"Han tog mig med storm. Han behandlade mig som en prinsessa. Det fanns nån som väldigt gärna ville ha mig." Så beskriver Katariina inledningen till det förhållande som skulle bli en mardröm. Här får ni läsa hennes berättelse om sitt våldsamma parförhållande. Hon är en av de 8 kvinnor som berättar sin story i webbdokumentären Misshandlad kärlek.
Första skedet - Hur de träffades
Jag var frånskild och ensamstående, jag hade skilt mig från pojkarnas pappa. Jag fick en bra lägenhet, pojkarna behövde inte byta skola. Ekonomiskt var allt som det skulle, jag hade ett fast jobb. Allt var bra.
Jag gick ett par gånger på dejt med helt bra män. Men tydligen var jag ändå kanske lite för länge utan man och så träffade jag honom.
Vi träffades via nätet. Ganska snart började han kalla mig för prinsessa och han skrev att han var förtjust och förälskad i mig och att han kommer körande för att träffa mig.
Han var annorlunda än de andra, han var redo att ta både mig och oss. Han var genast seriös och ville skämma bort kvinnan i sitt liv. Han var hemma från Sverige, verkade självsäker och han tog mig med storm.
Sån var han. Han bara kom in helt självsäkert och tog för sig. Och alla de vackra saker han sa, inte sa finska män såna saker.
Han bjöd mig hit och dit och tog också hand om mina barn. Och han skämde bort oss. Han var den av oss som först sa att han var kär och han ville att vi skulle ha ett gemensamt hem. Allt såg ut att vara som det ska. Det fanns nån som väldigt gärna ville ha mig.
Andra skedet - De första tecknen
Ganska snabbt ville han flytta hit. Han bodde på annat håll i Finland. Han hade också barn. Han kom hit och vi började leta efter bostad. Vi fick bostadslån.
Det var underbart att få tag i och bo i en radhuslägenhet. Vi bjöd hem vänner – han hade förstås inga vänner här ännu. Men jag märkte inte då att han inte heller annars hade några vänner. Det var på sin höjd kolleger som hälsade på hos oss. Vi hade inflyttningsfest och vi började träna på ett gemensamt familjeliv.
Han åkte fast för otrohet redan ett par veckor efter att vi hade flyttat ihop. Det visade sig att det i vårt liv tillsammans ingick att han sökte sällskap på all världens sexsidor och tonårssidor och på annat håll. Han påstod att det var min son som besökte de sidorna.
Han kollade också på datorn vilka sidor jag hade besökt och anklagade mig för att bedra honom. Och han kollade min telefon. Jag lärde mig att radera arbetssamtal till och med från min chef för att det annars skulle ha blivit rabalder om det.
Nu i efterhand inser jag, även om jag inte märkte det då, att han förändrades ganska snabbt. Redan ett halvår senare förde jag matdagbok.
Jag har aldrig ens varit rund så på arbetsdatorn, som han inte kom åt, där förde jag matdagbok över hur många kalorier jag ätit.
Jag fick kommentarer om att jag slutat träna magmusklerna. Eller varför mitt ansikte var så hemskt eller skulle jag kunna tänka mig silikonbröst? Egentligen är det väl bara fingrarna och tårna som jag inte fick klagomål på.
Det andra var att han redan i slutet av samma år krävde att vi skulle skaffa ett gemensamt konto. Det betydde att min penningkran blev strypt fast jag arbetade och jag tjänade precis lika mycket som han.
Jag fick inte köpa nåt, han gav mig nån femma om dagen till lunchen. Om jag behövde gå till butiken eller köpa en flaska schampo var jag tvungen att be om det. Jag måste förklara för kollegerna att jag inte hinner på lunch för att jag har så fasligt mycket arbete.
Tredje skedet - De värsta dagarna
Mina vänner förstod inget och de förstår det nog inte än i denna dag. Vi kan väl säga som så att nästan varenda en av vännerna från den tiden har försvunnit. I början blev de bjudna till oss. Efter en tid började han förhindra det, de försökte visst vända mig mot honom.
Han rackade ner på dem, skickade slyna-sms till dem och förbjöd dem att komma. Om de sa nåt om honom till mig så var jag dum nog att jag berättade det för honom. Nu förstår jag inte varför.
