Den här Sportliv-artikeln skrevs i juli, innan Finland spelade höstens kvalmatcher.
– Nämen ta en titt på Stålmannen Tim Sparv, han håller på att bli skådespelare!
Försäsongen har precis startat för Midtjyllands spelare – som lagt märke till att Sportliv hittat till den danska landsbygden. Då ska givetvis huvudrollsinnehavaren Tim Sparv pikas.
Kommentarerna flyger från höger och vänster då spelarna släntrar ut ur gymmet till den närliggande, nyklippta gräsplanen.
– Get fit with Tim!
– Ta inte i hårdare än vanligt bara för att ett kamerateam är på plats!
Men Tim Sparv stannar kvar. Monotona rehabövningar för den skadade ljumsken står på schemat. Ett tecken i tiden? Vem vet.
Men faktum är att Sparv dragits med fler skador de senaste åren. Faktum är att han redan blivit 32 år gammal. Faktum är att klockan tickar.
Faktum är också att Finland har tagit ett järngrepp om andraplatsen i EM-kvalgruppen. Den här gången ser det verkligen ut att gå vägen. Eller?
Frågan är hur vi ska minnas Tim Sparv. Som den store, oersättliga ledaren som ledde Finlands herrar till den första storturneringen någonsin – eller som den sympatiske kaptenen som gjorde en gedigen karriär, men aldrig nådde ända fram?
Det här är sista chansen. Chansen med stort C. Eller som Sparv själv säger:
– Det är nu eller aldrig.
Det här kommer att bli en höst som vi aldrig glömmer.
Se minidokumentären om Tim Sparvs resa från lovande Norrvallajunior till ”The no-stats all star” i klippet nedan.
Tim Sparv trivs som fisken i vattnet i Silkeborg. På fritiden tar han gärna ett dopp – och borrar ner näsan i en bok.
1997.
De tre sista beröringarna tar på finländare. Sedan ligger bollen i det egna målet. Olympiastadion tystnar totalt. Folk gråter. De kan inte tro sina ögon.
– Gud bevare oss, säger referenten Antero Mertaranta i den finska sändningen.
– Detta olyckliga folk. Detta erbarmliga Fotbollsfinland, säger Jens Berg i den svenska radiosändningen.
Det här är en sekvens som alla finländska fotbollsfans sett. Det här är ögonblick som samtliga vill glömma. Sekunderna som gjorde att Ungern-förbannelsen blev ett begrepp – och att VM-drömmen dog.
Samtidigt i Oravais: Tim Sparv är en spelare i ett Norrvalla FF, som vinner nästan alla turneringar laget ställer upp i. Hans rum är tapetserat med Manchester United-planscher. Favoritspelaren är Eric Cantona, senare David Beckham, senare Paul Scholes.
För Sparv är drömmarna väldigt konkreta: bli proffs i Premier League och spela i landslaget. Men att landslaget precis förlorat en viktig kvalmatch var han inte direkt medveten om.
– Jag tror inte jag satt och kollade, pappa berättade säkert resultatet nästa dag.
Sex år senare och sexton år gammal tar han ett stort steg i rätt riktning då han flyttar till Southamptons akademi. Under drygt tre år i England umgås han med spelare som Gareth Bale, Adam Lallana och Theo Walcott.
Sparv var bäst i Oravais, men är bland de sämsta i akademin. Han inser att det här med att bli proffs nog är lättare sagt än gjort.
– Jag förstod att det fortfarande krävdes enormt med jobb ifall jag ville uppnå mina mål.
Men Sparv trivs med att ta i hårt och jobba så att svetten lackar. Han vet att han inte är den snabbaste eller har det bästa skottet. Men vad arbetsmoral beträffar är han svårslagen.
Så han stretar på och tränar extra samtidigt som Bale nöter frisparkar efter varje träning. Premier League-drömmen lever fortfarande för båda två.
Nära, nära. Finland var bara ett mål från att ta sig till EM 2008.
2007.
Jääskeläinen, Hyypiä, Litmanen och Forssell är några av namnen på de blåvita spelarnas ryggar. Finland avslutar EM-kvalet i Porto och det är guldläge för den gyllene generationen.
I den andra halvleken står det klart: om Finland gör mål och vinner blir det spel i EM nästa sommar.
Men det blir varken mål eller ett slutspel, matchen mot Portugal slutar 0–0. En till besvikelse för historieböckerna – och för Tim Sparv, som är fastklistrad vid en tv-ruta.
– Det var synd, för det var ju otroligt nära. Roy Hodgson hade gjort ett jättebra jobb och vi hade en väldigt bra grupp med spelare.
