Alla längtar vi väl efter att höra till, att knyta an till en plats, att känna samhörighet med landskapet, med bygden. Vare sig vi är infödda, inflyttade eller bortflyttade.
- Hur länge har du bott i Täkter? Kvinnan på byafesten tittar nyfiket på mig och jag inser att våra vägar inte korsats under de drygt tjugo år som jag bott i byn.
Själv har hon djupa rötter i trakten, hennes familj och släkt har bott här i generationer.
I jämförelse med henne är mina rötter grunda och ytliga. Som granens spretiga rötter trevar de sig fram över hälleberget. I första bästa storm kan trädet falla och rötterna rivas upp.
Jag har ingen släkt som odlat jorden här i flera sekler, jag har ingen kunskap om lokala dialektala ord och jag känner inte till vem som bodde i grannens hus för trettio år sedan.
Kan jag då säga att jag är en riktig Täkterbo? Det är tveksamt. Men jag bor i Täkter. Och Täkter är min plats på jorden. Eller, snarare, en av de platser på jorden där jag känner att jag hör hemma.
Jag tar en promenad längs min sedvanliga rutt och inser att namnlapparna på flera av brevlådorna längs vägen inte säger mig någonting. På tjugo år har många dött eller flyttat bort och andra har flyttat in. En del hus står tomma och några är i fritidsbruk.
Vilka historier skulle människorna i stugorna här runtomkring kunna berätta, vilka livshistorier bär de på?
Det lokala är det allmängiltiga
En av vårens mest hyllade svenska böcker är Marit Kaplas Osebol. Boken är tillägnad ”alla som bor, har bott och kommer att bo i Osebol”.
Journalisten Marit Kapla är själv uppvuxen i byn vid Klaraälven i norra Värmland, men precis som många andra har hon flyttat från orten och bor idag i Göteborg.
Osebol är en intervjubok där Kapla intervjuat så gott som alla vuxna invånare i byn Osebol.
Idag bor ungefär 40 vuxna invånare mellan 18 och 92 år i Osebol, och deras berättelser om timmerhuggning och talkoarbete, syjuntor och kollektivboende bildar ett färgrikt lapptäcke.
Dåtid och nutid möts i en oro inför framtiden med allt färre och äldre invånare, allt längre till vård, bank och butik. Allt längre skolväg för de allt färre barnen i byn.
Samtidigt är glädjeämnena ofta desamma vare sig man är född på 1930-talet eller 1990-talet, om man är infödd eller inflyttad, åretomboare eller fritidsboare: byagemenskapen och den sociala chosefriheten, närheten till skog och mark med bär och svamp, tystnaden och avskildheten.
Det kan också vara mer än man kanske erkänner för sig själv men här är man nån. Kommer man på ett annat ställe är man alldeles anonym.
Anna-Karin Larsson f. 1972 i "Osebol"
Men här finns också en underliggande berättelse om stark segregering, cementerade könsroller, alkoholmissbruk och barn som hamnar ikläm.
Eller en berättelse om de ensamkommande flyktingbarnen som placerats i ett asylboende på orten. Ungdomar som gett byn en tillfällig injektionsspruta.
Eller de tyska och ungerska familjerna som flydde undan krig och förföljelse på 1940- och 50-talen och som så småningom landade i norra Värmland.
För att inte tala om den holländska familjen som drömde om ett Astrid Lindgren-Sverige och fann sitt drömhus i Osebol.
Alla har de skapat sig ett hem på denna plats vid älven.
Jag hörde ett hum i öronen hela tiden. Hör ni det också? sa jag och gick ut för vi hade elmätaren på en stolpe med massor av luftledningar och grejor. Så till slut kom jag på … det är tystnaden jag hör som jag inte hade hört på tjugo år i Stockholm.
Lars Jörlen f. 1946 i "Osebol"
Ett landskap i förändring
Marit Kaplas historia om Osebol är en i raden av en handfull svenska böcker som jag läst under det senaste året som handlar om en liten avgränsad plats på jorden.
