Den unga konstnären för hundra år sedan längtade till Paris för att få befinna sig i konstvärldens epicentrum. I dag skulle nog många hävda att det är New York som är konstvärldens Mecka.
— Så många subkulturer har börjat här. Och så finns de stora konstorganisationerna, MoMa och Guggenheim, Whitney, Metropolitan Museum. Gallerifältet är enormt och man hittar samlare som är intresserade också av mer marginell konst.
Kaarina Gould leder det finska kulturinstitutet i New York, FCINY. Institutets främsta uppgift är att erbjuda residens åt finländska konstnärer och arkitekter samt att ordna utbyten för konstkuratorer mellan Finland och USA.
— Om en konstnär är här i rätt tid och får rätt sorts nätverk kan det betyda väldigt mycket för karriären, säger Gould.
Marknadsföring av sig själv är A och O
FCINY finns till för att skapa dialog mellan finländska och amerikanska konstnärer och publiker. Gould, vars pappa är amerikan, har lett institutet i två och ett halvt år och känner att hon hittat sin plats i New York. I FCINY:s utrymmen i NoHo på Manhattan smyger ett mjukt ljus in genom takfönstret och lägger sig på ett möblemang i nordisk design. I köket står finskt designade koppar och på väggen hänger ett fotografi av den Kiasma-aktuella fotografen och konstnären Iiu Susiraja.
— Iiu Susiraja är ett bra exempel på en konstnär vars arbete är så unikt att det har resonans.
Susiraja tillbringade förra våren på residens i New York och enligt Gould var tiden banbrytande för fotografen. Det var en amerikansk kurator som upptäckte Susiraja och arrangerade utställningar åt henne i USA. Att lyckas i New York är ingen liten utmaning, staden är full av begåvade konstnärer. Susirajas konst når över kulturgränser, enligt Gould — alla håller med om att hennes verk är unika.
— Iiu steg på ett flygplan för första gången i sitt liv förra våren och återvände till Finland som en världsvan kvinna.
Kaarina Gould understryker vikten av att som konstnär kunna marknadsföra sig själv och skapa ett kontaktnät. Det är något finländare inte är lika bra på som konstnärskollegerna i USA och också en av aspekterna som FCINY känner att det är viktigt att fokusera på. Gould skulle gärna importera både delar av den amerikanska debattkulturen och viljan att marknadsföra sig själv till Finland.
— Diskussionskulturen här är något man i Finland kan avundas, det finns olika sätt att prata. Och människors vilja att prata om sitt arbete är annorlunda än i Finland, att visa upp sitt arbete kommer mer naturligt här. En finländsk konstnär tvingas lära sig hur man pratar om sin konst här.
Utbildningsmöjligheterna bättre i Finland
Något Gould däremot skulle hämta hemifrån till USA är möjligheterna att utbilda sig inom konst som existerar i Finland. En konstutbildning i USA för med sig studieskulder som kan ta årtionden att betala tillbaka — förutsatt att man har en stadig inkomst — och i många dyra konstskolor kommer de studerande från familjer som har råd att betala notan. Det finska utbildningssystemet ger blivande konstnärer en möjlighet att fokusera på sin konst eller på forskning en längre tid utan att samtidigt vara tvungen att ta flera jobb vid sidan av studierna eller känna pressen av en dyr skola och enorma skulder.
— [Det systemet] skapar ett sätt att jobba och tänka på som å sin sida intresserar här.
Syns det på de olika konstfälten att människor från olika samhällsklasser i Finland i större utsträckning kan söka sig till konstskolor, medan det i USA krävs mer pengar?
— Nu är konstnärsgruppen här ändå mer heterogen än i Finland, här krävs liksom inte utbildning på samma sätt utan det är viljan och att man brinner för det. Man söker sig till konsten trots att det ekonomiskt är mycket mer krävande. Skillnaden ligger nog i utbildningen och att den möjliggör tvärvetenskaplighet — man kan studera biämnen och få en bredare grund till sin examen.
Konst är ett sätt att påverka
Gould ser också att mer marginell konst hittar sin plats i New York. Som exempel nämner hon finska Terike Haapoja, vars konst är starkt miljöpolitiskt ställningstagande. I New York har Haapoja hittat andra som jobbar med liknande konst och bollplank som inte finns i Finland.
— Här i USA har det politiska läget lett till att konst än en gång blivit ett sätt att påverka, konstnärer känner att deras roll i samhället är viktig. Den politiska konsten har aktiverats på ett nytt sätt.
Gould tror att finländska konstnärer som vistas i USA just nu inte kan låta bli att påverkas av detta.
— Det påverkar ens sätt att tänka och jag hoppas det påverkar hur man ser att den egna konsten kan påverka samhället på olika sätt.