Sparv knackar på dörren till A-landslaget och är redan bekant med ett antal spelare. Den här gången är intresset för landskampen betydligt större än ett decennium tidigare.
Just nu leker inte fotbollslivet för Sparv.
Han har precis bytt akademilivet mot seniorfotboll i Halmstad och har landat i en vardag där allt handlar om att ta poäng, i stället för att utvecklas. Det är en svår omställning för den defensiva mittfältaren.
– Jag var dålig på att ta kritik och hade problem med skador för första gången under min karriär, vilket jag hanterade på ett dåligt sätt. Under den här perioden gjorde jag de flesta fel som jag gjort under min karriär.
Ett halvår senare lånades Sparv ut till VPS. Samtidigt spelade Bale i Premier League för Tottenham. Walcott hade redan debuterat i VM två år tidigare.
Jag var själv så dålig att jag tänkte att det inte blir till någonting
Det var dags att visa karaktär – och det gjorde Sparv. Han lärde sig av motgångarna och gick vidare. Slitet belönades med en flytt till Nederländerna och Groningen 2010.
Precis innan flytten fick han vara med om karriärens hittills största landslagsmerit: U21-EM i Sverige. Men efter ett par säsonger i Nederländerna började det gå motigare för Groningen och Sparv.
– Vi hade en dålig säsong och jag var själv så dålig att jag tänkte att det inte blir till någonting.
Det var nu som Premier League-drömmen till slut dog. Bara att ge upp? Inte alls. Sparv tog insikten med beskedlighet.
– Jag visste att det finns andra ligor än Premier League och så länge som jag får spela fotboll som yrke är jag ganska nöjd.
I stället fokuserade Sparv på att göra det bästa av situationen – och accepterade två saker som skulle få konsekvenser för framtiden. Han insåg att det kunde bli för mycket av det goda och att han inte är någon Lionel Messi.
Vad är han då?
Sparv är snarare en självkritisk realist. Det står väldigt klart då han räknar upp sina brister, sittandes i en soldränkt stol på sin bakgård som vetter ut mot sjön som delar den mysiga hemstaden Silkeborg i tu.
– Jag saknar lite dynamik i min spelstil, speed och målfarlighet.
Sparv insåg sina begränsningar och började göra allt för att stöpa sig till en hårt jobbande central mittfältare som gör spelarna runt sig bättre. Som gör det smutsiga jobbet, täcker upp, pressar och irriterar. Som avslutar matchen kolsotig i ansiktet.
Sparv har kvaliteter som är svårmätta och inte tar uttryck i konventionell matchstatistik. Det insåg också den datadrivna danska klubben Midtjylland, som värvade Sparv 2014.
Sedan dess har Sparv blivit en sorts affischnamn för nytänket inom fotbollsvärlden. ”The no-stats all star” som The Correspondent skrev 2015.
Midtjylland köpte en spelare som har klara ledaregenskaper och som inte är rädd för att säga sin åsikt. Det var i Groningen som Sparv slutade se på 10–15 fotbollsmatcher per vecka på fritiden och började fokusera på annat.
– Det var kul att se på fotboll, men gav mig inget mervärde.
I stället började han studera, läsa – och bli allt mer högljudd. Han skapade en plattform. Sedan dess har Sparv tagit ställning i samhälleliga frågor, i sin blogg och i medierna.
– Det kan vara allt från klimatet till språkbruk och jobb mot rasism. Jag har märkt att min åsikt har en viss kraft och blivit intresserad av att förmedla budskap. Det har varit jättesunt mentalt.
Men vad har det med fotbollen att göra?
Sparv säger att det gett honom mycket mer balans i vardagen – på gott och ont. I ett blogginlägg efter ligaguldet 2018 berättade Sparv att han hade svårt att fira framgången eftersom han hade ett prov att skriva följande morgon.
– Det är små saker som gör att jag inte spårar ut, skrev han.
Men det finns fortfarande saker som kan rucka på Sparvs balans. Kanske en finländsk EM-plats?
Guld och gröna skogar i Tammerfors – i EM-kvalet har allt gått som på räls för Finland. Ska det räcka hela vägen? Det är den stora frågan. I höst klarnar det.
November 2016.
Teemu Pukki och Lukas Hradecky ser desperata ut efter slutvisslingen. Finland har precis förlorat VM-kvalmatchen borta mot Ukraina med 0–1 och avslutat fotbollsåret med nio förluster och två kryss.
En total bottennotering.
Två tappra bortasupportrar håller upp sina blåvita halsdukar med darrande läppar.
Tim Sparv är inte på plats. Han har missat samtliga kvalmatcher på grund av skada. En orsak till resultatraden? Kanske det. Finland har inte vunnit en kvalmatch utan Sparv sedan 2011.
