Han levde ett stökigt ungdomsliv med mycket alkohol. Då det gick överstyr blev det tvärstopp med spriten och jakten på livets övriga pusselbitar inleddes.
En visade sig vara arbetskamraten, som blivit nyfiken på varför han satt så mycket ensam. Idag är de ett par, som stöttar varandra i de utmaningar diagnoser och mental ohälsa medför.
Anton Plogman har känt sig annorlunda största delen av sitt liv. Han var en stor dagdrömmare i skolan och förstod inte varför alla andra tagit fram boken medan hans fortfarande låg i väskan.
Han skämdes för att han missat lärarens uppmaning och försökte hänga med så gott han kunde. Han fick vara i särklass några timmar, men förstod aldrig varför.
Han gick ut grundskolan, utan stödundervisning, med ett medeltal på 7,0. I efterhand känner han sig stolt över det.
- Skolgången var tuff, minns Anton. Ingen talade om bokstavsdiagnoser och min känsla av att vara annorlunda var jobbig att bära på, säger han.
Rädslan som smugit sig på och tilliten som fått sig en törn.
Om ingen hade hittat mig, hade jag ens varit vid liv idag?
Antons alkoholdebut skedde i högstadieåldern och redan då drack han på ett osunt sätt.
- Jag var väldigt gränslös, säger han. Det var allt eller inget, jag är lite svart och vit som människa. Antingen saknar jag motivation eller så går jag in 100 procent, konstaterar han.
För fem år sedan kulminerade festandet. En februarikväll var han på krogen med en kompis. Som ofta på studentkvällar såldes två drinkar till priset av en.
Anton drack. Rejält. Så mycket att han inte minns något av kvällen. I efterhand har kompisen berättat att de tog taxi hem till Anton och fortsatte festen där.
På morgonnatten vaknar Anton av att någon försöker ruska liv i honom.
- De sa att om jag inte svarar på frågorna så ringer de polisen, minns han. Jag var på ett hotell och personalen hade hittat mig i snödrivan utanför, berättar han.
- Jag hade inga skor och väldigt lite kläder på mig och det var -23 grader ute. Om ingen hade hittat mig, hade jag ens varit vid liv idag? frågar han sig.
Händelsen fick Anton att reflektera över sitt liv för första gången. Om det kunde gå så här långt en vanlig onsdagskväll, i hans ålder, vart skulle det barka sedan?
Han bestämde sig för att testa att vara utan alkohol i 30 dagar, men har inte druckit en droppe sedan vinterkvällen 2013.
Man är rädd att bli dömd, rädd att folk ska börja behandla en annorlunda
Anton kom fram till att han hade använt alkoholen som självmedicinering mot dåligt självförtroende och för att dämpa ångest.
Utan festerna blev han väldigt ensam och insåg att han inte vågade göra mycket utan alkohol.
Han gick hos psykolog och försökte få rätsida på sitt beteende. Han började studera IT, men fick svaga resultat. Livet var en uppförsbacke.
Då Anton varit nykter ett par år, började han allt oftare fundera på vad som hänt och varför han alltid känt sig annorlunda.
Han snubblade över en dokumentär om vuxna som lever med bokstavsdiagnoser och blev tagen.
- Jag kände ju igen mig, säger Anton. Skulle jag lyssna på en lektion i 45 minuter blev det bara en soppa av det. Jag klarade inte av att koncentrera mig och vara uppmärksam, berättar han.
- I dokumentären pratade olika människor en minut åt gången och jag hängde med. Det fick mig att börja läsa på om bokstavskombinationer, säger han.
Det blev ett första besök på hälsostationen, en inledning på många och långa utredningar hos specialläkare på en psykiatrisk klinik.
Minnestester, läs- och skrivuppgifter, återberättande av historier. Ett knappt år senare fick Anton diagnosen add med drag av Aspergers syndrom.
- Det var skönt att få ett svar, säger Anton. Men samtidigt var det ångestfyllt. Hur ska man berätta om de här sakerna åt sin omgivning? frågar han.
- Jag talade inte om det för någon under de första 2-3 åren. Man är rädd att bli dömd, rädd att folk ska börja behandla en annorlunda. Jag ville berätta, men det är inget man drar upp på en kaffepaus direkt, säger han.