Kollegerna insåg antagligen också hur det låg till för han började ringa till arbetet. Han kontrollerade via växeln att jag var på jobb. Kollegerna kunde komma och säga att han stod parkerad utanför arbetsplatsen och vaktade.
Där i bilen satt han. Fastän han bjöd hem dem till oss så förstod de och på jobbet pratade de med mig, frågade om allt var bra och jag försäkrade dem om att jodå, allt var bra.
När jag gick på gatan så tog jag för vana att – och jag gör så fortfarande – inte titta åt sidan och inte framåt så jag inte ens i misstag skulle råka titta på en enda man. Risken var att nån man skulle ha tittat tillbaka. Det skulle jag ha fått lida för.
Jag hoppades alltid att ingen man jag kände skulle komma emot och hälsa. Då skulle han ju ha kunnat vara nån som jag legat med. Och det skulle jag ha fått lida för. Och mina barn skulle ha tvingats höra det.
Kontokortsuppgifterna från hotellen – han hade ett försäljningsjobb – stämde inte alltid överens med vilken stad han varit i. Det erkände han faktiskt, att han inte varit där. Det fanns några nätter när han var än här, än där. Eller så var det nåt som så att säga råkat krocka.
Det fanns både ex och nya som han var med. Det var säkert därför han anklagade mig. Jag fick varje dag sms med hot om att om jag nu inte svarar inom tio minuter så får det vara nog.
Jag ville inte ge upp. Det var min andra relation och barnen i det var både yngre och äldre. Nu förstår jag inte varför jag förlät honom. Om en människa redan under den första förälskelseyran är otrogen så borde jag ju i samma stund ha packat mina grejer och stuckit.
Men han var bra på att prata. Han kunde prata omkull vem som helst. När han bad om ursäkt strömmade orden ur honom. Hans hjärta blödde och all världens vackra floskler. Aldrig igen skulle han bete sig så. Tills det hände nästa gång.
Fjärde skedet - Uppbrottet
Utomstående vet inte och kan inte förstå. Jag var själv förvånad över att jag stannade. Jag tror helt enkelt det beror på att när man i sakta mak har blivit nedtryckt till en liten hög av skit så har man ingen självkänsla.
Man är helt slut när man har vakat alla nätter. Man är hela tiden rädd, för varje steg, för varje samtal – man är hela tiden på sin vakt och på helspänn. Man blir ett nervvrak. Det är liksom det att man inte tänker klart och fattar att man blir fel behandlad.
Vi var på en restaurang i Helsingfors centrum tillsammans med hans kolleger och ett par av mina vänner. Han blev arg över att jag dansade med min väns man. Han tyckte att jag lät vännens man kladda på mig. Han blev inte arg på honom utan förstås på mig.
Vi åkte hem med taxi och hemma vid sängen började han dra i mig. Jag kom loss och sa att jag lägger mig på soffan. Det passade honom inte och i det skedet rev han i mig, han var full och hans fot träffade mig i ögonvrån så jag flyttade mig till den andra, mindre soffan under en filt och han lyfte upp mig.
I det skedet trodde jag på riktigt att jag skulle dö när han sa: "Jävla slyna, nu ska du flyga ut genom det där fönstret." Han tog mig i famnen och tänkte kasta mig genom fönstret i vardagsrummet.
Men han kastade mig ändå ner igen på soffan, drog mig i huvudet och hackade mitt huvud mot armstödet på soffan. Han tog stryptag på mig. Och annat. Jag gjorde inget. Jag lät honom göra det. Jag slöt ögonen och bara låg där. Jag slog inte tillbaka, jag sparkade honom inte mellan benen, ingenting alls. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle få se mina barn igen.
På morgonen var det mitt fel. Det var helt klart mitt fel. För jag såg så bra ut att alla män tittar på mig och jag hade låtit min väns man kladda på mig. Det här höll på ett tag men sen började han ångra sig, förlåt, förlåt, förlåt. Jag skulle inte behöva vara rädd för honom längre, han skulle aldrig igen göra så. Aldrig igen.
Jag berättade vad som hänt för en vän som tack och lov sa att jag skulle gå och visa upp mina skador för en läkare. På måndagen gick jag och visade upp alla märken för företagsläkaren.
