Avigsidorna i kändisrapparens liv förskönas i filmen till själslig uppväxt och skapandets vånda.
När det går riktigt dåligt för Cheek ligger han lik Adam, mänsklighetens fader skapad av Gud till sin avbild, naken i sin designlägenhets vardagsrum.
När det går riktigt dåligt för Cheek ligger han på golvet till synes osymmetriskt, men ändå så att musklernas, golvbrädornas och den enfärgade mattans linjer flörtar med det gyllene snittet.
När det går helt okej för Cheek sveper han med handen över motorhuven på sin lyx-Mercedes. En skitfläck påminner om stunderna då det går riktigt dåligt, men den värsta smutsen har managern Carla Ahonius (spelas av Armi Toivanen) såklart på förhand putsat bort. Den ska den stora stjärnan slippa se.
Sådant är Cheeks liv, om vi ska tro filmen Veljeni vartija, fritt översatt Min broders väktare. Cheek, mer officiellt Jare Tiihonen, och brodern Jere spelas båda av Antti Holma. Holma gör en fin skådespelarinsats i filmen som berättar en saga då den bäst skulle fungera som en dokumentär.
Slagsmål vid korvkiosken
JP Siilis nyaste film beskriver det dåliga som bra och det fula som vackert, på ett sätt som blir genant att se på. Vi får gissa oss fram till hur mycket av händelserna i manuset av Siili och Aleksi Bardy har förskönats under filmskapandet. Under processen var Cheek nämligen sin berättelses väktare.
I den berättelsen är det den snabba knytnäven som gör en till skolans kung. Slagen motiveras med att personen som får ta emot stöten är skolans coolaste kille. Den synvinkeln är som förstaklassarens som följer med tvillingpojkarna med gapande mun och skräckblandad beundran. Pojkar är pojkar och så vidare.
Vi förflyttar oss framåt till tonåren med tillhörande gatuslagsmål. Visst kan man bli dömd för misshandel men “när slagen faller känner man sig tillfälligt fri”. När slagsmålet är över, är även friheten det. Så tänker unga Jare Tiihonen.
I verkligheten väntar inte kameran på en liknande uppväckelse. I verkligheten är situationen snabbt över och spåren är fula. Fulare än ett snabbt glimtande blodigt ansikte eller skråmade knogar.
Rapparens förflutna beskrivs som ett arv som går i familjen men till slut klarar båda bröderna Tiihonen av att släppa den smärtsamma historia de bär på. Filmen ritar upp Jares våldsamma ungdom som om rapparen från början skulle vara på väg mot förlåtelsen. Troligtvis var den ändå inte det som rörde sig i hans huvud då hans ilska bröt ut i kön till korvkiosken.
Cheek måste döda Cheek
De bästa ingredienserna för ett ordentligt drama går outnyttjade -
filmen målar aldrig med så mörka nyanser som finns på paletten. Det bipolära syndromet kommer aldrig i fokus trots att ett inre helvete skulle finnas till förfogande. Det vågar, kan eller får man inte beskriva.
Filmen skrapar på de mentala problemens yta genom att beskriva de antidepressiva medicinerna som gift för Cheeks kreativa talanger. De gör hans personlighet mer jämn och det går inte för sig. Han rappar ju om rapparens liv och handlingar, inte om myskvällar med flickvännen. De bästa texterna är ju ett resultat av galna fester och parförhållanden som avslutas i använda kondomer på hotellrummets golv.
Samtidigt vill Jare Tiihonen ändå stanna hos en och samma kvinna, Noora (Saga Sarkola). Det händelseförlopp som liknar en uppväxthistoria kulminerar i att Cheek dumpar en groupie som försöker ta sig in till honom. Skapandets vånda må vara outhärdlig men den ångesten berör inte tittaren. Den kan slängas ut genom bilfönstret precis som psykmedicinerna. Så skulle Cheek göra.
Poängen är att visa att Cheek måste döda Cheek – alltså avsluta sin karriär.
Konflikten lyfts upp som ett bärande tema i filmen men klimaxet förblir oberättat. Berättelsens avslutande mening uttalas någon gång efter Cheeks sista konsert i augusti 2018 – problemet är att tittaren inte vet vad som är fakta och vad som är fiktion. Som fiktion är filmen inte mycket att hänga i julgranen och en dokumentär har redan gjorts.
Misstrogenheten ökar av de återkommande scenerna där Antti Holma som Cheek ser rakt in i kameran och talar till publiken. Att bryta den fjärde väggen fungerar inte nu.
När slutet kommer är den enda frågan som väcks fullständig: varför? Det kan den en och en halv timme långa filmen inte ge svar på.
Recensionen är en fri översättning av Yle Uutisets recension Toimittajalta: Cheek-elokuva on kiusallista katsottavaa – Veljeni vartija ei osaa vastata kysymykseen, miksi se on tehty skriven av Mattias Mattila.
