Tack vare järnvägen blev det lilla Pulsa djupt i den villmanstrandska skogen en livlig knutpunkt och en aktiv by. Den tystnade tågstationen räddades från förfall av ett radarpar som tror på att stationsbyns trumfkort i dagens värld är dess lugn: "Nutidsmänniskan behöver trygg tystnad", säger Petra Karjalainen.
Det hade varit fruktansvärt att se på när en i Finlands mått mätt så unik by sakta hade förfallit.
Lasse Karjalainen
Bara att måla stationens ytterväggar, med alla lister och vinklar, tog nästan tre månader.
Petra Karjalainen
– Inte hade vi ju behövt en station, men stationen behövde oss, konstaterar Lasse Karjalainen.
År 2014 hade Lasse och Petra Karjalanen nyligen flyttat till Pulsa.
De hade precis renoverat ett gammalt hus från golv till tak och letade inte direkt efter ett nytt stackars hus att rädda.
Men snart fann de sig vara ägare till just ett sådant.
Ska man vara noggrann var antalet gamla hus i behov av renovering sjutton till antalet, omgärdade av en stor tomt.
Kanske behövde paret Karjalainen ändå sin station, funderar Lasse senare.
– Det hade varit fruktansvärt att leva i närheten och följa med hur en i Finland helt unik by, som byggts i huvudsak under 1860- och 1870-talet, så småningom hade förfallit. Stationsbyn har alltid varit hjärtat i Pulsa.
I tiderna, ungefär mellan åren 1870 och 1885, var Pulsa i praktiken Villmanstrands och hela Saimenområdets järnvägsstation, en plats som i den tidens mått mätt var en snabb sluss ut i världen, som till exempel Paris. Först tog man sig från Lieksa eller Kuopio med båt till Villmanstrand, därifrån drygt 20 km med hästdroska till Pulsa och så tog man tåget, det absolut snabbaste färdmedlet som fanns, för att se världen. Det förklarar varför ett sådant här fint ställe ligger mitt i ingenstans.
Lasse Karjalainen
Tågförbindelsen till St. Petersburg gjorde den avlägsna byn Pulsa till Saimenområdets huvudstation
Petra och Lasse Karjalainen räddade den unika stationsbyn: "Vi kunde inte låta den försvinna!"
Ett lok i vitt och grönt, bekant från de finländska järnvägarna, susar förbi stationen längs den grankantade rälsen. Snart försvinner raden av tågvagnar i fjärran. Den närmare 150 år gamla stationsbyggnaden i Pulsa iakttar stillsamt den fartfyllda färden.
Fortsättningsvis passerar passagerar- och godstågen stationen flera gånger om dagen, bland dem Moskva-tåget Tolstoj och Allegro med ändstation i St. Petersburg.
Ursprungligen var det rälsförbindelsen till just St. Petersburg som föste den avlägsna byn Pulsa rätt in i den industrialiserade världens intensiva utveckling.
När Finlands andra järnvägslinje byggdes mellan Riihimäki och St. Petersburg i slutet av 1860-talet råkade stationen placeras i Pulsa, förmodligen eftersom där gick en livligt trafikerad landsväg mellan Villmanstrand ochn Säkkijärvi.
Landsvägen ökade Pulsas betydelse. Stationen reserverades en större tomt än vanligt och det byggdes ett flertal hus i anslutning till den.
Statsjärnvägarnas arkitekt Knut Nylander ritade den ståtliga stationsbyggnaden med träsnidade detaljer, och runt omkring stationen planerades en park.
Ur dagens synvinkel kan det vara svårt att tänka sig hur mycket järnvägens ankomst kunde skaka om små orter, där vanliga människor knappast hade åkt längre än till kyrkbyn. Den här förändringen beskrevs av den samtida författaren Juhani Aho i sin klassikerroman Järnvägen.
Som av en händelse spelades stationsscenerna till tv-filmatiseringen av Järnvägen in vid Pulsa, som fick stå som skådeplats för Lapinlahti station i Savolax. Huvudrollsinnehavarna Leo Jokela och Anja Pohjola spelar Matti och Liisa från Korventausta som förundras över den vedätande ånghästen.
– Ja visst ja, det behövs bara att man sätter sig i vagnen –
– Så kan man komma ända till Helsingfors, säger han?
– I ett kör –!
– Behöver man inte ens beta på vägen?
– Det behövs inte... järnvägshästarna äta medan de springa... har Matti reda på, vad järnvägshästarna äta?
– Vad vet jag –
– De äta vedklabbar –
– Skall han driva med en gammal man... såå, vedklabbar medan de springa... det tror jag ändå inte.
Juhani Aho: Järnvägen 1884, översättning Hagar Olsson, 1920
Järnvägen förändrade allt i Pulsa. Pulsas tillväxt började i slutet av 1860-talet med järnvägsstationen som centrum och den service som växte i anslutning till den: affärer, stationsrestaurangen, Punkkinens gästgiveri, posten, folkskolan, andelsbanken, danslogen, sportplan, Folkets hus. De närliggande byarna hade fått ett nytt centrum. Plötsligt kunde man lätt ta sig till Viborg, St. Petersburg och till och med Helsingfors, om nu någon från Östra Finland hade behov av att åka dit. Servicen i Viborg och St. Petersburg överträffade huvudstaden och låg mycket närmare.