Efter det kunde jag inte alls sova längre. Företagsläkaren skulle visserligen ha skrivit ut antidepressiva tabletter för djupare sömn, men med en sån man, när man inte vet om man vaknar eller vad han gör åt familjen.
Jag vakade alltid nån timme på nätterna innan jag åkte till arbetet och arbetsresorna gick åt till att gråta. Och när jag åkte hem somnade jag på bussen och på det viset fortsatte det. Jag var försiktig och på helspänn.
Jag ringde Kvinnolinjen ett par gånger och fick bra svar därifrån, som bekräftade mina funderingar. De sa också att jag inte behöver skämmas för att jag inte försvarat mig, man går in i chocktillstånd och då kan man inte göra nåt. Och våldet var redan allvarligt, rentav livsfarligt. Det brukade också förvärras med tiden.
Efter det kom tanken på skilsmässa. Jag skrev till Kvinnolinjen att jag vill skiljas men att jag inte vågar. Det bara fortsatte och barnen sa att det var en så dålig stämning hemma att de hellre var ute. Då skrev jag till Kvinnolinjen igen och fick ett bra svar. Så då, nånstans hittade jag kraft till det.
Femte skedet - Hur gick det sen?
Han var en helt skruvad människa. Men jag var slugare än honom. Och det är jag lite stolt över nu. Fast han följde med vad jag gjorde lyckades jag i smyg gå till banken och öppna ett hemligt konto åt mig själv.
Jag sa till banken att ingen post får komma hem till oss och berättade hur det låg till. Men trots det vaktade mina barn postlådan och tog hand om posten efter skolan. Jag berättade för dem att nu gör vi så här. Men att de måste hålla tysta om det.
Och vår bostad, den skulle ändå ha gått till försäljning. Det var rör- och fönsterrenovering på kommande så jag lät min man tro att vi tillsammans skulle söka hyreslägenhet och flytta ihop där.
En förmedlare dök upp. I något skede lyckades jag viska till förmedlaren att jag inte tänkte flytta ihop med mannen igen. Förmedlaren fick snabbt lägenheten såld och jag sökte en hyreslägenhet överallt och meddelade att det var brådskande. Alla fick veta den riktiga orsaken och jag fick snabbt en lägenhet.
Banken skickade aldrig hem nåt till oss. Fast barnen gick och kollade posten för min skull så sköttes mitt konto bra. På jobbet berättade jag för en par kolleger att jag då och då måste gå lite tidigare. Alla förstod och stödde mig och alla erbjöd mig hjälp.
Jag fick hjälp med flytten. Chefen och arbetskamraterna kom för att hjälpa mig att flytta, en annan vän hyrde en skåpbil och folk erbjöd mig pengar. Och jag fick erbjudande om bostad från alla ställen jag sökt bostad. Så det blev tvärtom, jag fick välja den plats och den hyra som passade mig.
När jag först berättade om separationen bad han om förlåtelse och vädjade att jag skulle stanna. Han lovade mig vad som helst. Till slut sa han till och med att vi var för olika och att han skulle flytta tillbaka till orten han kom från. Han hade redan en ny älskarinna där.
När jag flyttat fick jag fortfarande en del sms från honom. Först var de vänliga, skulle vi kunna ta en kaffe så att inget agg mellan oss skulle finnas kvar? Och nu var han i närheten av oss, med bilen, ute på försäljningsjobb, så vilken dag skulle passa och skulle jag vilja ha sofforna och så vidare.
När jag till slut svarade att en kaffe inte kommer att reparera det här så förändrades allt. Efter det började det komma meddelanden om att han inte tänker spela det här spelet. De sista gemensamma räkningarna och allt annat lämnade han förstås obetalt. Tonen förändrades helt.
Sms:en fortsatte komma i några månader. Som tur är har jag inte hört nåt nu på ett tag. Eller sett honom.
Det första året vi bodde i den nya lägenheten var det alldeles underbart att gå till butiken och köpa vad jag ville och sen gå tillbaka till sitt eget hem. Det är en helt fantastisk känsla.
Efter så här lång tid fylls mitt hjärta ännu då och då av glädje över att det här är min hemgata. Och här går jag. Jag har klarat mig igenom det här.
Katariina
I Vega kväll 31.1 kl. 18 diskuteras familjevåld.
Om du behöver hjälp kan du få det från till exempel Kvinnolinjen eller Brottsofferjouren.