Dessa berättelser utspelar sig ofta i en liten by i Norrlands inland och skildrar ett landskap lika väl som ett land i förändring.
Linnea Axelssons Augustprisbelönade diktepos Ædnan (2018) skildrar två samiska familjers liv från år 1913 fram till idag på platser som Karesuando och Porjus, Jokkmokk och Gällivare.
Fram växer en historia om förtryck och förnedring, om tvångsförflyttningar och rasbiologiska undersökningar, om gruvdrift och vattenkraft som gör intrång på traditionella betesmarker, om förlusten av språk och kulturell identitet, om en kamp för jakt- och fiskerättigheter och en meningsfull framtid.
Vi hörde / hjärtslagen i marken // Svagt / under de ärvda / flyttstråken // vår son och jag
ur ”Ædnan”
”Ædnan” är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden.
I Linnea Axelssons mäktiga och magnifika epos är platsen, marken och jorden det som förenar tre generationer samer. Det man lever av och för - med varsamhet, vördnad och respekt.
Linnea Axelsson är född i Porjus och uppvuxen i såväl Porjus som Norsjö, men bor idag i Stockholm.
I likhet med Marit Kapla och Linnea Axelsson är Pia Mariana Raattamaa Visén född i de norra delarna av Sverige, nämligen Muodoslompolo i Tornedalen. Men när hon var liten flyttade familjen till en Stockholmsförort och idag bor Pia Mariana i Alfta i Hälsingland.
I en intervju för Norrländska socialdemokraten (19.01.2019) berättar Pia Mariana att hon växt upp med en ständig längtan till byn Saivomuotka och till älven:
– Vi flyttade innan jag började skolan, men återvände varje sommar, jul, påsk – ja, alltid. Som att livet var där uppe, i Stockholm var man för jobbet. På något vis är jag uppfostrad och uppvuxen i en ständig hemlängtan. (---) Saivomuotka är hemma, men det kommer aldrig att gå att återvända dit, det är som ett hem som man måste överge. Så är det.
I romanen Där rinner en älv genom Saivomuotka by rör sig Pia Mariana Raattamaa Visén i samma trakter som Linnea Axelsson, nämligen i svenska Lappland, på gränsen till Finland.
I Pia Mariana Raattamaa Viséns berättelse får vi följa släkten Raattamaa från slutet av 1800-talet fram till idag, men egentligen är det platsen och området kring Sajvojärvi som är det centrala i historien:
”Platsen ger människor som söker sig dit det den har, och de tar det. Det platsen är formar sedan vilka människorna blir.
Men platsen är också i sin tur beroende av människorna, och deras livsvillkor är beroende av beslut och processer i större system. Produktionsvillkor som är grövre huggna än människan. Människan som alltid söker sätt att försöka överleva, och bara leva, och som berättar om det. Människorna fogar sig efter platsen, men tvingar den också att ge dem det de behöver och vill ha. De lägger sig ner i platsens famn, och de överger platsen. De längtar dit och hem.”
En plats är aldrig neutral, den genomgår yttre förändringar när vi människor gör den till vår samtidigt som platsen formar oss – för alltid.
På samma sätt som Marit Osebol och Linnea Axelsson visar Pia Mariana Raattamaa Visén hur platser som utifrån sett (framför allt ur ett huvudstadsperspektiv) anses vara belägna i periferin kan utgöra vara världens centrum.
- När det skrivs om Norrland och glesbygden är den ofta beskriven som en mörk plats dit någon återvänder och ser hur hemskt det är – alltid. Jag ville göra en annan berättelse om de här platserna i norra Norrland som väldigt mycket är Sveriges hjärta, som pumpar ut syre i landet, konstaterar Pia Mariana Raattamaa Visén i intervjun för NSD, och fortsätter:
- Jag ville skildra den ljusa plats som det är för mig, och ändå beskriva förtrycket och utsugningen som det faktiskt handlar om. En plats som varit koloniserad, om man ska vara ärlig, med språkligt, materiellt och kulturellt förtryck. Jag har försökt hitta en balans i att beskriva en plats som är ljus, hem och värme för människorna, där det ändå inte är så lätt att leva, och som kanske utifrån betraktas som någonting annat.
