Aadne Olsrud är en ödmjuk person. Han är ödmjuk inför bergen, han är ödmjuk inför farorna snön kan åstadkomma och framförallt är han ödmjuk inför sin roll i räddnings- och sökoperationerna.
När Aadne Olsrud kom hem från jobbet i onsdags var det ännu en helt vanlig dag. Klockan var fyra på eftermiddagen, det var mörkt och instinktivt tittade han upp mot Blåbærsfjellet bakom hans hus.
- Jag såg två ljuskäglor ganska högt uppe i backen och tänkte att det betyder att någon är där på tur, säger han. Det i sig var inget speciellt.
Men en kvart senare fick han ett samtal som förändrade situationen radikalt. Samtalet kom från det ställe i Lyngen där tre finländare och två svenskar var inkvarterade.
En av svenskarna hade ringt från Blåbærsfjellet och berättat att det har gått en lavin och att han inte kan hitta sina vänner.
Olsrud klädde genast på sig och gick ut för att en gång till ta en titt på berget. Han tog sin snöskoter för att komma till ett bättre utkiksställe lite längre bort.
- Då såg jag en man på vägen lite längre bort. Jag körde fram och förstod att det var den svenska man som hade undkommit. Han såg rädd ut, full av adrenalin.
Det var nu Olsrud förstod vidden av tragedin. Fyra personer var försvunna i en lavin.
De ljus han hade sett när han kom hem från jobbet kom från andra skidare som redan nu hade kommit ner i tryggheten.
Olsrud kan inte säga hur snabbt det sedan gick, men snabbt var den första ambulanshelikoptern på plats. Den gjorde två flygningar och Olsrud var med på den andra.
Han är en utbildad lavinexpert som polisen vet är den bästa experten på förhållandena i Tamokdalen. Han gjorde sin första vinterklättring upp till Blåbærsfjellet redan i början av 1990-talet.
- På den tiden var jag alltid ensam i backen. Jag mötte egentligen aldrig någon på de turerna.
Uppdraget var att utvärdera situationen. Först skulle de lokalisera var lavinen hade gått och sedan skulle de undersöka om det var säkert för räddningsmanskap att ta sig upp.
- Vi hittade lavinen, men det gick inte att landa. Vi hann undersöka området från luften och kunde bekräfta den svenske mannens vittnesmål. Det fanns skidspår som ledde in i lavinområdet.
Men sedan hände det som skulle prägla hela räddningsoperationen efter det. Det började snöa. Dessutom blåste det starka vindar.
- Det var uppenbart att snön inte bara förstörde sikten. Problemet var allvarligare än så. Vi hade redan sett från planet att det hade gått två laviner på Blåbærsfjellet under dagen. Risken för en till var överhängande och nederbörd är aldrig bra i sådana här situationer.
En stund senare gjorde Olsrud ytterligare en flygning över området. Den här gången med försvarets helikopter utrustad med sökteknologi.
Beslutet att avbryta operationen på onsdag kväll var tungt.
Den flygningen blev resultatlös förutom att den ytterligare bekräftade att vädret höll på att förvärras snabbt.
Polisens insatsgrupps ledning tog beslutet att avvakta med eftersökningarna. Då hade redan flera räddningsmanskap kallats in och allt fler personer började dyka upp på Olsruds gård.
Det var hos honom alla inkvarterades och polisen inrättade insatsgruppens ledningscentral. Parkeringsplatsen blev helikoptrarnas landningsplats.
- Beslutet att avbryta operationen på onsdag kväll var tungt. Eftersom jag var den enda lavinexperten fungerade jag som rådgivare.
På fredagen fick Olsrud och hela insatsstyrkan bekräftelse på att det var det rätta beslutet. Ännu en lavin hade gått på fjället under natten.
- Det känns bra att veta att vi gjorde rätt. Vi visste ju att det kunde vara ödesdigert om någon ännu levde där uppe.
Det känns bra att veta att vi gjorde rätt.
- Vid 10-tiden på morgonen var jag igen uppe på berget tillsammans med en av Norges bästa lavinexperter. Vårt primära uppdrag var att analysera snön för att igen utreda risken för nya laviner.
Men för en stund drogs Olsrud in i ett för honom just då sekundärt uppdrag. Han uppfattade svaga signaler från två av de saknades lavinsändare.
