Nu tar skådespelaren och författaren Anders Larsson igen tag i det finländska nationaleposet Kalevala. Det ska bli ett uppträdande på Lilla Teatern på Kalevaladagen, och en rad gymnasiebesök runtom i Svenskfinland. ”För det jag tycker om med Kalevala är att de såkallade hjältarna är så tafatta, de är inga övermänskor, de är enkla och lätta att ta till sig och identifiera sig med”.
Allting började helt slumpmässigt, i misstag, med att Anders Larsson sade "nej tack".
Vi talar 1990-tal, och ett förslag att denna Sverigefödda skådespelare som då ännu aldrig hade läst Kalevala, skulle förvandla eposet till en kort tv-serie för barn.
Då svarade Anders nej, eftersom han hade en ”negativ förhandskänsla”.
- Jag utgick väl från att det skulle vara lika mossigt som det mesta som är gammalt, säger han idag och skrattar till.
Men så bestämde han sig ändå för att undersöka vad han hade tackat nej till, och då var han fast.
- Jag började anteckna sådant som kunde vara intressant för barn, och småningom satt jag där med ett material som jag inte visste vad jag skulle göra med. Men så gjorde jag om det med tanke på vuxna som är skeptiska men som borde omvändas.
Resultatet blev Kalevala för lata, som gavs ut i bokform 1999.
Nu, 20 år senare, är det dags igen.
- Jag tyckte den gången att jag hade komprimerat Kalevala så mycket som det gick, men nu i samband med att boken kom ut i en nyutgåva började jag fundera på att uppträda med texten på ett nytt sätt, så jag kortade lite till.
- Nu har jag tänkt att det skulle bli mera som en föreställning än som en uppläsning då jag uppträder med den.
Men varför ska man då bry sig om detta finländska nationalepos idag?
- Det finns faktiskt ett skäl, och det är att de flesta språkområden inte har så här bra berättelser, börjar Anders.
- Då när jag började läsa Kalevala såg jag snabbt att det inte alls var mossigt, utan att det handlade om ett ovanligt mustigt material. Det är både vackert och lärorikt, det berättar om hur man ska göra och vara i livet.
Är det kanske så, i vår tid som präglas av en viss form av historielöshet, att du gör det här också som en reaktion mot det?
- Jag kan inte svara direkt på det där, men nog tycker jag också att det är jobbigt med dagens historielöshet. Det finns ju saker som man varit med om i livet, saker som man inte skulle ha velat vara utan, böcker och filmer och möten med människor, och ju fler olika saker man kommer i kontakt med, desto mer kontaktyta får man.
- Och det här är en jättebra kontaktyta. Det är ett arv, att folk faktiskt har sjungit dessa runor i många hundra år gör ju att det är värt att bevara och plocka fram då och då.
Varför då?
- Ja därför att man, börjar Anders, och tar en paus för att tänka efter.
- Jamen i en tid när allting bara handlar om att tumma upp och tumma ner, att på en skala mellan ett och fem berätta vad man tycker om saker och ting, så får man inget djup i sitt liv. Man säger att man lever bara en gång, och om man nu gör det så kan det ju vara bra att fördjupa nånting, att ta del utav nånting som har funnits länge.
- Om det finns en möjlighet i livet att ta till sig lite djupare saker än det som är mest för stunden och som kan vara bagatellartat, då ska man väl utnyttja den möjligheten.
