Vad händer om vi drar detektivrocken på oss och följer myterna i spåren ända fram till deras egen tillkomsttid? Vad lär vi oss om människorna som diktade fram dem - och vad lär vi oss om oss själva?
I Lemminkäinen tar Juha Hurme publiken med på en fiktiv tidsresa till våra egna hemknutar för drygt ettusen år sedan.
Skrönan han serverar är både yvig och spretig men den är samtidigt byggd på den grund han lade i fjolårsboken Niemi, belönad med Finlandiapriset.
I Niemi granskade han vår kulturhistoriska utveckling med början i ursmällen och punkt vid den svenska tidens slut. I Lemminkäinen är tidsspannet kortare men leken med de stora linjerna och hisnande parallellerna fortsätter.
Med ett raskt svep ringar uppsättningen inledningsvis in en hel värld innan kompassen stannar vid ”udden”. Något officiellt namn har den inte fått än men handeln, konkurrensen och det kulturella utbytet blomstrar i detta tidiga utkast till dagens Finland.
Sammandrabbningarna på udden och i närområdena hör också till vardagen och de anakronistiska invektiven slungas ut på många språk. På Nargö möts vänner av ett ” sæll og blessaður” medan misstänkta främlingar blir åthutade med ”Odins håriga testiklar i strupen på dig”.
Och i den här brokiga miljön stiger också Lemminkäinen ut ur sin Kalevala-dräkt och förvandlas till kött och blod i en familj där anorna löper i många riktningar. Han ryms inte ens i en enda skepnad.
Mamma Ema (Kristiina Halttu) har i något skede haft ihop det med sjöfararen ”Fleming från Flandern” och resultatet blev den kvinnotjusande storskrävlaren Fleming-Lemminkäinen (Tomi Alatalo).
Fleming-Lemminkäinen är mammas älsklingspys men hans bitska lillsyrra Lemminkäinen (Marja Salo) är den som står för envisheten och viljan att slå sig fram.
Och det kan minsann behövas.
Den självupptagna Fleming-Lemminkäinen har nämligen inte riktigt kläm på det där med ”logistiskt flyt”, en nödvändighet för att familjeföretaget ska bära sig.
Hård kamp i järnskrotbranschen
Familjeföretaget?
Japp, mamma Ema basar förstås över en export-importfirma i järnbranschen men konkurrensen med en annan hård tant är skarp. Louhivuori alias LV (Cécile Orblin) är en mäktig utmanare som tar varje chans att sätta Ema och hennes gäng på pottan.
Rena vilda västern skulle kanske någon säga om inte den här västern låg rätt så långt i österled.
Men isolerade är uddinvånarna alltså inte. De två syskonens trogna vapendragare Tiera (Antti Pääkkönen) har till och med sett stora världen på den tid då han seglade med ett vikingafartyg och landade hos den persiska tänkaren och vetenskapsmannen Avicenna.
Med sig i bagaget hem fick han både en gud, Allah, och en böjelse för filosofi.
Så här fungerar det genomgående.
Med rövarhistoriens hjälp klämmer Hurme in ett koncentrat av hela erans globala tankegods i några få gestalter han lånat ur folkdiktningen och öser därefter på med en nypa nedslag i vår samtid och de sekel som skiljer uddinvånarna från oss.
En insikt som växer fram på vägen är kanske att tiderna förändras men inte nödvändigtvis människan.
Dialogens många anakronismer leder oss i rätt riktning.
Lemminkäinen är bland mycket annat också en satir över samtiden. De här sena järnåldersfigurerna förstår sig till exempel förbluffande bra på såväl modernt businesstänk som produktivitetshöjande arbetslivsprojekt i sann ”tyke”-anda. Money rules.
Men samtidigt petar uppsättningen naturligtvis också retfullt hål på en rad omhuldade myter.
Dit hör bland annat den om ett unikt kulturarv, sprunget ur egen jord i upphöjd isolering.
Inlån och utbyte
Hurme målar med bred pensel och visar hur växelverkan och influenser präglat all utveckling genom historien. Också på ”udden”.
Han gör på sätt och vis detsamma som den bortglömda 1800-talsforskare han lyfte fram i pjäsen Europaeus för några år sedan.
D.E.D. Europaeus drevs av ett brinnande intresse för folkdiktningen och det finska språket men i motsats till sina samtida kolleger var han inte beredd att delta i det finsk-nationella identitetsbygget med en snäv tolkning av historien.
Europaeus väckte i stället ont blod genom att påpeka att mycket av det som nu upphöjdes till genuint finskt i såväl språk som folkdiktning i själva verket var resultatet av en kulturell växelverkan med djupa rötter och långa tentakler.
Europaeus hade rätt men det blev ju varken språket eller diktningen sämre av, låter Hurme oss förstå.
Leken med ord, rytm, rim och allitteration är nämligen alldeles påfallande lustfylld i Nationalteaterns uppsättning.
Ett kärleksfullt porträttlikt kråkbo till pjäs
I en sättning som för tankarna till ungdomsföreningarnas kvällsprogram och skolornas julfester leker ensemblen fram ett spektakel där infallen haglar och utpräglad ”heimlaga”-estetik råder.
Kråkboet till story sätter både åskådarnas reflektionssnabbhet och associationsförmåga på hårda prov. Mycket är guld men ibland flyter nog också lite (h)järnskrot in i brygden.
Risken med ett vildvuxet berättargrepp är alltid att helheten dignar under oket av beståndsdelarna. På manusnivå är Lemminkäinen snubblande nära kvävningsdöden ibland.
Taffligheten i presentationen är däremot en chimär.
Petra Poutanen-Hurme står för uppsättningens musik, Saara Hurme för koreografin och tillsammans med musikerna Oskari Lehtonen och Jesse Ojajärvi trollar skådespelarna fram en minutiöst väldrillad föreställning där kropparna blåser liv i bilderna och rösterna i orden.
Aldrig har kylan känts så hård eller ruset så svindlande som här. Och aldrig leken med språkljud, rytm och klang så förföriskt medryckande.
Det är också där vi landar till sist. I myterna vi skapar skymtar våra egna självporträtt fram med kollektiv upphovsrätt.
Juha Hurmes Lemminkäinen är en hyllning till den lekfulla, lättsinniga, lustfyllda, lidande och livrädda människan.
Här och varsomhelst, nu och närsomhelst.