Hyrorna jagar bort konsten
Den stereotypa, fattiga konstnären i Paris i början av 1900-talet levde på vin, vatten och bröd i en dragig vindslya. Det är inte mycket bättre för dagens konstarbetare i New York — förutom att en vindslägenhet är omöjligt dyr om man inte tjänar minst fem nollor årligen. Enligt Gould är de stigande hyrorna en verklig utmaning för konstfältet i staden. Medelhyran för en enrummare i New York är kring 3500 dollar, det vill säga cirka 3100 euro.
— Det finns en stor oro om att konstnärer ska försvinna från New York, att det kreativa skiktet ger sig iväg för att det helt enkelt är för dyrt att leva och arbeta här om man inte har enorma inkomster eller någon som försörjer en.
Den Sverigefinska konstnären Tony “Rubin” Sjöman har bott och arbetat i staden i tio år. Han har sett hyrorna skrämma bort många kolleger.
— Ur ett konstnärligt perspektiv har staden förändrats oerhört mycket bara de senaste tio åren, en massa konstnärsvänner har flyttat. Å andra sidan har New York alltid varit en stad i ständig förändring.
Utmaningarna som staden innebär väger inte upp mot fördelarna enligt Sjöman.
— Jag har New York att tacka för allt. Delvis rent visuellt, men jag skulle helt enkelt inte kunna utöva det jag gör någon annanstans.
Finland i betongdjungeln
Bland banker, dyra affärer och kostymklädda människor på Madison Avenue har Tony Sjöman sin ateljé. Sjöman är graffitikonstnär och har alltid känt en dragning till staden där graffitin föddes. I New York har han återupptäckt både sin egna bakgrund och hittat ny inspiration — staden har blivit en av Sjömans största musor.
— Ibland spelar jag in ljud med min telefon, konversationer på tunnelbanan. Och ljuset, jag är besatt över hur ljuset reflekterar solnedgången och soluppgången här.
Samtidigt har Sjöman hittat sin egen finskhet just här, hans ursprung har blommat ut i New York. Staden är enligt honom mer förlåtande, alla kommer någon annanstans ifrån och accepteras som de är.
— Hur konstigt det än kan låta har jag kommit närmare Finland genom att flytta till andra sidan Atlanten. Det här med identitet är komplicerat när man växt upp i ett annat land, jag såg mig aldrig som Sverigefinsk i Sverige, mer som Bergsjöfinne. Här känner jag mig finsk i hjärtat. Det nordiska syns i mitt formspråk, det där sitter i dna:t.
Sjömans tiotals meter höga muralkonst finns i gatubilden runt om i USA, hans målningar har synts i tv-serier och nya beställningsarbeten kommer in på löpande band.
— New York kan vara en brutal stad men den kan också vara fantastiskt belönande och det överväger nackdelarna. Så enkelt är det, jag skulle aldrig kunna göra det här i den här skalan i Sverige eller Finland.
Att ha “made it in America” är något Sjöman äntligen känner sig bekväm med att säga högt. I sommar kommer tusentals amerikaner att gå omkring med hans konst i bakfickan, då ett stort bolag släpper sina nya kreditkort som är designade av Rubin.
— Jag fick frågan hur det känns att 100 0000-tals amerikaner kommer gå runt med min konst i bakfickan. Då tillät jag mig själv att tänka, shit, bra gjort. Det skedde efter nästan 10 år, att jag gör första gången talade om för mig själv att bra gjort.
Att våga hoppa
Det är fortfarande inte många finländska namn som finns på New Yorkares läppar. Tony Sjöman har också upplevt att hans nordiska bakgrund är en fördel, då den får hans konst att sticka ut mer. Staden är inte heller för alla, det krävs mod att våga sig in på konstscenen här.
— New York kräver att man hoppar utan fallskärm.
FCINY jobbar däremot hårt för att vara den där fallskärmen för finländare. Finland i USA är fortfarande mer känt för sina arkitekter än konstnärer — både Alvar Aalto och Eino Saarinen är kända namn i Amerika.
På Guggenheim-museet i New York pågår för tillfället en stor Hilma af Klint-utställning som varit väldigt populär — när får vi se finsk konst visas upp i samma skala?
— Eija-Liisa Ahtila har ju haft en utställning på MoMa, när den nästa stora finländska konstnären gör entré får vi kanske ännu vänta på ett tag. Men nästa höst kommer finsk formgivning att vara framme i New York genom Alvar Aalto, berättar Kaarina Gould.
Kaarina Gould ser att dialog mellan finsk konst och kultur och den övriga världen är viktigare än någonsin. Och i USA kan man inte föra den dialogen utan att vara på plats.
— Man måste kunna föra diskussion på ett sätt som man blir förstådd på.
Gould betonar att det är värdefullt att det finländska konstfältet visar sig både på ett mångkulturellt och flerstämmigt sätt.
Är det finländska konstfältet mångkulturellt?
— Det är verkligen mångkulturellt, men huruvida alla röster får höras är kanske den mer brännande frågan.
