En frivillig sjöräddare ska vara nåbar dygnet runt. När olyckan är framme ska man helst kunna rycka ut på sjön inom en halvtimme. Det har få unga tid med.
Ingå Sjöräddare har tio aktiva sjöräddare. Den förhållandevis lilla föreningen bevakar ett av Finlands mest livligt trafikerade områden.
I fjol belönades Ingåmanskapet med utmärkelsen Årets Sjöräddare av Finlands Sjöräddningssällskap.
Under fjolårets midsommarhelg var de exceptionellt aktiva i sin patrullering och skötte sammanlagt elva uppdrag i Ingå skärgård. Det var tio procent av hela landets sjöräddningsuppdrag.
I år var midsommaren ändå mycket lugnare, troligen på grund av det dåliga vädret. Då stod det endast två motorstopp på agendan.
Syskonparet Fanny och Wiktor Mangström är aktiva sjöräddare.
Yle Västnyland träffar dem och befälhavare Juha-Matti Kahila en torsdagskväll innan de åker ut på sjöräddningsövning med räddningsbåten Fagerö från Ingå småbåtshamn.
För eldsjälen Fanny är sjöräddningen en ganska ny hobby, eller livsstil, som hon säger. Det var från början frivilliga brandkåren i Ingå som engagerade henne att börja med frivilligarbete för många år sedan.
Storebror Wiktor inspirerade henne att också prova på sjöräddning.
- Jag har haft FBK som min grej och han har haft sjöräddningen som sin, berättar hon.
- Jag visste att de behöver mera manskap. Jag älskar havet och trivs bra på sjön, så jag tänkte att det här är en grej jag vill prova på.
Wiktor Mangström har rört sig på havet hela livet.
- Det är tolfte året som jag är med i sjöräddningen. Jag har rört mig på havet redan innan jag lärde mig gå, säger han.
Brist på unga eldsjälar
Svårigheten med att värva nya aktiva medlemmar känner Fanny igen från andra frivilligorganisationer.
- Det är väl dagens värld. Man har bråttom hela tiden och prioriterar på ett annat sätt. Människor har alla möjliga andra hobbyer, säger hon.
- Det här är ju totalt frivilligt och du ska vara nåbar hela tiden. Det är ju inte detsamma som att ha någonting en gång i veckan som man bara kan lämna utan det här följer ju med. Det är en livsstil.
Förr hade Ingåmanskapet jour i tre olika turer och det fanns tillräckligt många befälhavare i föreningen. Men den aktiva skaran har minskat.
- En del har pensionerats. Det känns ganska utmanande att försöka få med unga som skulle vilja förbinda sig till verksamheten, säger Juha-Matti Kahila, som är Ingåräddarnas enda befälhavare.
Han har varit med i hela 20 år.
- Att bli befälhavare innebär ett tungt ansvar. Många säger att de kan vara med som däcksmanskap, men inte mer än så.
Viljan att hjälpa utan tack
Vad är det då som driver syskonparet Mangström att stå i beredskap i ur och skur?
- Efter en lång arbetsdag är det ju skönt att komma ut på sjön och nolla lite, även om man har en uppgift att sköta. Man får röra sig på sjön en hel del. Man har gjort det hela livet, så det har blivit en grej som hör till, säger Wiktor.
- Att känna att man faktiskt är viktig och att man kan hjälpa känns som en stor grej och det ger mycket. Fastän det inte kommer något ”tack”, ser man ändå att det behövs, säger Fanny.
- Det som motiverar är viljan att hjälpa människor. Jag har alltid bott i Ingå, så jag har kunnat vara med, berättar Juha-Matti Kahila.
En stor hjälp för gränsbevakningen
Enligt sjöräddningslagen är det gränsbevakningsväsendet som är ansvarig myndighet för att garantera sjösäkerheten i Finland.
Arbetsfördelningen mellan lokala sjöräddningsföreningar och gränsbevakningen är i praktiken ingen fördelning, utan snarare ett vattentätt samarbete.
- Vi är den näst största organisationen som sköter sjöräddningsuppdrag. Till exempel i Ekenäs skärgård där avstånden är stora, är frivilliga sjöräddare viktiga, säger Jori Nordström, beredskapschef på Finlands Sjöräddningssällskap.
- Det har ingen betydelse för den som är i nöd, vem som kommer, konstaterar han.
Frivilliga sjöräddare kan dock inte användas i situationer där det utövas offentlig makt.
- Ifall det finns en misstanke om att båtföraren är påverkad av alkohol så skickas gränsbevakningens patruller till platsen, berättar Gränsbevakningsväsendets sjöräddningsledare Jarkko Takala.
Men när det gäller sjöräddning så används de frivilliga krafterna fullt ut.
- De har en stor betydelse för oss. Speciellt i Västnyland och i huvudstadsregionen där det finns många föreningar med många båtar. Utan dem skulle väntetiden vara större för den som behöver hjälp på sjön, säger han.
Närmaste båt rycker ut
Det handlar alltså om ett samspel där den som är närmast rycker ut.
Sjöräddningscentralen i Helsingfors håller koll på vilken enhet som befinner sig var och därifrån kommer sedan också ordern om vem som sköter vilket uppdrag.
- Närmaste enhet rycker ut. Om gränsbevakningens personal är bunden till gränsbevakningsuppgifter eller liknande, så då får vi i alla fall en förfrågan om vi kan bemanna en båt och med vilken tidtabell, berättar Juha-Matti Kahila.
Ingåmanskapet strävar alltid efter att rycka ut när det kommer larm.
- Ibland är vi tvungna att säga nej, men gränsbevakningen har nog resurser att sköta det i så fall. Det handlar om prioritering. Om någon är i livsfara så har de helt säkert resurser att sköta det, säger Kahila.
För Ingå Sjöräddare handlar räddningsuppdragen oftast om motorstopp eller mindre grundstötningar.
Ingå Sjöräddare är en frivillig förening underordnad Finlands Sjöräddningssällskap. Föreningen samarbetar med räddningstjänsten, sjöbevakningen, nödcentralen och polisen.
Enligt Sjöräddningssällskapets statistik utför frivilliga sjöräddare 20-30 procent av alla uppdrag på det finska havsområdet.
I Västnyland har gränsbevakningsväsendet sjöbevakningsstationer i Hangö, Ekenäs och i Porkala.
Det finns lokala sjöräddningsföreningar som lyder under sjöräddningssällskapet i Hangö, Ekenäs, Ingå och Porkala.
