Hereditary är en njutningsfull skräckfilm som håller en fastnaglad i biostolen nästan ända till slutet. Och en film som för evigt kommer att ge mig kalla rysningar varje gång jag hör ett barn göra det ”klockande” ljudet som uppstår då du spänner din tunga mot gommen och sedan släpper den.
Det hela börjar med en begravning, Annie Graham (Toni Collette) håller ett tal om sin dementa mamma. En envis och manipulerande matriark som höll sina hemligheter för sig själv.
Efter begravningen frågar Annie sin man Steve (Gabriel Byrne) om hon borde vara lite mer ledsen. Varken Annie, hennes man eller deras tystlåtna tonårsson Peter sörjer särskilt mycket att mormor nu är borta. Den enda som tycks sakna mormor är 13-åriga Charlie (Milly Shapiro).
Men mormor har lämnat ett arv efter sig. Tyvärr är det ett arv som sitter i släktträdet och inte i ett bankfack.
Så vart flyr du om det mörka och hemska finns inne i dig?
Speciellt om du bor mitt ute i skogen, i ett stort trähus med mörka träpaneler och glasmålningar.
När du vet att något snart skall hända
Skräckfilmer upphör aldrig att fascinera men det är extra roligt att smarta rysare nu igen är på frammarsch med filmer som fjolårets stora hit Get Out eller A Quiet Place.
Hereditary är också en driven skräckfilm som visserligen har många element som finns i den klassiska skräckgenren, som till exempel det stora gamla huset med en efterlämnad bok om besvärjelser och ockulta fenomen.
Men här finns tillräckligt många oförutsägbara vändningar och några riktigt fina chockeffekter, som antagligen kommer att skapa smånervösa skratt i publiken.
Filmens absolut största förtjänst är den långsamma och dröjande känslan som suger fast i en. Du vet att något snart skall hända men du vet inte vad eller hur.
Regissören och manusförfattaren Ari Aster gör en debutfilm som imponerar. Han utnyttjar musik och ljudeffekter på ett ytterst suggestivt sätt och skapar förvirring genom att förvrida perspektiv och aldrig ge en tydlig bild av hur rummen i huset är placerade.
Han parar ihop det övernaturliga med traumatiskt moderskap och klassisk familjedynamik och lyckas till och med klämma in en del humoristiska element.
Att klara av att få "mamma" till ett av mest skrämmande orden i hela filmen och skapa en extremt kuslig effekt av det klickande ljud som uppstår då du spänner tungan mot gommen säger en del om hur effektivt Aster arbetar.
Toni Collette är filmens absoluta styrka. Hennes Annie är en kvinna som vill ha kontroll och ordning och reda, det är inte en slump att Annie är en konstnär som skapar detaljerade miniatyrtablåer baserade på scener ur hennes liv.
Annie känner från första början en skuld som hon inte kan förklara. Men när allt det fruktansvärda eskalerar övergår skuldkänslan till en galopperande hysteri. Som absolut inte blir bättre då hon träffar Joan (Ann Dowd) som lär henne lite seansteknik.
Är det här då årets bästa skräckfilm? Nja, hela vägen till slutet håller den här filmen inte. Upplösningen blir aningen klichéartad och känns för enkel för en film som så starkt och så länge håller en i ens grepp.
Men det är redan nu klart att Toni Collette absolut måste bli nominerad till något filmpris för sin roll som den plågade mamman Annie.
