Det rör sig mycket pengar i musikbranschen. Där det rör sig pengar hittar man ofta organiserad brottslighet. Det kan ha ödesdigra konsekvenser.
På bilden här ovan ser du nattklubben Cocoanut Grove i Boston efter en eldsvåda som krävde 482 mänskoliv.
Klubben ägdes under början av 30-talet av gangsterbossen Charles "King" Solomon.
Han mördades år 1933 och klubben togs över av hans advokat Barney Welansky som hade nära kontakter både till den organiserade brottsligheten och till borgmästaren Maurice J. Tobin.
Efter branden som ägde rum år 1942 kom det fram att klubben saknade tillstånd att servera mat och alkohol och att ingen på allvar hade inspekterat den för brandsäkerhet sedan omfattande ombyggen.
Cocoanut Grove-branden var inte den enda i sitt slag. Klubbar vars skumma ägare betalar mutor åt myndigheterna för att kunna spara pengar på säkerheten är riskabla platser att vistas på.
Branden på Cocoanut Grove var en olycka. Men bränder kan också vara avsiktliga. Ibland vill konkurrerande skurkar röja undan rivaler. Ibland idkar de utpressning mot legitima klubbägare.
Maffian och andra kriminella organisationer
Den amerikanska maffian lyckades ganska länge hålla sig utanför den breda publikens medvetande, men när Mario Puzo gav ut romanen Gudfadern år 1969 blev termer som caporegime och consiglieri allmänt bekanta.
I början av boken beskrivs det hur Don Vito tillsammans med torpeden Luca Brasi övertalar en bandledare att lösa sångaren Johnny Fontane från sitt kontrakt.
Det här är vad TV-folk brukar kalla "based on a true story". I verkliga livet hette gangstern Willie Moretti och sångaren Frank Sinatra.
My father made him an offer he couldn't refuse
Michael Corleone (Al Pacino) i Gudfadern
Den amerikanska maffian och musikindustrin har en lång gemensam historia.
Före den amerikanska förbudslagen som gällde från 1920 till 1933 spelade de kriminella invandrare med siciliansk bakgrund som skulle komma att bilda den amerikanska maffian en ganska liten roll i USA.
Förbudslagen gav kriminella organisationer möjlighet att expandera och maffian tog tillfället i akt. De italienska gangstrarna var snart lika betydelsefulla som de starka irländska och judiska organisationerna.
Två inflytelserika gangsters, Charles "Lucky" Luciano och Meyer Lansky skapade det så kallade nationella brottssyndikatet och kan kallas den moderna amerikanska organiserade brottslighetens fäder.
Syndikatet samlade ihop den traditionella maffian, Al Capones Chicago Outfit och judiska organisationer som The Purple Gang i Detroit och The Bug and Meyer Mob.
In via restaurangbranschen
Restauranger och nattklubbar var skådeplatserna där underhållare och kriminella först möttes.
Musiker uppträder på och får en stor del av sin inkomst på klubbarna. I samband med förbudslagen tog brottslingar över ett antal restauranger och klubbar som ett led i handeln med den förbjudna spriten.
Musiker som var på god fot med gangstrarna kunde räkna med att jobba mycket på deras klubbar.
I synnerhet afro-amerikanska artister drog ofta nytta av den här sortens samarbete eftersom brottsorganisationerna inte var lika rasistiska som samhället i övrigt.
Al Capone, ledaren för organisationen Chicago Outfit, bokade ofta in afro-amerikanska artister på sina klubbar. Den lokala radiostationen vägrade spela hans protegé Walter Barnes på grund av hans hudfärg.
Efter ett besök av Capone ändrade programdirektören sig snabbt och Walter Barnes and his Royal Creolians blev det första svarta Big bandet som spelades på radio.
Skurkarna tog över klubbarna med olika metoder. Ibland köpte de helt enkelt dem med pengar från annan brottslig verksamhet.
Men hederliga ägare kunde också hotas eller utpressas tills de helt eller delvis överlämnade sina klubbar åt gangstrarna.
Brottslingarna sysslade också med att låna ut pengar till ockerränta och med olagligt hasardspel vilket ofta gav dem möjlighet att ta över klubbar och restauranger då ägarna inte kunde betala sina skulder.