En tilltagande urbanisering utarmar landsbygden
Varför skrivs det så många berättelser om glesbyden just nu, och då framför allt om avfolkningsbygderna i svenska Norrland?
Berättelser som skoningslöst skildrar ett landskap och ett land i förändring.
Vi har stora landområden rika på naturresurser som både nationella och internationella industriföretag haft intressen i.
Industrier som skapat arbetsmöjligheter och därmed bidragit till en levande landsbygd med service och skolor, men som samtidigt bidragit till en utarmning och omformning av landskapet.
Krav på högre vinster leder till större konkurrens, effektivisering, jakt på billig arbetskraft och utlokalisering.
Den tilltagande urbaniseringen och flykten från landsbygden till de större städerna leder till såväl hjärnflykt som nedmontering av samhällsviktiga verksamheter och strukturer.
Hotbilden är tydlig och man kan ju fråga sig vad vi går miste om ifall vi förlorar kontakten till landsbygden? Vilka värden och värderingar ger vi avkall på om vi lämnar glesbygden åt sitt öde? Vilka är vi utan våra lungor, utan en bit av vår själ?
Barndomens platser som projektionsyta
För en tid sedan fick jag anledning att vandra runt i mina gamla hemkvarter.
I timmar strosade jag runt och återsåg platser som var (är?) viktiga för mig under min uppväxt – som det lokala biblioteket, skolan, dagiset, parken där vi gungade och lekte kurragömma, berget där jag fick min första fumliga kyss.
Allt var sig likt, men ändå så förändrat – eller är det bara jag som förändrats?
Jag undrade om jag skulle kunna tänka mig att bo här igen – ja, varför inte. Mina minnen av stenarna där barn jag lekt är främst goda.
Barndomens platser kan bli ett slags projektionsyta, ett längtans mål, men också en källa till smärta och ångest.
I Karin Smirnoffs hyllade debutroman Jag for ner till bror (2018) återvänder Jana Kippo till sitt barndomshem i den fiktiva byn Smalånger i Västerbotten efter tjugo år på annan ort.
Det som för Jana hem till Smalånger är nog inte hemlängtan – snarare känns det som om det är av en tillfällighet, ja, kanske rentav ett hugskott, ”eftersom hon inte hade något annat särskilt för sig”.
Det som möter henne i Kippogården är en deprimerad, ensam och försupen tvillingbror och en massa minnen om våld, makt- och alkoholmissbruk, misshandel, övergrepp och stor sorg.
Att komma tillbaka till byn var som att komma tillbaka till The Truman Show – allt rörde sig i samma cykler. Människor förflyttade sig vid exakt samma tidpunkt. Verkligheten pågick som ett evighetstecken.
ur "Jag for ner till bror"
Hembyn befolkas av ett antal vinddrivna existenser som på olika sätt är förbundna med varandra, vare sig de vill det eller inte.
I byn känner alla till varandras hemligheter, vanor och ovanor.
I våras gav Karin Smirnoff ut uppföljaren till den Augustprisnominerade romanen Jag for ner till bror. Del två i den planerade trilogin om Jana Kippo har fått titeln Vi for upp med mor.
I den nya boken har modern dött och tvillingarna Jana och Bror reser till byn Kukkojärvi i Tornedalen för att låta begrava modern i hennes gamla hemtrakter.
Det som möter syskonen är ett strängt religiöst samhälle som styrs med järnhand av pastor Silas.
”Vi tolkar inte Bibeln, vi följer den”, konstaterar pastorn.
Syskonen hamnar ur askan i elden.
Också i Kukkojärvi förekommer missbruk, misshandel och övergrepp. Något som Janas och Brors mor blivit utsatt för i unga år och som fått henne att lämna ”gemenskapen” för ett liv fyllt av smärta och sorg i Smalånger.