Det gäller för övrigt också i Nations League. Med Sparv i fjol: fyra segrar. Utan Sparv i fjol: två förluster.
En månad efter förlusten mot Ukraina får tränaren Hasse Backe sparken och Markku Kanerva tar över.
Juni 2019.
Ett hav av vittröjor står upp på den ena kortsidan av Ratinastadion i Tammerfors och vrålar: Riven johdolla me mennään kisoihin.
Teemu Pukki och Lukas Hradecky kramar om supportrar och ser ut som om de äger hela världen. Tim Sparv står bredvid några lagkamrater och dansar. Finland har precis vunnit över Bosnien och Hercegovina med 2–0 i EM-kvalet. Vägen till Europa är vidöppen.
Vad ligger bakom förvandlingen?
Det senaste året har det skrivits sida upp och sida ner om ett urstarkt kollektiv med en glödhet anfallare, om ett spelupplägg som alla förstår och är bekväma med, om en landslagslots som lever för den finländska fotbollen …
– Jag önskar att jag hade en magisk formel som förklarade varför det gått så bra, men det har jag inte, säger Sparv och fortsätter med att ge ett två minuter långt svar.
Han talar om en filosofi som alla är trygga med, om ett generationsbyte som gick bättre än förväntat, om unga som tagit för sig och om äldre som höjt sig, om en lyhörd tränarstab och om en omgivning som präglas av ständig utvecklingsvilja.
– Det är underbart att vara med just nu.
Får du fjärilar i magen då du ser på tabellen?
– Nej, det krävs mycket arbete innan vi står där. Det är det jag försöker säga till mina lagkamrater och tränarstaben: hold your horses! Men det är en otrolig höst vi har framför oss.
Det är alla medvetna om. Hemmamatcherna är alla mer eller mindre slutsålda – till och med den mot Liechtenstein i november. Intresset för landslaget är högre än i mannaminne. Alla trånar efter att kvalförbannelsen ska släppa.
Hur mycket vågar du drömma?
– Jag är en realistisk optimist om det finns något sådant. Drömma gör jag när jag sover, men när jag vaknar upp ska det jobbas.
Vad är i nyckelroll för att EM ska bli verklighet?
– Att våra spelare ska hållas friska, det är A och O om vi ska ha en chans.
En spelare de flesta vill se frisk är Tim Sparv. Han har brottats med småskador det senaste året. Just nu dras han med en gemen överbelastningsskada i ena ljumsken och måste ständigt hålla ena ögat på handbromsen.
Den senaste tiden har Sparv tvingats acceptera att han inte kan spela varje match. Det har inte varit lätt.
– Jag vill vara Stålmannen. Kunna träna varje dag och spela varje match, men jag märker att jag inte är 24 år gammal längre …
– Det är tyvärr så att jag är 32 år gammal och inte har så många år kvar inom fotbollen.
Är det här kvalet sista chansen för dig?
– För min del är det här sista chansen, det kan man gott säga. Jag har haft en fantastiskt lång karriär i landslaget och är otroligt stolt. Om jag får kröna det här med ett mästerskap så vore det en dröm som går i uppfyllelse.
Om vi kvalificerar oss till EM springer jag naken på torget, det är helt säkert
Hur många år har du kvar då?
Sparv skrattar stort.
– Det är ju en jättebra fråga!
Han fortsätter med att berätta att det beror på motivationen och kroppen. Det är alltid kul att spela när man är frisk, säger Sparv.
– Jag hoppas på att jag har tre år kvar i varje fall. Jag har inga tankar på att lägga av, det är fullt fokus på spelarkarriären.
Du har talat om din balanserade vardag, men skulle en finländsk EM-plats rubba på balansen?
– Om vi kvalificerar oss till EM springer jag naken på torget, det är helt säkert, säger Sparv med ett stort skratt.
Vilket torg ska du springa på?
– Det som är närmast.
Vi hoppar in i bilen och kör mot Himmelbjerget – kullen på 147 meter som danskarna trodde att var landets högsta punkt fram till 1847 då Møllehøj tog över manteln. Vindmöllorna och åkrarna byts sakta ut mot skog och stigar.
Samtalet styrs in på framtidsplaner efter karriären.
Sparv väntar på att få resa mer och vill fortsätta inom fotbollen, gärna i en tränarroll med unga. Kanske lite division 3-fotboll i Österbotten om somrarna.
Jag frågar om det finns en liten politiker i honom med tanke på samhällsaktivismen.
– Aldrig, säger han och skrattar.
Oavsett hur det går i EM-kvalet finns det en morgondag, präglad av fotbollen.
Frågan är bara om Sparv kommer att vara naken eller påklädd.