- Det blev lätt tryckt stämning då jag började berätta om min diagnos för vänner och bekanta, säger Anton. Jag drog mig lite undan. På jobbet satt jag ofta tyst på kaffepauserna, berättar han.
Han är lite i sin egen värld ibland, men jag frågar tills jag får svar
Efter en kaffepaus på ett jobb, kom arbetskamraten Ann-Sofie Finne in till Antons rum.
Hon ställde frågan ”Hur mår du?” och gav sig inte förrän hon fick ett ärligt svar.
- Han hade nämnt att han skulle ändra sina arbetstider, säger Ann-Sofie.
Han sov dåligt och skulle komma in på eftermiddagarna. Han hade varit mycket för sig själv och verkade tillbakadragen, mycket blygsam och försiktig.
- Jag ville väl bara veta om allt var okej, jag såg att han behövde någon att prata med och tänkte att det kunde vara jag, säger hon.
Anton öppnade sig om sina diagnoser för Ann-Sofie.
- Det var väldigt lätt att prata med henne, konstaterar han. Hon har själv kämpat med psykisk ohälsa och har en son med diagnos, ändå orkade hon lyssna och stötta mig som arbetskamrat, berättar han.
Ann-Sofie och Anton utvecklade en stark vänskap.
- Jag fick en inblick i att han inte alls är blyg och bortkommen, berättar Ann-Sofie. Han kan ha vissa svårigheter med nyanser i samtal och jag har en tendens att bli övertänkande och analyserande. Vi kom tidigt överens om att säga väldigt rakt vad vi tänker, så att den andra inte behöver fundera, berättar hon.
Med ärligheten och tiden växte en kärlek fram. Idag är Anton och Ann-Sofie ett par, med stor förståelse för varandras liv och egenheter.
- Diagnosen gör Anton till den han är och den jag tycker om, säger Ann-Sofie. Ibland letar vi nycklar, skor eller borttappade papper, säger hon.
- Jag blir inte irriterad över sånt, då jag vet att det är en del av hans diagnos. Han är lite i sin egen värld ibland, men jag brukar fråga tills jag får svar då jag vill veta något, förklarar hon.
Min målsättning är en framtid där jag inte känner mig rädd
Antons läkare förespråkar medicinering och efter en viss övertalning följde Anton först vårdplanen och tog tabletter.
Han hade hjälp av dem, men tyckte att biverkningarna var större än de positiva effekterna.
Med hjälp av psykoterapi och en stark inre målsättning om att må bra inombords har han landat i en acceptans av sin diagnos.
Pusslet håller på att läggas. Han har utbildat sig till erfarenhetsexpert och föreläser om både alkoholproblem, add och Aspeger.
Hans andra jobb, som live-musiker, tar och ger mycket energi.
- Då jag väl är i en miljö där jag känner mig koncentrerad blir det lyckat, säger Anton.
- Ofta kan folk anse mig vara lat och okoncentrerad, jag skjuter t.ex. upp saker till kvällen innan de ska vara klara. Då kan jag använda mig av hyperfokusering och gå in i ett läge där jag jobbar väldigt koncentrerat och slutresultatet blir bra. Det är lite on och off, svart och vitt, säger han.
Det är så Anton bäst känner glädjen inom sig, då han kan leva ut sitt fullaste jag utan att tänka för mycket på vad folk runt honom tänker och tycker.
Han jobbar med sig själv för att lyfta det självförtroende han saknat hela uppväxten.
- Allt ska vara quickfix idag, säger han. Sker saker inte med en gång får de vara, men jag vill känna att det finns arbete bakom. Min målsättning är en framtid där jag inte känner mig rädd, där jag kan stå för min åsikt och ha harmoni inombords. Diagnoserna var en stor pusselbit på den resan. Ann-Sofie är en annan! säger han.
I poddserien "Psykprat med närstående" möter vi människor som drabbats av olika mentala utmaningar i livet och diskuterar hur de påverkat förmågan att hantera vardagen. Det är öppenhjärtiga berättelser om hur det är att leva med och nära inpå psykisk ohälsa.
