Är Venezuela bara ett i raden av misslyckade experiment med socialism, ett olyckligt offer för stormakternas globala Game of Thrones, eller bara det som händer när en odemokratisk ledare får ett ekonomiskt haveri på halsen?
2014 kraschar oljepriset. Minus 40 procent mellan juni och december; från 130 dollar per fat till 70 dollar per fat.
Orsakerna är många: minskad efterfrågan i Kina, Indien och Brasilien, Saudiarabiens beslut att behålla sin produktion på samma nivå som tidigare. Dessutom ökar produktionen i USA och Kanada, bland annat.
För de flesta oljeländer betydde det sjunkande inkomster. För Venezuela betydde det fullständig katastrof på steroider.
2014 härstammade 95 procent av inkomsterna från exporten av oljepengar, och 25 procent av BNP vilade på oljan.
Oljekraschen slog hårt mot ett land som redan haft det svårt ekonomiskt i elva år, sedan generalstrejkerna mot den annars relativt omtyckte presidenten Hugo Chávez.
Chávez må ha varit omtyckt men efterträdaren Nicolás Maduro var, och är, inte lika "helig" som sin företrädare. Därför har den politiska oroligheten blossat upp de senaste åren, och speciellt i år.
Efter Chávez död 2013 har det verkligen inte varit demokratiska val
- Chávez hade inte de problemen som uppstod 2014. Den ekonomiska kraschen föll helt på Maduro, förklarar Yles medarbetare Maija Salmi, som vistats i Venezuela flera gånger de senaste åren.
Enligt Salmi präglas Maduros svårigheter också av sättet han kom till makten.
- Då Chavez valdes till president var det genom demokratiska val. Valen mellan 1999 och hans död kan man diskutera, men efter hans död 2013 har det verkligen inte varit demokratiska val, säger Salmi.
Chávez gick bort i cancer och utnämnde Maduro till sin kandidat i det val som skulle ordnas efter hans död. Enligt Salmi var valet en fars och sedan dess har Maduros regering lidit av ett massivt demokratiunderskott.
Inrikeskonflikten som steg ut på världsarenan
I den bemärkelsen kan situationen i Venezuela betecknas som en i allra högsta grad inrikespolitisk konflikt.
Chávez och Maduros socialistiska projekt har inte burit frukt på lång sikt, och utmanas nu av kapitalistiskt sinnade oppositionsledare.
Oppositionens tanke är att med ett mer kapitalistiskt system få ett slut på bristen på mat, elektricitet och andra förnödenheter. Och återställa demokratin, såklart.
Men samtidigt har konflikten lockat till sig större spelare som vill öka sitt inflytande i landet, regionen och därmed också globalt. EU och USA stöder oppositionen och Ryssland och Kina i sin tur Maduro.
Och det är senast här, i Venezuela, som det nya kalla kriget börjar ta form.
Latinamerika har en stolt tradition av socialistiskt ledarskap. Kuba är kronjuvelen där Fidel Castros arv lever vidare trots ett, enligt många, brutalt styre i sedan 1959.
Castros bror Raúl styr efter Fidels död, och deras gamla revolutionskompanjon Che Guevara lever kvar som en glorifierad symbol för auktoritetsförakt.
Guevara dödades av säkerhetsstyrkor i Bolivia där han försökte genomföra en likadan revolution som i Kuba. 40 år senare lyckades Evo Morales på fredlig väg införa socialism i Bolivia, då han 2005 valdes till president.
Ett liknande socialistiskt maktövertagande kunde ses 1999 i Venezuela, när Hugo Chávez blev president.
Morales är fortsättningsvis president i Bolivia. Chávez stötte i sin tur på patrull redan efter några år vid makten och efter 2014 kan vi konstatera att Venezuelas saga är en helt annan än det i allierade Bolivia eller Kuba.
Kuba och Ryssland stabiliserar Maduro, men hur länge?
Enligt Maija Salmi är det inte befogat att analysera stormakternas inblandning i Venezuela allt för mycket.
Alla stormakter har säkert ekonomiska intressen i Venezuela på grund av oljefyndigheterna, menar hon, men det är nog folket som har fått nog av Maduro - inte bara Washington.
- Jag skulle säga att 90 procent av venezuelanerna motsätter sig Maduro. Det är väldigt tydligt, också i områden som tidigare stödde Maduro, att ingen längre vill ha honom kvar.
- Då oppositionen demonstrerar deltar miljontals. Väldigt många deltar också i stöddemonstrationer för regeringen, men många tvingas till de marscherna.
- Det är statligt anställda som hotas med avsked eller liknande om de inte dyker upp, berättar Salmi.
Enligt henne är det också därför som många "pro-Maduro"-demonstranter gärna vill synas på pressbilder, så de kan bevisa att de deltagit.
Oppositionen och deras ledare, främst Juan Guaidó – som EU, USA och flera sydamerikanska länder har erkänt som tillfällig president – och Leopoldo Lopéz, får stöd från bland annat USA, det är ingen lögn.
USA har hotat Maduro och hans allierade, bland annat Kuba och Haiti, med sanktioner ifall stödet till och handeln med Caracas inte avslutas.
Det här har, tillsammans med bland annat inbördeskriget i Syrien, invasionen av Krimhalvön och ökad spänning mellan Kina, Ryssland och USA, lett till att många talar om ett nytt kallt krig, och att Venezuela bara är ett offer i det kriget.
Maija Salmi tror dock inte att till exempel USA tänker på så mycket annat än stabilitet för att kunna återuppta handeln.
- Venezuela har länge varit en viktig handelspartner för USA på grund av oljan, och sanktioner mot Venezuela var länge bara riktade mot privatpersoner. Det är först nu som sanktionerna har breddats och det verkar främst bero på situationen i landet.
Med andra ord så är det inte sannolikt att USA ligger bakom oroligheterna, trots att många vänstersinnade världen över ställer sig den frågan.
Att Ryssland och Kina ställer sig bakom regeringen innebär främst att de erbjuder Maduro hjälp, och hoppas kunna få en rejäl belöning som tack i efterhand.
Enligt uppgifter försökte Maduro fly till Kuba den 30 april, men kubanerna ska tillsammans med Ryssland ha övertygat honom att stanna.
Vad som händer nu är fortfarande oklart. Enligt Maija Salmi är alternativen ändå få. Folket vill ha demokrati, och tron på Guaidó är stark.
- Folk har förtroende för Guaidó, han ses som en slags befriare som ska rädda Venezuela från misären.
- Med nuvarande system är förändring omöjlig. Nyval är ingen lösning så länge Maduro har makten, eftersom oppositionen inte kan delta och valnämnden kontrolleras av regeringen. Om det ska hända något måste Maduro bort.
Rättelse kl. 12.24: Ursprungligen talades det om oljetunnor i artikeln. Den korrekta termen är fat.
