när han vandrade runt i just de här landskapen på sin första runinsamlingsresa i i juni 1828.
Under den vecka som Lönnrot tillbringade i Kainula samlade han in sammanlagt 57 runor och besvärjelser samt mer än 2500 verser, främst av Juhana Kainulainen.
Juhana Kainulainens arv förvaltas i Juhanantupa, en stockstuga med sommarrestaurang cirka 30 kilometer från Leo Karppanens hem och ateljé. Karppanens konstverk står permanent utställda här.
Karppanens fru är alltså släkt med Juhana Kainulainen i rakt nedstigande led.
– Därför är Kalevala så viktigt för mig, för vår familj och för kesälahtiborna. De uppskattar Juhanantupa och mina konstverk där, säger Leo Karppanen.
Kalevala lever i Karppanens konst
Längst bort av alla hus på Leo Karppanens gård står en ria. Det doftar rökbastu där inne. Väggarna är mörka.
Här har Leo Karppanen ställt ut sina viktigaste verk - runor som Juhana Kainulainen sjöng för Elias Lönnroth och som kom med i Kalevala.
– Där är smeden Ilmarinen som smider Sampo och intill den Väinämöinen som friar till Aino.
Lemminkäinens friarstråt, den eldsprutande hästen som Lemminkäinen tämjer och Aino som springer undan den gamle Väinämöinen, allt har Karppanen snidat.
Konsten är livet
Under fyra årtionden har Leo Karppanen gjort sin konst här i Kesälahti utan desto mer medieuppmärksamhet. Det är det som utmärker en ITE-konstnär. Konsten är en livsstil, något man gör vare sig det finns en publik eller inte.
I själva verket trodde han att medverkan i Egenland var ett skämt.
– Jag berättade inget till min fru ens! Inte förrän det var tydligt att det var på allvar.
Karppanens gallerier är öppna för vem som helst att besöka sommartid, eller så slår man bara en signal till honom, så ordnar sig ett besök på beställning.
Det är svårt att säga hur länge det tar att göra ett konstverk. Och det spelar inte så stor roll heller. Tid finns.
– Mina arbetsredskap är simpla, det är en kniv och en mejsel. Jag använder inga datorgrejer. Jag ritar bilden på träet och börjar karva, jag planerar inget till pappers.
Naturen har format Karppanens råmaterial, och naturen utgör stoff i hans verk. Speciellt fåglar.
– De är med i nästan varje alster. Småfåglar är bäst. Och svanar.
Stället är helt otroligt. Ateljén ligger på hans hemgård. Alla byggnader är fyllda av Karppanens träsnideri och målningar.... Fastän Karppanen redan är åldersstigen, berättar han om sina verk själv för alla gäster. Där kan man lätt få hela dagen att gå åt, då berättelserna är så intressanta. Karppanen är också en mycket personlig berättare.
Ur Päivi Pitkänens tips till Egenland
Tillägg i november 2020: Leo Karppanen avled plötsligt i september 2020. Saiho-ateljén är stängd för tillfället.
