Han har varit sjukskriven för psykisk ohälsa många gånger under tio av deras elva år tillsammans. Hon har skött försörjningen och en stor del av hemsysslorna.
Förra hösten fick hon hjärtklappningar och andningssvårigheter. Utmattningsdepressionen slog till, med kraft.
Åsa Berg och Staffan Nylund är lyckliga föräldrar till Rasmus, som snart fyller 3 år. De bor i Kronoby och tillbringar gärna tid ute i naturen. Paret träffades på en fest sommaren 2007 och kärleken slog till på en gång.
Idag känner de varandra mycket väl, dels på grund av de utmaningar de går igenom med bådas mentala hälsa.
- Jag fick en panikattack då jag kom in i militären, berättar Staffan.
Både fysiska och psykiska symptom med kallsvettningar, skakningar, hög puls och en rädsla för att dö.
Det var inledningen på en krokig väg i måendet. Staffan lämnade militären och började jobba, hårt och mycket.
- Som den tävlingsmänniska jag är, ville jag vara lika bra som grannen och lite bättre, berättar Staffan. Jag brände ut mig och blev sjukskriven.
Åsa tog hand om hemmet, medan Staffan pendlade mellan bra och dåliga dagar under flera års tid. Han har diagnosticerats med GAD (generaliserat ångestsyndrom), social fobi och lindrig depression.
- Jag kommer ihåg att han låg i sängen, var deprimerad och orkade ingenting, säger Åsa.
Jag jobbade på som vanligt.
Jag lever varje dag med en skuldkänsla över att jag inte är den där mannen som man ska vara
För Staffan innebar det ett visst lugn då han fick sina diagnoser. Han fick bekräftelse på att något var fel. Åsa och hans föräldrar visste om problemen, men i övrigt höll han tyst om sina sjukdomar.
- Det sitter djupt i vårt DNA att det är tabu att prata om psykisk ohälsa, säger Staffan. Det är svårt att få bort och jag var inget undantag. Jag försökte gång på gång att börja arbeta och vara ute bland folk, men ångesten har alltid tagit över och jag har blivit sjukskriven, säger han.
Staffan har periodvis ätit mediciner och gått i terapi. Han har lärt sig acceptera att det kommer sämre stunder mellan de bra.
- Svårast är att godta att jag inte är en ”riktig man”, säger Staffan. Jag lever varje dag med en skuldkänsla över att jag inte är den där mannen som man ska vara, som drar hem maten till bordet och tar hand om sin familj, säger han.
Det var ändå en självklarhet för Åsa och Staffan att skaffa barn. Sonen har också bidragit till att Staffan nu mår bättre; att ta hand om ett barn tvingar på ett positivt sätt upp en ur den värsta depressionen.
Idag bloggar Staffan om psykisk ohälsa och om hur det är att vara pappa. Tillsammans med fiskestunder har detta lyft hans mående rejält.
Irritationen mot Staffan var stor, även om jag visste att det berodde på sjukdom att han inte kunde jobba
I takt med att Staffan blivit starkare har Åsa fått mera hjälp i hemmet, men vardagen har sina påfrestningar på grund av sjukdomarna.
- Man triggar varandra då man har sämre dagar, förklarar Staffan. Det blir mycket negativa känslor istället för att stötta varandra. Då man själv mår dåligt kan man inte vara stark för någon annan, säger han.
Åsa, som år efter år skött familjens försörjning, blev allt mer trött och på dåligt humör förra sommaren och hösten.
- Jag hade tackat ja till ett jobb jag anade att skulle bli för stressigt, berättar hon. Men jag kände att jag var tvungen att ta emot det på grund av vår ekonomiska situation. Jag fick problem med ångest och jag kände ilska, säger hon.
- Jag var arg på situationen, varför måste jag axla allt ansvar? Irritationen mot Staffan var också stor, även om jag visste att det berodde på sjukdom att han inte kunde jobba, säger hon.
Åsa gnetade på i flera månader, men till slut blev pressen för stor. Hon fick hjärtklappningar, andningssvårigheter, hon darrade och kände sig svimfärdig.
- Jag såg ju tecknen länge på förhand – man lär sig se sånt, säger Staffan. Humöret, hur hon inte orkade göra något hemma, ångesten.
Jag kände på mig att det skulle sluta dåligt och hade hoppats hon skulle tacka nej till jobbet, men hon är envis.
Då jag slappnade av blev jag sämre
Till slut kom dagen då Åsa inte orkade gå till jobbet. Hon blev diagnosticerad med utmattningsdepression och sjukskriven. Den första tiden gick måendet käpprätt neråt.
- Då jag slappande av blev jag sämre, säger Åsa. Det var min tur att ligga i sängen och inte orka göra något, jag märkte tydligt hur deprimerad jag var. Det blev väldigt stökigt och kaotiskt hemma, då båda var sjuka, säger hon.
Åsa har ätit medicin, men de gav inga positiva effekter utan mest biverkningar. Sakta men säkert har energinivån kommit tillbaka, främst med hjälp av vila.
- Jag jobbar deltid igen, men är mera observant på mitt mående nu, berättar Åsa. Jag försöker ha koll på stressnivån och är noga med att ta små korta pauser under dagen.
Ekonomin är fortfarande en utmaning för familjen, men Staffan har fått ordning på sina stöd från FPA och tillsammans får de vardagen att gå runt.
Jag stressar upp dig
Staffan har inga förhoppningar om att bli kvitt sin mentala ohälsa totalt. Han har insett att det är något han måste lära sig leva med och försöker hitta sätt att hantera det.
Åsa tror att hon kan må bra så länge hon kan hantera sin inre mentala stress.
Utmaningen blir att synkronisera varandras energinivåer och hitta rutiner med hushållssysslorna i
hemmet.
- Jag påverkas jättemycket av hur Staffan mår, säger Åsa. Har han en dålig dag och är låg, smittar det av sig och jag blir likadan. Samtidigt – om han har jättemycket energi så tar det av min energi också, om jag inte är stark då, säger hon.
- Jag stressar upp dig, fyller Staffan i. Det är mitt fel. Då man är inne i ångest eller mani har man ett tunnelseende och tänker inte så långt, man känner bara sina egna känslor och partnern lämnar utanför, säger han.
Självklarheten i att Åsa och Staffan fortfarande är tillsammans efter år av ohälsa stavas KÄRLEK.
- Det är den där varma känslan av att du är min och jag är din och vi vet var vi har varandra, konstaterar Åsa. Man känner längtan då man är ifrån varandra. Jag vill inte vara utan dig, säger hon.
- Och jag skulle inte vara någonting utan dig, svarar Staffan.
I poddserien "Psykprat med närstående" möter vi människor som drabbats av olika mentala utmaningar i livet och diskuterar hur de påverkat förmågan att hantera vardagen. Det är öppenhjärtiga berättelser om hur det är att leva med och nära inpå psykisk ohälsa.
