Cancerbeskedet kändes som att få på käften med en vedklabb. Fabriksarbetaren Roland Ingelin drog sig undan och lärde sig acceptera att sjukdomen kunde innebära slutet på hans liv. I det skedet insåg han inte att sjukdomen var startskottet på någonting nytt – ett liv med litteraturen i centrum.
Roland Ingelin studerar litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. När han pratar om böcker är han i sitt rätta element. Det gnistrar till i ögonen. Kommentarerna insiktsfulla och skarpa. Men vägen till boken är i Rolands Ingelins fall lång och brokig.
Drog yrket ur hatten
I tonåren var han likgiltig till det mesta i livet. Det enda som var viktigt var att dricka sig berusad. Vad han skulle börja studera spelade mindre roll.
– Jag hade egentligen inga intressen. Jag skrev ner olika studiealternativ på papperslappar, la dem i en hatt och drog lott.
Lotten föll på elektriker. Roland Ingelin inledde och slutförde sina studier, tog anställning på en fabrik – men kände sig aldrig riktigt hemma på fabriksgolvet.
– Det skadade inte att jag hade elektrikerutbildning, men nästan vem som helst hade kunnat utföra jobbet. Det var som att bygga med Lego. Upprepningar. Tråkigheter. Samma sak dag ut och dag in.
Drabbades av cancer
En dag ruskades han om i tillvaron. Efter en period av sviktande hälsa med feber och svettningar, kom beskedet: en elakartad tumör på 12x17 cm i bröstet.
– Själva beskedet var som att få på käften med en vedklabb. Jag frågade mig varför, varför just jag? Snart insåg jag ändå att frågan var enfaldig. Vi är alla döende hela tiden. Varför inte?
Roland Ingelin drog sig undan. Han flyttade ut till en stuga i skärgården och hittade ett lugn han inte känt på länge.
– Jag tänkte att jag accepterar det här, att jag är redo att dö. Det låter kanske märkligt, men jag brukar tänka på den här tiden som en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.
Återupptäckte kärleken till livet
Ute i skärgården hade han tid att reflektera. Han hittade ett exemplar av Tove Janssons Pappan och havet och började läsa boken utan större förhoppningar. Plötsligt öppnade sig en helt ny värld.
– Jag klev in i en värld som påminde mig om vad jag glömt bort om mig själv. Mina drömmar, ambitioner, förmågor. Kärlek till livet. Allt som fanns var nu. Det fanns inga krav, inget “misslyckat liv”. Det fanns bara liv här och nu och det hittade jag i böckerna.
Roland Ingelin hittade en fristad i fiktionen, men i det verkliga livet gick han igenom tuffa cancerbehandlingar. Medicinen mot cancern var effektiv, men i omkring hälften av fallen hade den ingen större effekt. Roland Ingelin levde i ovisshet.
Frisk men deprimerad
När medicinen visade sig fungera och han så småningom blev friskförklarad, är det lätt att tro att han skulle bubbla av glädje.
Men egentligen var det först då han upplevde den verkligt stora krisen.
– Jag har aldrig mått så dåligt som när jag blev frisk. Det är mitt livs värsta period. Jag kände att jag var förändrad, men allt runtomkring mig var oförändrat. Jag hade funnit någon form av livsglädje, men så satt jag där på fabriken och gjorde samma sak, om och om igen.
Roland Ingelin led av en depression. På fabriken drog han sig undan från sina kolleger. På lunchrasten satt han mest för sig själv och läste.
– Jag förstod att jag inte varit trogen mig själv. Någon måste förstås göra fabriksarbetet och det är inget fel med det. Det handlar om att älska det du gör, eller göra det du älskar.
Böckerna och vännerna räddade hans liv
Vägen vidare blev att söka in till litteraturvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi. Även året innan hade han skickat in sina papper, men till slut inte haft mod att skriva inträdesprovet. Den här gången gick det bättre. Att studera litteraturvetenskap har höjt självkänslan och gett honom ovärderliga vänner.
Roland Ingelin ser litteraturen som terapi. Folk pratar ofta om litteraturens nytta, att den ger bredare vokabulär och större empatiförmåga. Men för Roland, som periodvis hamnar in i en spiral av destruktiva tankegångar, är litteraturen viktigare än så.
– För mig har det lyckliga livsreceptet varit litteratur och vänner. Det är inte sagt att jag skulle ha orkat fortsätta leva utan det.
Viktiga böcker i Roland Ingelins liv
Tove Jansson: Pappan och havet
En bok är lite som en vän. Precis som man inte alltid minns vad man sagt till en vän, minns man inte alltid exakt vad man läst. Men man minns hur det kändes. “Pappan och havet” är boken som återkommit i mitt liv. När jag började studera litteraturvetenskap handlade den första essän jag skulle skriva om “Pappan och havet”. Det var som att komma hem.
William Shakespeare: Hamlet
Många tycker Shakespeare är högtravande och svår, men jag förstår inte varför man måste förstå allt. Böcker är som musik. Jag kan två ord på franska, men kan ändå lyssna och njuta av en fransk sång. Med poesi är det lite likadant.
Edith Södergran: Samlade dikter
Jag har haft lite fördomar mot finlandssvensk litteratur och poesi. Jag har föreställt mig att finlandssvensk poesi är ungefär: “Jag sitter på klacken med min martall. Skepp och hoj, det här är skoj!”. Det här var någonting helt annorlunda. Jag blev betagen av den fria formen i samband med den frodiga fantasin. Det var någonting nytt och spännande. Sedan dess har jag varit betuttad i poesi och skriver själv dagligen.
P.G.Woodhouse: Som det anstår en Wooster
Bra litteratur kan vara både sånt som berör och sånt som stör. Men om man läser mycket tung litteratur, så behöver man något lättare och roligt emellanåt. När jag läser P.G.Woodhouse är det som efterrätt för mig, det är grädde.
Richard Brautigan
Han är sin egen genre. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är som att gå in i en melankolisk, rolig, magisk värld varenda gång man öppnar boken. Han är t.o.m. bra när han är dålig. Du kan läsa vilken bok du vill.
Alan Watts: Out of Your Mind
Den här borde jag ha läst när jag var sjuk. Alan Watts är en filosof som pratar mycket om att leva i nuet. Han tolkar österländsk filosofi i sina böcker. Out of oro minds är ett bra introducerande verk.
Roland Ingelin medverkar i publikens program av Efter Nio, måndagen den 29 april 2019, kl. 21:00 på Yle Fem och Yle Arenan.
