Vem minns Alma Söderhjelm idag? Finlands första kvinnliga professor, aktad forskare och flitig författare, skarptungad skribent och kåsör.
Senast i januari stötte jag på Alma Söderhjelm när jag höll på med en längre artikel om journalisten och författaren Erik Grotenfelt vars eftermäle i allra högsta grad kommit att präglas av inbördeskriget 1918.
Alma Söderhjelm var moster till Erik Grotenfelt och under våren 1918 gömde Grotenfelt sig ofta hemma hos sin moster på Armfeltvägen 6 i Helsingfors.
Som en av de centrala skribenterna i den underjordiska vita tidningen Vapaa sana - Fria ord som utkom våren 1918 var han ett hett eftertraktat byte för de röda.
Alma och systersonen Erik delade ett stort intresse för litteratur och historia, och båda var starka motståndare till Rysslands inblandning i Finlands inre angelägenheter och idoga förespråkare för landets självständighet.
Erik Grotenfelt har gått till historien som bödeln i Västankvarn där han i egenskap av fältdomare lät döma tiotals röda till döden i maj 1918.
Den 6 maj 1918 skrev Alma Söderhjelm en artikel i den av Erik Grotenfelt, Thure Svedlin och Hjalmar Dahl grundade Svenska Tidningen med rubriken ”Vedergällning” där hon i skarpa ordalag fördömer all form av mildhet och medling med de röda ”banditerna” och ”förrädarna”. Alma Söderhjelms väg är handling och vedergällning dikterad av hämndlystenhet och ett blint hat som hon kallar för rättvisa.
Avrättningarna av röda fångar i Västankvarn i Ingå med omnejd eskalerade strax därefter och nådde sin ”kulmen” den 26 maj med drygt 30 arkebuserade.
Erik Grotenfelt begick självmord den 3 april 1919 endast 27 år gammal. Efter sig lämnade han sin unga hustru Siri, som väntade parets första barn.
I Merete Mazzarellas nyutkomna roman Alma minns Alma Söderhjelm sin systerson Erik med lika delar värme och smärta. Hon självrannsakar också sig själv och begrundar huruvida hennes artikel kom att bidra till att poeten och journalisten Erik blev en fruktad bödel.
Ett mångårigt intresse för Alma Söderhjelm
I en intervju för Hufvudstadsbladet den 25 mars berättar Merete Mazzarella att hennes intresse för Alma Söderhjelm väcktes på 1990-talet i samband med att Mazzarella skrev en studie över den finlandssvenska memoartraditionen.
I boken Att skriva sin värld återfinns Alma Söderhjelm vid sidan av författare som Jac. Ahrenberg, Fredrika Runeberg, Helena Westermarck, Hans Ruin och Henrik Tikkanen.
Det som dock enligt Merete Mazzarella skiljer Alma Söderhjelm (och Anders Ramsay) från de övriga är Söderhjelms humor.
Där många andra finlandssvenska memoarförfattare skrivit torra och katalogartade texter om sitt liv slarvar Alma iväg på ett sätt som fascinerar Mazzarella:
”det är fullt av faktafel, jag tror inte hon har kollat just någonting – men det är levande och roligt. Hennes memoarer är levande också i den bemärkelsen att hon så uppenbart iscensätter sig själv, hon skapar sig ett brand.”
I romanen om Alma använder sig Merete Mazzarella flitigt av Alma Söderhjelms egna brev och dagboksanteckningar, och inte minst de fem memoarböcker som Söderhjelm publicerade under åren 1929-1938.
Under årens lopp har Alma Söderhjelm också varit föremål för akademisk forskning i Marja Engmans avhandling från år 1996 och för fem år sedan gav Bo Lönnqvist ut en biografi, eller ”ett litteraturantropologiskt porträtt”, över Alma Söderhjelm.
I efterordet konstaterar Mazzarella att hon strävat efter att hålla sig till fakta vad beträffar Almas livshistoria i stora drag, däremot har hon tagit sig friheten att fritt fabulera kring Almas sista tid i livet.
Rapsodiska minnesbilder passerar revy
I romanens nutid befinner sig Alma på Badhotellet i Saltsjöbaden. Vi skriver senhösten 1948 och den 78-åriga Alma har av vänner beordrats och bekostats en vistelse på sanatoriet.
Alma är sjuklig och svag, men hennes minne och rappa tunga visar inga tecken på orkeslöshet.
Medan sjuksystrarna Hedvig och Greta ömsom bäddar ner Alma i fårskinnsfällar, ömsom masserar hennes fötter ligger Alma och ser tillbaka på sitt liv. Ett liv präglat av mod, målmedvetenhet och mycken fest i glada vänners lag, men också uppoffringar, sorg och ensamhet.
Greppet att låta huvudpersonen blicka tillbaka på sitt liv gör det möjligt för författaren att röra sig fritt över tid och rum utan att tvingas ta alltför mycket hänsyn vare sig till kronologi eller exakt verifierbar fakta.
