Det är den 11 april 2018.
Jouni Granath ska ta sig över isen som ännu ligger i viken Keikvesi. Han förbereder sig inför en ny arbetsvecka i Österbotten och ska bara lämna över hunden, den 60 kilo tunga rottweilern Juuso, till sambon som väntar på honom på fastlandet, bara några hundra meter bort från ön där Granath har sin stuga.
På ryggen har Granath en lövblåsare som ska med i land. Flytvästen ryms inte på. Granath hinner dessvärre inte gå långt innan isen ger efter. Till slut hamnar både man och hund i vattnet och sambon på fastlandet hör deras rop på hjälp.
Rycker ut direkt
69-åriga Tauno Vuorisalo gör sig redo för att lägga sig, hemma i Vittisbofjärd (Ahlainen) i Satakunta, då telefonen ringer. Han har redan pyjamas på sig. Men Jouni Granaths sambo gråter i telefonen. Nu behövs Vuorisalos hjälp - och fort.
- Jag vet inte hur det kom sig att jag var så snabb, men å andra sidan var jag också snabbast i armén, skrattar Vuorisalo, över ett år efter händelsen.
Vuorisalo får inte något extra med sig, varken rep eller flytväst, men hittar en liten båt på stranden. Den börjar han skuffa framför sig. Det går väldigt trögt. Senare visar det sig att båtens skrov har flera hål som lagats klumpigt. Det är de som tar emot i snösörjan som ligger på isen.
- Det fanns flera båtar på stranden, men jag råkade ta den tyngsta, konstaterar Vuorisalo.
Då Vuorisalo äntligen kommer fram till vaken har Granath lyckats få upp sig själv och hunden, men alla hans krafter är slut.
Vuorisalo lyckas lyfta bägge två upp i båten och går sedan till stugan efter varma täcken och han bäddar ner de nedfrusna i båten.
Vuorisalo och Granath får vänta i en kvart på räddningsverkets personal innan de når olycksplatsen.
- Det var långa minuter, berättar Vuorisalo.
Skyddsängeln vakade
Frivilliga brandkåren från Vittisbofjärd och brandkåren från Ytterö var först på plats. Sedan följde två ambulanser. Flera saker kunde ha gått fel den kvällen, men det gjorde det inte.
- Om vinden varit hårdare och legat på från norr, hade Jouni inte klarat sig. Det har berättats för mig att hans kroppstemperatur var nere på 27 grader. Dessutom drabbades han av ett förgiftningstillstånd.
Granath drabbades av en blodförgiftning och fick tillbringa flera dagar på sjukhus i dropp. Vuorisalos stövlar i sin tur blev inte ens blöta trots den dramatiska räddningen. Till och med räddningspersonalen gick ner sig flera gånger i isen på olycksplatsen då de kom till undsättning.
- Flera som såg mig frågade – är du inte alls blöt? Så jag hade minsann en skyddsängel som bar mig. Jag väger i och för sig inte så mycket, bara sjuttio kilo, tillägger Vuorisalo finurligt.
Däremot bet Granaths hund Vuorisalo i handen under tumultet och Vuorisalo fick åka med samma skjuts för att ses över av vårdpersonal.
Men inte ens med det var det slut på dramatiken. Då de bägge männen och hunden skulle transporteras i land höll hela räddningsflotten på att välta och Vuorisalo med den. Till slut var tre män tvungna att dra den drygt en gånger fyra meter stora räddningsflotten till fastlandet med ett långt rep.
Ringde inte nödnumret först
Jouni Granaths sambo ringde först Vuorisalo, först därefter nödnumret då hon kallade på hjälp. Det visade sig också vara ett lyckokast, även om det heter att man alltid ska ringa nödnumret först.
- Hon var tvungen att käbbla med dem på nödcentralen, då hon ringde – de ville inte tro på hennes historia om vad som hade hänt.
Men Vuorisalo tappade ändå aldrig tron på att räddningsoperationen inte skulle lyckas, trots att Granath varken kunde prata eller röra sig på grund av hypotermi. Vuorisalo är en aktiv skidåkare och van vid fysiskt arbete, vilket gav honom krafter att skuffa båten.
Under det senaste året har Vuorisalos tankar flera gånger gått tillbaka till händelsen. Han har också pratat om händelsen flera gånger med Granath, vars lövblåsare fortfarande ligger på havsbottnen.
Som tack fick Vuorisalo en överlevnadsdräkt, en pannlampa och uppblåsbara räddningsvästar till sig och sin fru.
Dessutom föreslog Granath att Vuorisalo skulle tilldelas en livräddningsmedalj för sitt agerande.
Livräddningsmedaljen utdelas av presidenten ”som erkänsla för en synnerligen modig eller rådig handling eller för en handling som utförts med fara för eget liv och genom vilken en annan människas liv räddats ur hotande fara.”
Och nu, över ett år senare, fick Vuorisalo ta emot sin medalj, tillsammans med ett diplom undertecknat av president Sauli Niinistö. Hela 42 ansökningar lämnades in under året och endast 7 av dem tilldelas livsräddningsmedalj. Så Vuorisalo är i synnerligen fint sällskap.
Vilka lärdomar har Vuorisalo tagit med sig av händelsen? Trots att Vuorisalo är uppvuxen vid viken Keikvesis stränder i Vittisbofjärd, är svaret klart.
- Man ska ha respekt för vårisarna. Och alltid har en isborr med sig.
Hur känns det att ha räddat någon annans liv då?
- Jag måste nog säga att det känns bra att ha räddat någon annan. Att livet går vidare, säger Vuorisalo. Och jag skulle göra om det igen, ifall det krävdes. Jag skulle inte sticka huvudet i buskarna.
Medaljen kommer han att ställa fram på bästa plats.
- Den ska stå i bokhyllan, bland andra viktiga saker. Den kommer inte att gömmas undan, det lovar Vuorisalo.