Skivor och radio
När grammofonskivorna uppfanns och började ersätta livespelningar på radion ledde det till en ny sorts brottslighet.
Skivbolagen ville ju att just deras skivor skulle spelas. Brottsorganisationerna såg möjligheten att mot ersättning fungera som en mellanhand mellan skivbolagen och radions programdirektörer.
Here there were 6,000 radio stations. Four thousand were said to have playlists under Mafia control. To promote my record would require cocaine and sex and suitcases full of cash
The Yardbirds manager Simon Napier-Bell om skillnaden mellan amerikansk och brittisk radio.
Med mutor och hot kunde maffian påverka vilka skivor som spelades och vilka som ignorerades.
Enligt den brittiska managern Simon Napier-Bell kontrollerades två tredjedelar av radiostationernas spellistor av den organiserade brottsligheten på 60-talet..
Vad sysslar skurkarna med?
Den organiserade brottsligheten sysslar med en mängd olika slags brott som tangerar musikbranschen.
Skurkarna har fungerat som managers åt artister, infiltrerat eller ägt skivbolag och agenturer och ägt klubbar och restauranger.
De har infiltrerat fackföreningar, fifflat med skatter, idkat utpressning, förfalskat och sålt skivor, stulit och sålt musikutrustning, sålt droger och sysslat med illegala hasardspel.
Medlemmar av brottsorganisationer har ägt bolag som pressat vinylskivor och tryckt skivfodral.för piratkopior som sålts på loppisar eller i mindre noggranna skivbutiker.
Handeln med så kallade cut-outs, det vill säga osålda skivor som skivbolaget vill bli av med för en billig peng sköts ofta av skumma figurer.
Morris Levy, Roulette Records och Genovese-familjen
Att tala om organiserad brottslighet och musikbranschen utan att nämna Morris Levy vore som att tala om Finlands historia utan att nämna Kekkonen.
Levy ägde skivbolaget Roulette Records, jazzklubben Birdland, en kedja skivbutiker och diverse andra bolag. Han hade sina finger i många av musikbranschens pajer.
Hans musikförlag Big Seven Music var Morris Levys ögonsten och han tog varje tillfälle i akt då det gällde att skaffa låträttigheter till bolaget.
Ibland hederligt, oftast med hjälp av våld, utpressning eller hot.
Morris Levys partners i branschen och inofficiella delägare av Roulette Records var tunga namn i New Yorks Genovese-maffiafamilj.
Ökända figurer som Tommy Eboli, Tony Salerno och Vincent Gigante kom ofta till Roulettes kontor för att mötas. Då gällde det för artister och personal att hålla låg profil och gärna ducka in något tomt rum.
It’s pretty bad when the only photos you can find of your record company executives are mug shots
Tommy James, en Roulette Records-artist
Var man en Roulette Records-artist lönade det sig inte att vänta på att få betalt för sålda skivor. Å andra sidan kunde Morris Levy ofta lösa andra problem.
Ville en klubbägare inte betala för en spelning eller om polisen haffade en för droginnehav kunde ett samtal till Moishe lösa problemet.
Morris Levy fungerade samtidigt som en slags kontaktperson mellan de legitima skivbolagen och maffian. Problem kunde lösas men det kostade alltid.
I boken Me, the mob and the music, one helluva ride with Tommy James and the Shondells beskriver sångaren Tommy James livet som Roulette-artist.
Phil Basile, The Action House och Goodfellas
En annan musiker som beskriver hur det var att jobba med maffian i sina memoarer var Carmine Appice, trummis i Vanilla Fudge och senare i Cactus.
Appice som hade vuxit upp i samma italienska New York-kvarter som maffiatyperna verkar så här i efterhand vara ganska nöjd med sin manager Phil Basile som samtidigt var medlem av New Yorks Lucchese-familj.
Yo Carmine! I got some stuff. It fell off a truck!
Henry Hill sålde ett par bandspelare åt trummisen Carmine Appice
Basile ägde klubben The Action House på Long Island där många av tidens ledande grupper uppträdde.