Ihmisen näköinen Pulsa (2008), resumerat citat
Pulsa var huvudstation för Villmanstrand och samtidigt det större Saimenområdet under femton år, tills Villmanstrand centralstation öppnade år 1885.
Pulsas betydelse minskade, men fortfarande var det järnvägen som förband den sydkarelska ödemarken med den stora världen.
"Vi kunde inte låta den försvinna!"
– Jag har åkt från Pulsa station med tåg till Villmanstrand, till läroverket, över 1500 gånger och återvänt ungefär lika många gånger. Det var 1960-tal och rälsbusseran, minns Lasse.
Pulsa var porten till den vidunderliga världen även för den unge Lasse Karjalainen.
Livet förde honom annanstans för årtionden. Men så pass stark var tillgivenheten till Pulsa att han tillsammans med sina bröder och vänner skrev en bok om stationsbyn: boken Ihmisen näköinen Pulsa, som handlar om ortens historia, personer och berättelser, kom ut på eget förlag år 2008.
Då hade han ännu enligt egna ord inte förväntat sig att bosätta sig i sin barndoms trakter.
Det var en "risig stuga" som Lasse lagt ögonen på, som det dåliga skicket till trots slutligen lockade honom tillbaka. Det nuvarande hemmet är det första 1800-taleshuset som de räddade.
– Jag hade tänkt på det som sommarställe, men Petra gjorde det till ett hem, så fint att vi måste flytta in där.
– Den stugan blev lite för trevlig, skrattar Petra. Vi flyttade från Joensuu hit mitt i ingenting.
– Sedan hittade Lasse på nästa grej: vi måste köpa en järnvägsstation!
Lisa visste sannerligen inte, hur hon kommit fram till den där byggningen med stora fönster och glasdörrar... hon hade ju sett ståtliga hus och kyrkor förr... och ståtlig var prästgårdsbyggningen också... men inte hade det då så här... men gud vet varför detta nu kändes så underligt, så hon rent av blev svag i knäna...
Juhani Aho: Järnvägen (1884), översättning Hagar Olsson (1920)
Den sista rälsbussen stannade i Pulsa år 1977. När passagerartrafiken avvecklades, lämnade så småningom VR:s anställda Pulsa.
När Lasse och Petra kom till orten hade den tynade stationen fungerat som vårdhem i tjugo år. När rehabiliteringen flyttade från Pulsa år 2013 blev det tomt i stationsbyn.
Det ljusa stationshuset och de övriga beskyddade byggnaderna var i fara att förfalla, och parken höll på att beskogas med god fart, berättar Lasse.
– Vi följde läget med fasa. Vi kunde inte låta stationen gå!
Paret Karjalainen vågade inte vänta för att se vad följande vinter skulle ha gjort åt huset, som stod ouppvärmt. Det råkade precis vara paus mellan ansökningstiderna för EU-stöd, så finansieringen fick de stå för själva. Paret inledde sin räddningsoperation med omedelbar verkan och köpte stationen i början av år 2015.
De gamla husens stämning och själ är räddarnas belöning
Staten har sålt tomma järnvägsstationer sedan 2008. Många attraheras av de historiska trähusen, men som köpeobjekt är de utmanande, och Museiverket reglerar renoveringen av byggnaderna.
I en artikel i Helsingin Sanomat år 2013 besöktes flera orter för att utreda hur de dittills sålda stationerna mådde. Största delen av de gamla stationerna hade gjorts om till privatbostäder och renoverats enligt ägarnas smak och tycke. Få av stationerna var öppna för publiken.
En del av renoveringsprojekten låg på is. "I början är alla ivriga på att sätta allt i skick. Sen tar pengarna slut", säger en av de intervjuade, Tapio Isoaho som köpt den sydösterbottniska Tuuri station när han för sin del beskriver stationsköpare.
I Helsingfors köptes Hoplax station av Liisa Akimof, som i en intervju för Yle på våren 2016 å sin sida jämförde sitt reparationsarbete med övningar i zen: att förnya ventilationen, byta ut jordmånen och att hitta tusentals taktegel är inte något för den otålige.
Det är kanske inte så konstigt att alla gamla stationer inte funnit nya ägare, men många byggnader har fått ett nytt liv genom ett renoveringsprojekt. Vad är då den bakomliggande orsaken till att inleda ett arbetsdrygt och dyrt projekt – och med egna pengar, dessutom?
Det här är ingen investering, det är en räddningsoperation!
Lasse Karjalainen
Till vardags arbetar Lasse Karjalainen som konsult, och när reportern hör sig för om hur Pulsa station är som investering, brister han ut i skratt. Men något värdefullt representerar stationen för paret Karjalainen, för så mycket pengar och tid har de lagt på renoveringen.
