Det blåser nya vindar över Hangö Teaterträff. Istället för att sammanfatta teateråret satsar man nu på program som är ”utvecklande för teaterfältet”. Att man dessutom bjuder på hela sex premiärer är helt unikt. Och redan nu konstaterar arrangörerna att ”det mesta kommer att bli utsålt”.
Den kyliga junihavsvinden över Hangös Lejonpark har aldrig varit speciellt efterlängtad när Hangö Teaterträff invigs, men i år kommer den som på beställning. Här kan man smidigt rymma från inlandets hetta.
Så öppnas den, årets festival, traditionsenligt stiligt med blåsorkester och tal och premiärvisning av årets Antoniapris-statyett; i år ett premiärlejon, helt och hållet tillverkat av returplast, design Antonia Ringbom.
Festivalstyrelsens ordförande Jonas Welander slår fast årets tematik nu när det inte finns något utpräglat tema att göra rubriker av; ”vi har velat ge det oväntade och oberäkneliga extra uppmärksamhet”.
Så gör man det också rent bokstavligt, delar ut pilar och ber publiken träffa färgfyllda ballonger för att ge festivaltavlan ett totalt oberäkneligt färgmönster.
Mycket har hänt sedan 1992
Det här är den finlandssvenska festivalen som för 27 år sedan grundades som ett sidospår till en psykodramakurs, men som snart blev hela teatersvenskfinlands mötesplats och något av en Best Of-festival för produktioner som var möjliga att flytta till Hangö.
Det jag själv minns från 90-talets besök är att jag snabbt charmades av den speciella familjära stämningen. Det var Uppoffrande talkofeeling möter Intimt smått möter Klassisk turistort möter improvisation och lust och fest och kärlek till teatern och något urfinlandssvenskt Kiva.
Sedan 90-talet har förstås mycket hänt.
Länge bjöd festivalen på bara en handfull föreställningar, första året 1992 var det fem gästspel plus några andra programpunkter. När den sedan bara växte och växte så programpunkter pusslades ovanpå varandra, hörde jag många röster som ville panikbromsa. Men istället lät man festivalen fortsätta växa, tills den hörde till landets största teaterfestivaler.
Helt ny programpolitik
Under de senaste åren har man sökt helt nya stigar. Det handlar om färre gästspel, om att betala gage åt skådespelarna, och om en helt ny programpolitik.
Bakom förändringarna finns den nya styrelsen som tog över för tre år sedan, ledd av Jonas Welander. Men festivalens ansikte utåt är den nya verksamhetsledaren Jonatan Fogelholm.
Jag träffar honom en timme inför öppningen, han verkar glad och förväntansfull och hittar inte någonting jobbigt alls att redogöra för, hur mycket jag än frågar.
- I sex månader sitter jag med en dator och en telefon, nu jobbar jag i en fantastisk miljö tillsammans med 150 volontärer och artister. Det är väldigt mycket entusiasm som jag ser överallt nu.
Även om det inte är Jonatan som står bakom festivalens nya uttryck, ber jag honom beskriva hur han tolkar formuleringen ”utvecklande för teaterfältet”.
- Det handlar inte minst om att stöda fria grupper. Det händer väldigt mycket intressant där nu, men samtidigt finns det alldeles för få ställen att spela på, och knappa resurser. Vi får väldigt många förfrågningar från grupper som vill samarbeta med oss, och då har vi bestämt oss för att stöda det.
- Det här med många premiärer tycker jag också ger ett mervärde, att vi kan erbjuda helt nytt intressant innehåll. Man kan ju nämligen fråga sig om det är meningsfullt att satsa på att hämta hit en föreställning som redan spelat 50 gånger någon annanstans. Är det inte mer spännande att hämta hit något som kanske inte kommer att spelas någon annanstans i Finland?
Så vill man också bjuda på internationella influenser, som norska gruppen Susie Wang med bakgrund i performancekollektivet Baktruppen.
Oblivia meets paleåwille, bara i Hangö
Åtminstone skulle det knappast vara möjligt att uppleva exempelvis performancegruppen Oblivia och kultduon paleåwille:s enkvälls-comeback under samma festival. Men det är möjligt i Hangö.
Samtidigt hoppas Jonatan att Teaterträffen ska fortsätta fungera som just en träff, men kanske för ett bredare fält än tidigare, också för det finska, och för genrer som performance och dans.
Det finska kulturfältet verkar nyfiket, igår sände finska Yles Kulttuuriykkönen för första gången någonsin direkt från festivalen. Och publiken – en ny publik kanske? - tycks hitta festivalen.
- Vi har aldrig sålt så många biljetter i förköp som i år. Och jag misstänker att mer eller mindre allt kommer att bli slutsålt.
Redan inför festivalöppningen var båda föreställningarna av I’m Horny for Destruction utsålda, nu arbetar man för fullt för att försöka pussla in en extra föreställning.
Men någon Best Of-karaktär bjuder festivalen alltså inte längre på, och institutionsteatrarna är inte alls på plats.
Istället är man en festival för teater utanför institutionerna, en hel del barnteater, och hela sex premiärer; verk av Blaue Frau, Oblivia, Ensemble Bulleribock och Juha Valkeapää & Taito Hoffrén får alla sina premiärer just i Hangö.
Ett nytt projekt är Open Call, där festivalen hjälper unga scenkonstnärer att skapa ett nytt verk. Två sådana föreställningar visas under festivalen; Andrea Björkholms och Nils Granbergs Morjens Tristesse, samt Oksana Lommis, David Sandqvists och Tony Sikströms redan nämnda I’m Horny for Distruction.
Hangö Teaterträff pågår fram till söndagen. Förutom teater blir det flera diskussioner och debatter, bland annat fredagens ”Hur försvaras det progressiva inom det finlandssvenska scenkonstfältet”.
Under lördagens fest delas det finlandssvenska teaterpriset ”Antoniapriset” ut, för fjortonde gången. Då uppträder också gamla kulturduon paleåwille med en show, för första gången på 30 år. Svenska.yle.fi återkommer med en exklusiv intervjun med duon inför showen.
På lördagen kör också en festivalbuss mellan Helsingfors och Hangö, den är gratis för alla som köpt biljett till en föreställning.
Hela festivalprogrammet hittar man på festivalens hemsida, hangoteatertraff.org