The Action House var också platsen där skurken Henry Hill, bekant från maffia-filmen Goodfellas (Maffiabröder) hade ett spökjobb efter ett avtjänat fängelsestraff.
Hill dök upp en gång i veckan för att få sin lön. Enligt Appice hade han alltid något fuffens för sig, bagageluckan i bilen full av stöldgods och liknande.
Caporegimen Paul Vario (Paul Cicero i filmen) var Phil Basiles chef och förekommer också i Carmine Appices memoarer.
Enligt Appice bestämde någon av New Yorks maffia-familjer att rockgrupperna hädanefter skulle betala fem procent av sina inkomster i "skatt".
Vario och Basile lyckades under ett möte pruta ner summan för Vanilla Fudge till en procent. Något senare lämnade maffian enligt Appice grupperna i fred och infiltrerade i stället skivbolagen.
Phil Basile fungerade också som konsertarrangör och stod bland annat för Led Zeppelins första turné på den amerikanska östkusten.
The people who ran the promotions, especially in America, were mainly mafia. I remember playing Vanilla Fudge's club in Long Island and being introduced to truly menacing people who were eight feet tall, with chewed up ears and smashed-in faces, and had names like Vinnie.
Yardbirds-basisten Chris Dreja minns The Action House
Joe Pesci som spelar den psykotiska gangstern Tommy DeVito i Goodfellas hade verklig erfarenhet av maffian och New Yorks rockscen på 60-talet.
Före han blev skådis spelade han gitarr i Joey Dee & The Starliters. Gruppen var husband på The Peppermint Lounge som ägdes av Matty "The Horse" Ianello, capo i Genovese-familjen.
Joey Dee & The Starliters gav ut sina skivor på Morris Levys Roulette Records.
Skurkar, presidenter och sex långtradare lastade med LP-skivor
Många av historierna om maffian och musikbranschen ägde rum för länge sedan men det finns ingen orsak att tro att det inte fortfarande skulle förekomma diverse fuffens.
Boken Stiffed som du ser på bilden ovan handlar om en affär på 80-talet som gick snett för många av de inblandade.
I huvudrollerna var skivbolaget MCA, gangstern Sal Pisello som påstods ha kopplingar till New Yorks Gambino-familj, skivhandlaren John LaMonte, Morris Levy och New Jersey-mafioson "Corky" Vastola.
Diverse andra mafioson figurerar i biroller. Sal Pisello lyckades infiltrera MCA och åtog sig uppdraget att sälja bort bolagets stora lager med returnerade så kallade Cut-out-skivor åt sina kontakter.
Skivhandlaren John LaMonte erbjöds ett stort antal skivor till ett förmånligt pris. Han blev dessutom lovad att en del av skivorna skulle vara aktuella skivor av populära artister.
Affären blev med tiden allt mera invecklad och flera typer blandade sig i den.
Det handlade inte mera bara om sextio långtradare lastade med LP-skivor utan också om hip-hop skivbolaget Sugar Hill och rättigheterna till legendariska Chess Records katalog.
Ett sidospår handlade om hur musikchefer på olika radiostationer tog mutor för att spela skivor.
Affären slutade med att John LaMonte först hamnade på sjukhuset och sedan i FBIs vittnesprogram. Ett antal skurkar dömdes till fängelse, bland andra Morris Levy, Corky Vastola och Sal Pisello.
Morris Levy hann aldrig avtjäna sitt straff. Han dog i cancer den 20 maj 1990, knappa två månader före han skulle infinna sig i fängelset.
MCA som redan på 20-talet hade haft nära kontakter med Al Capone klarade sig däremot ur härvan utan åtal.
Myndigheterna meddelade till och med offentligt att MCA var helt oskyldiga och bakom scenerna såg de till att ambitiösa åklagare inte fick undersöka bolaget.
Det påstods att myndigheternas inställning berodde på att MCA hade nära kontakter med den dåvarande presidenten Ronald Reagan härstammande från hans dagar som Hollywood-skådis.
På 80-talet hjälpte det inte ännu att Morris Levys advokat John Barrys fru, Maryanne Trump Barry, hade en yngre bror som hette Donald.
“The music business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free, and good men die like dogs. There's also a negative side.”
Hunter S. Thompson