– Jag gillar gamla och vackra ting, säger Petra å sin sida. Det gamla borde inte förstöras utan räddas.
Den schweitzfödda Petra hade ingen tidigare koppling till Pulsa eller ens till järnvägar, berättar hon, trots att hennes fädernesland är känt för sin välfungerande tågtrafik.
Däremot har Petra, som bott i Finland i 30 år, erfarenhet av att planera olika slags utymmen och av att leda projektarbeten inom kultursektorn. Hon har idéat och förverkligat Taitokortteli, ett populärt och framgångsrikt handarbetarkvarter i gamla Joensuu där hon fungerade som verksamhetsledare.
I Pulsa har hon ansvarat för planeringen av renoveringen, och är både stationsföreståndarinna och verkställande direktör.
Det lönar sig att bevara gamla byggnader, för de har en egen anda och atmosfär. Den har kommit till via historia och liv. Husen har ibland undergått prövningar, och allt det kan man ana.
Petra Karjalainen
– Nya hus är själlösa till en början. Men med tiden blir de säkert motsvarande, men det tar tid.
"Har man visioner och ekonomiskt tänk i samma huvud och fötterna på marken, så fixar man det"
Att rädda Pulsa och att öppna stället för publiken är onekligen en betydande kulturgärning, men både fru och herr Karjalainen verkar slutligen förhålla sig rätt okomplicerat till sin bedrift, som om det bara var en sak som behövde göras och att de råkade vara personerna som hade möjligheten att göra det – eller som Petra säger: någon måste ju rädda den och denna någon var vi.
Verksamheten vid stationen är ändå lönsam, säger Lasse. Efter de tre första somrarna översteg besökarantalet 50 000, och populariteten har överträffat alla paret Karjalainens förväntningar. Men planerna är noggrant utförda.
– Har man visioner och ekonomiskt tänk i samma huvud och fötterna på marken, så fixar man det, säger Petra.
– Och om man är redo för hårt arbete.
– Det är ju kul och givande jobb, lägger Lasse till.
Pulsas hjärta är friskt trots allt, och räddat för åtminstone några tiotals år.
Lasse Karjalainen
Både familjemedlemmar och bekanta som anställd arbetskraft har kommit till hjälp.
Och kanske är det Petras konstaterande under intervjun som bäst belyser Pulsa stations räddningsoperation:
– En vän till mig har sagt att jag är som Obelix som trillat i något kärl som liten, när jag alltid orkar hålla på med allt möjligt. Och Lasse är en lika energisk duracell-kanin som jag! Det är just det att man orkar göra och hitta på nytt…
– Jag gillar inte alls att sitta ner – kunde vi fortsätta jobba nu redan?!
–Vi skola se byggningen från andra sidan också... Matti och Lisa följde Ville nästan med smygande steg... och bägge kippade litet efter andan... – Men Matti och Lisa visste inte riktigt vad de skulle beskåda... man gick som på ett golv... och det var ju rent av ett riktigt golv... men varför fanns det månne ett golv här ute?... och fönster av två stora rutor... och dörrarna ännu ståtligare... skrivelser på väggarna... och en väggfast klocka med ett snöre i kläppen...
Juhani Aho: Järnvägen (1884), översättning Hagar Olsson 1920
"Folk lugnar ner sig så fort de kommer in på vår sandväg”
Man kunde tänka sig att Pulsa har återvänt till det lugn som rådde här före järnvägen – och till den avlägsna by utanför Villmanstrand det en gång var. Det behövs en speciell orsak för att resa längs gränsen mitt ut i skogen.
Många anser att resan är värd besväret. Den livliga tidseran syns i den fantasifulla miljön, angenäma arkitekturen och vackra parken.
I Pulsa finns det ro, funderar Petra. Fast tågen susar förbi finns här inga andra ljud eller ljus, förutom stationens egen belysning.
– Dagens människor behöver trygg tystnad ibland. Att det finns några andra människor, men inte för många.
– Folk lugnar ner sig så fort de kommer in på vår sandväg. Vi har enbart glada besökare.
Översättning: Eva Pursiainen
Källor:
Pirjo Huvila, 2007: Rautatieasemat – arkkitehtuuria sadan vuoden ajalta.
Janne Jokelainen, 2005: Hirsirakenteiden merkitys asema-arkkitehtuurille 1860–1950. Tekniska fakulteten, Avdelningen för arkitektur, Uleåborgs universitet.
Lasse Karjalainen, Olavi Karjalainen, Aimo Karjalainen, Pentti Lääveri, 2008. Ihmisen näköinen Pulsa. Pulsan Erämiehet.
Jussi Konttinen. Uuden ajan asemapäälliköt. Helsingin Sanomat 24.2. 2013.
Tero Ylioja: Vanhan juna-aseman kunnostaminen vaatii Zen-mestarin hermoja – "Vanhat hirret ovat säilyneet sata vuotta, säilykööt vähintään sata lisää" Yle 24.5.2016.
