Hur ser tillvaron ut för den som förlorat minnet? Asko Sarkola gör huvudrollen i Pappan på Svenska Teatern. I Florian Zellers pjäs gestaltas den demenssjukas upplevelser inifrån men perspektivvalet till trots trampar upplägget på i välkända spår. Resultatet är en klassisk tragikomedi, utan risktagningar eller överrumplande insikter.
André är en ytterst välvårdad och strikt man, medveten både om sitt värde och sin värdighet. En man som är van att diktera var skåpet ska stå.
Men plötsligt börjar en massa löst folk ränna runt i hans hem och ta sig ton. När dottern Anne kommer på besök i den första scenen har han nyss jagat en främling på flykten.
Slagit med gardinstången rentav, hävdar Anne.
Det har han inget minne av men tillstår att det är möjligt. Kvinnan var ju opålitlig. Hon stal hans armbandsur.
Det vet André med lika stor säkerhet som han glömt var han själv gömt uret.
Upptakten i Florian Zellers Pappan är som hämtad ur en förväxlingsfars.
Zeller är ung, knappt fyrtio år gammal, men skriver i en tradition som den franska teaterpubliken är väl förtrogen med. Det handlar om minutiöst konstruerade pjäser som ofta tar sitt avstamp i boulevardkomedins konventioner och klasskildring.
Men under det förrädiskt lättsamma anslaget och den burgna medelklassens polerade fasader lurar förstås alltid sprickor, konflikter och moraliska spörsmål.
I Pappan mörknar tonen i takt med Andrés minnesförlust.
Från flirtig cirkusartist till ångestfylld patient
Asko Sarkola tar ut svängarna rejält i de inledande scenerna. Hans André är nyckfull och väldigt förslagen i sina försök att bortförklara minnesluckorna.
Men när minnet sviker försvinner också de sista resterna av social självkontroll. Hemliga drömmar, undertryckta känslor och primitiva ryggmärgsinstinkter dyker upp till ytan.
André flirtar ohämmat med dem som väcker behagliga minnesbilder samtidigt som han hänsynslöst far ut mot alla som irriterar honom.
Och lika flexibelt är hans förhållande till den egna personhistorien.
I den ena sekunden skryter han om sitt förflutna som dansör, i den följande om karriären som cirkusartist …
Hur det står till med sanningshalten i de utsagorna fattar vi förstås. Men samtidigt gör pjäsen också ett försök att placera oss på samma startlinje som André.
Ett åskådligt men schematiskt sjukdomsförlopp
André ser bekanta gestalter i människor han aldrig träffat och blir förskräckt när helt obekanta dyker upp och hävdar att de står honom nära. Som publik lotsas vi in i hans perspektiv när namngivna gestalter plötsligt byter ansikte. De olika rollerna roterar som Svarte Petter-kort mellan uppsättningens övriga skådespelare.
Vem av de här kvinnorna är egentligen Anne? Har hon familj och vem av männen är i så fall hennes make? Och vart försvann den där sköterskan som var så lik den döda älsklingsdottern?
Visst är det ett konkret sätt att visa hur minnesbilderna i Andrés huvud förvandlas till bitar i ett allt obegripligare pussel. Men de komiska turerna smakar ofta självändamål samtidigt som den tilltagande minnesförlusten gestaltas rätt schablonartat.
Detsamma gäller den understrukna förändringen av scenrummet. I Keijo Viitalas och regissören Marcus Groths visualisering töms scenen i samma takt som minnet. Av öppningsscenens salongsinteriör återstår till sist förstås bara en sjuksäng badande i kallt ljus.
Den största förtjänsten med Zellers perspektivval är inte skildringen av sjukdomsförloppet. Andrés syn på händelseförloppet skvallrar också om något annat.
Den här pappan tolkar inte allt han tror sig se rätt men han uppfattar samtidigt mycket av det som aldrig ens uttalas.
Både av sorg, irritation och förmyndarattityd.
Hur förhåller omgivningen sig till en demenssjuk och vad innebär det att se en nära anhörig förändras?
Cecilia Paul gestaltar nyanserat dotterns sorg och svåra beslut medan Anna Hultin, Sophia Heikkilä, Riko Eklundh och Joachim Thibblin tecknar kretsen av verkliga och inbillade familjemedlemmar och vårdare.
Det är inte deras fel att uppsättningen ofta känns besvärande förutsägbar. En dramatiserad version av Anneli Kantos Pala palalta pois för några år sedan ringade till exempel in samma problematik som Pappan men med betydligt större skärpa.
Nej, det största problemet med Zellers pjäs är nog att han låter formen köra över innehållet.
Pappan tickar på som ett mekaniskt urverk med det sista kapitlet inskrivet i det första. Som publik vet vi precis vad vi har att vänta, var komedin tar slut och tragedin tar vid. Vilka dimridåer som läggs ut och vilka sanningar som kommer att avslöjas.
Allt ljus på stjärnan
Marcus Groths regi gör inte heller mycket för att stryka det upplägget mothårs. Han samlar i stället alla trådar i Sarkolas hand och låter skådespelaren diktera tempot.
Resultatet är en uppsättning som inte bara förlitar sig på Sarkolas scennärvaro utan rentav förvandlar den till huvudsak.
Och det är sannolikt också avsikten.
Minnesrelaterade problem må vara vår tids folksjukdom men förklaringen till de utsålda husen ligger nog i en folkkär skådespelares comeback på svenska.