- En stund gick jag runt på lavinområdet och försökte komma närmare, men jag lyckades inte. Signalen var hela tiden svag och efter kanske en kvart måste jag koncentrera mig på mitt jobb.
Då hade hans partner redan börjat gräva djupare i snön för att analysera snöns egenskaper längre ner.
Helikoptrarna tog över ansvaret för att lokalisera signalerna och de lyckades efter en stund. De släppte ner flaggor med tyngder på platsen och de är fortfarande där.
Stor dramatik när ovädret närmade sig
- Vi kämpade mot klockan hela tiden. Vi hade ungefär en och en halv timme på oss, vi kunde se hur ovädret kom allt närmare.
Olsrud säger att de hann bra med sin analys av snön. Därför försökte han ännu ta sig tillbaka till den plats där signalerna från lavinsändarna kom ifrån.
- Jag hade långa stänger med mig som jag hoppades kunna placera ut på platsen. De flaggor flyget hade släppt ner kan snöa in om det fortsätter att snöa.
På grund av ovädret måste Olsrud ändå till slut ge upp. Ovädret kom in med tät dimma.
- Helikoptern kunde inte plocka upp oss, så jag och min partner tvingades ta oss ner på skidor och snowboard.
De måste åka längs en komplicerad rutt med stor lavinfara, men enligt Olsrud gick det bra.
- Sen rapporterade och summerade vi våra resultat till insatsledningen och efter det gick jag hem och tog en dusch.
Under tiden informerade polisen media att operationen hade övergått från att vara en räddningsoperation till en sökoperation. Det skedde på en presskonferens klockan två på eftermiddagen.
- När jag sedan kom ut igen förstod jag att räddningsoperationen hade blivit en sökoperation.
Det skulle ha varit viktigt att få hundarna ner på fredagen
Efter en stund drog ovädret tillfälligt förbi.
Eftersom meteorologerna hade förutspått dåligt väder under hela veckoslutet betydde det att det bara fanns ett kort fönster för att få hundpatrullerna upp på berget.
- Vi visste att de skulle vara relativt säkra från laviner om de upphöll sig på lavinområdet, säger Olsrud. Men allt är förstås relativt.
I det här skedet var Olsrud inte mer inblandad i sökoperationen. Han hade utfört sitt uppdrag.
- När jag fick höra att hundpatrullerna inte hade kunnat landa förstod jag att sökarbetet nu kan dra ut på tiden. Lavinsökarnas batterier tar snart slut och en hundförare sa att lukten från de saknade snabbt blir svagare.
Förklaringen är att en person som blir under en lavin med sin kroppsvärme och -fukt bäddas in av is. Det blir som en iskapsel som växer sig tjock runt den avlidne.
Enligt Olsrud kan sökningarna komma igång igen tidigast på tisdagen och då har hundarna betydligt mindre lukter att nosa upp.
Betyder det att sökpatrullerna börjar nästan från noll på tisdagen?
- Vi har förstås GPS-koordinaterna på två lavinsökarsignaler. Men vi vet inte var de andra är.
Hittar alltså hundarna inga spår är det omöjligt att förutspå hur länge sökningarna tar.
Viktigt att alla som kommer till fjällen förstår riskerna
Precis innan jag lämnar Olsrud berättar han varför han ställer upp på en så här lång intervju.
- Jag vill att mänskor ska förstå hur viktigt det är att tänka på riskerna. Till och med när man gör rätt finns det risker, men alla måste förstå att det finns olika sorters risker.
Olsrud är noggrann med att inte kritisera de saknade. Det enda han lyfter fram är att mänskor blir modigare i grupp.
- Jag har rört mig mycket ensam i fjällen. Då är jag ofta rädd för att ta risker. Det är vetenskapligt bevisat att mänskor i grupp tenderar att ta större risker eftersom de litar på varandras expertis.
Olsrud säger att han trots allt också själv har tagit för stora risker ibland.
Sorgen i hans ögon när han tittar upp mot Blåbärsfjället går inte att ta miste på.
Minnet av allt som har hänt sedan han tittade upp och såg de två ljuskäglorna i onsdags är tunga.
- Det känns som mycket mer än bara några dagar.