I rapsodiska och anekdotiska ögonblicksbilder tecknar Merete Mazzarella ett porträtt av en vetgirig flicka i en stor syskonskara där storebror Werner var en älskad och hyllad förebild och ledsagare – tills det skar sig mellan dem.
Fram träder också bilden av en kvinna som hela livet trotsade och utmanade seder och konventioner.
Alma Söderhjelm var inte bara den första kvinnliga studenten i Viborg, hon fick också dispens för sitt kön för att kunna bli den första kvinnliga docenten vid Helsingfors universitet, och hon blev Finlands första kvinnliga professor när hon tilldelades en donationsprofessur i allmän historia vid Åbo Akademi år 1927.
Alma var också en flitig författare som vid sidan av sina vetenskapliga verk skrev biografier, historiker, teaterrecensioner, otaliga artiklar samt frispråkiga och rättframma kåserier.
Hennes forskningsarbete kring den franska revolutionen och kärleksrelationen mellan Marie Antoinette och Axel von Fersen förde henne till såväl Paris som till Sverige, där hon kom att leva och verka under olika repriser av sitt liv.
Den ofrivilligt ensamma kvinnan
I romanen om Alma uppehåller sig Merete Mazzarella i hög grad kring just åren i Sverige.
Ett flertal vänner passerar revy när Alma återkallar minnen från fornstora da’r då champagnen flödade och bjudningarna varade in på småtimmarna.
Alma Söderhjelm förknippas med ett flertal kändisar från den svenska film-, teater- och kulturvärlden, så som den Finlandsfödde filmregissören Mauritz Stiller, revyartisten Karl Gerhard, författarprinsen Wilhelm av Sverige, författaren Hjalmar Bergman med fru Stina och skådespelaren Ragnar Hyltén-Cavallius – eller Cavallen som han kallas av Alma.
I romanen Kärlekens väninna från år 1922 skriver Alma Söderhjelm om en kvinna som förälskar sig i två män – den ena mannen tar tacksamt emot all kärlek men ger inget tillbaka, och den andra mannen lockar med närhet och förtrolighet men visar sig föredra män i sängen.
Romanen blev en skandal och lästes som en självbiografisk uppgörelseroman där två av Almas största livskärlekar, Verner ”Nylle” Nylander och Ragnar Hyltén-Cavallius, fick agera förebilder.
Alma var alldeles uppenbart en människa som lyckades knyta många varma, trogna och långvariga vänskapsband:
”Alltid har jag gärna talat och skrivit om mina vänner, framförallt om att de är många, och också andra har talat om min alldeles speciella begåvning för vänskap. Vänskap har varit min specialitet, jag har kallats för vänfast, vänsäll. Jag har kallats vänskapens prästinna – ja, och för all del också perversitetens – men framförallt ändå vänskapens.”
All vänskap till trots förefaller det som om hon var en rätt så ensam person, ja, snarast en ofrivilligt ensam person.
Hela sitt liv kämpade hon för att lösgöra sig från kollektivet, från familjen. Mer än något annat ville hon särskilja sig från massan och bli en individ i sin egen rätt.
Och visst kan man konstatera att Alma var en unik individ och pionjär på många områden. Vännerna berömde och hyllade henne, medan motståndarna belackade och förtalade henne. Hon lämnade ingen oberörd.
Beröringspunkter mellan skribent och objekt
Kan man läsa den fiktiva romanen Alma utan att ha ett hum om vem den faktiska Alma Söderhjelm var?
Svaret är ja, men det kan åtminstone vara mödan värt att kolla upp lite basfakta för att veta vilka personer och platser som det refereras till i berättelsen.
Romanen väcker mersmak och kan fungera som en inkörsport till Alma Söderhjelms eget, idag mer eller mindre bortglömda, författarskap.
Porträttet av Alma är komplext och framför oss har vi en nyckfull och impulsiv gestalt. I ena stunden är Alma självupptagen och tvär för att i andra stunden framstå som generös och omtänksam.
Hos Merete Mazzarella finns det alldeles uppenbart ett stort mått av förståelse och sympati för romangestalten Alma.
Och vem skulle inte fascineras av denna okonventionella, oberäkneliga, spirituella och ofta provokativa kvinna med en skarp och genomträngande blick bakom pincenén.
Under läsningens gång står det också klart att det finns flera beröringspunkter mellan Alma Söderhjelm och författaren Merete Mazzarella.
Förutom att båda har varit docenter och professorer och rört sig mellan den finländska och den svenska kultursfären, har de också ägnat sig åt olika former av skrivande där det privata och personliga ofta utgör en del av ett större resonemang om allt från kvinnors livsvillkor och kroppslighet till sjukdom och ålderdom. Båda skriver vittert och lärt med en ton av självironi och humor.
Båda har också fått finna sig i att vara offentliga personer vars privatliv intresserat damtidningar och skvallerpress.
Så kanske man vågar drista sig till att konstatera att Merete Mazzarella i Alma ser en föregångare, kollega, vän och syskonsjäl.