Bror känner en stark dragning till den religiösa gemenskapen och upplever ett slags hemkomst, medan Jana slår följe med dem som vistas i utkanterna, de utstötta och marginaliserade, de frivilligt eller ofrivilligt hemlösa.
Hemkomsten visar sig dock snarare präglas av fångenskap än av den efterlängtade friheten. Och frågan är om man skall stanna eller ge sig av.
Jana liknar sig själv vid en lavskrika som både är en stannfågel och en flyttfågel och orden i The Eagles klassiska låt ”Hotel California” ljuder i bakgrunden: ”You can check out any time you like, but you can never leave!”
Karin Smirnoff skriver med en kärv och särpräglad svart humor om smärtsamma ämnen.
När blir en plats ett hem?
Man behöver inte ha bott på en ort sedan barnsben för att känna samhörighet med en plats.
I Elin Willows debutroman Inlandet (2018) flyttar en ung kvinna till sin pojkväns hemort, ett litet samhälle i norra Sverige nära gränsen till Norge.
Förhållandet tar slut innan de kommit fram, men kvinnan stannar trots allt kvar på Platsen nära Polcirkeln. Hon har inget val, det finns ingenting att återvända till. Det är ett slut som blir en början, en nollpunkt.
Hon trivs med jobbet i affären, med det lilla överskådliga samhället där hon inte behöver känna av någon oro, med lördagsfesterna på Hotellet. Men hon inser också att hon aldrig kommer att förstå alla samband, att hon aldrig kommer ikapp dem som alltid bott här.
Det tar tid innan Platsen blir hennes och ett ställe hon kallar för ”hem”.
Det finns ett avstånd, och det tar tid innan naturen blir ”naturlig” och inte ter sig som ett vykortslandskap. Innan hon kommer ”att hitta på stigarna som inte syns, som inte ens är stigar, mellan träden, veta vägen, sätta fötterna på rätt ställe och känna mig hemma. Nu besöker jag den (naturen, red. anm.) bara. Som en objuden gäst som ingen lägger märke till.”
Det flesta som bor här är födda här, de andra har fått ge sin förklaring. Man kommer inte bara hit och man smälter inte bara in. Att flytta härifrån kräver ingen förklaring.
ur "Inlandet"
En längtan att höra till en plats
Vad har alla dessa texter gemensamt förutom att de utspelar sig i en glesbygd, eller snarare sagt en avfolkningsbygd där de enda inflyttarna idag verkar vara flyktingar som placerats tillfälligt i trakten?
Många av texterna präglas av vemod och längtan – man vill visa hur livet tedde sig förr, innan en plats eller en by invaderades av okunniga och aningslösa representanter för såväl bildningsväsendet som pseudovetenskaplig forskning, innan giriga spekulanter lade beslag på rika naturtillgångar, innan befolkningspyramiden började likna en kantarell.
Allt var givetvis inte bättre förr – skildringen av maktmissbruk och övergrepp i de isolerade byarna talar också sitt tydliga språk.
Men sorgen är stor över den långsamma förtvining och utarmning som pågår i glesbygden idag. Den försmåddes sorg över att bli förbisedd och övergiven, uträknad och bortglömd.
Vad kan berättelserna om Osebol, Porjus, Saivomuotka, Smalånger och Kukkojärvi lära oss om oss själva och om vår relation till hembygden?
Alla längtar vi väl efter att höra till, att knyta an till en plats, att känna samhörighet med landskapet, med bygden, med historierna som lever kvar i folks minnen och berättelser. Vare sig vi är infödda, inflyttade eller bortflyttade.
Alla har vi väl ett behov av att få bo in oss i ett landskap, att känna hemlängtan och tillhörighet.
I en text om sitt paradis på jorden, nämligen Huldas torp i Barösund i Ingå, skriver Märta Tikkanen såhär:
”Att få bo in sig i ett landskap, känna sig hemma i det alla tider på året är mycket nära det man kanske kunde kalla lycka. Jag har åtminstone inte någonting att tillägga.” (ur Att få bo in sig i ett landskap – 16 röster om Ingå, 2000)
