På konstutställningen utforskar konstnärer och designers människans försök att styra andra levande varelser.
Det är inte tävlan och konkurrens som är den drivande kraften i evolutionen, utan samarbetet mellan arter. Utan den andra överlever vi inte.
Det som först slår mig är dofterna inne i det gamla tröskhuset. Det doftar av fukt och trä. Även ljuset som sipprar in från fönsterluckorna tillför något till helhetsintrycket.
Dofterna, ljuset, utrymmet och konsten skapar en organisk helhet och gör en medveten om att allt här - min kropp, träet i väggarna, materian konstnärerna använt sig av - lever, åldras och förfaller.
Hundra konstnärer från världens alla hörn har bjudits in
Det är första gången som Konst & Design Biennalen ordnas i Fiskars. Varje år ordnas det en designutställning i Kopparsmedjan. Men nu sträcker sig även en konstutställning längs ån till Magasinet och Tröskhuset.
Närmare hundra konstnärer och formgivare från hela världen har bjudits in. Arrangörerna ser utställningen som en mötesplats mellan konstnärer och entusiaster.
I Tröskhuset finns den första delen av utställningen Beings with, Kanssaelo, Samexistens. Här inne finns verk av Marjolijn Dijkman, Alma Heikkilä, Jaana Laakonen, Candice Lin och Raimo Saarinen.
– Det här är en nutidskonstutställning. Här finns olika slags videokonst, skulpturer och textilkonst, säger utställningsguiden Max Aiha.
I mitten av utställningsutrymmet finns ett verk av Candice Lin (f.1979), Kinesisk vattentortyr (2019), som består av en stor bit råporslin.
Under hela sommaren kommer vatten att droppa på porslinet och långsamt slita och gröpa ur det.
– Vattnet är uppblandat med tobak, vallmo och socker - varor som symboliserar imperialismen, säger utställningsguiden Anna Paljakka.
Redan nu, en månad efter att utställningen öppnade och processen började, har ett djupt hål gröpts ut ur porslinet och det omgärdade golvet är täckt av vita porslinvattenfläckar.
Organiska konstverk som förmultnar och förändras under sommarens gång
Längst in i Tröskhuset finns fyra skulpturer av konstnären Raimo Saarinen (f.1984). Verket heter Skenaario.
– Det här är så kallade mini-ekosystem. Konstnären har lagt in växter och biologiska material, men också något oorganiskt, in i fyra tuber och sedan har han förseglat dem, säger Aiha.
I tuberna finns sand, mossa, ett bonsaiträd, en kaktus (som mår förvånansvärt bra) - men också något oorganiskt: plast och tobak.
Aiha berättar att Saarinens verk har förändrats sedan han såg dem sist.
– De här konstverken förändras ganska mycket. Det sker biologiska processer, så de har sitt eget liv, säger Aiha.
Man ser hur bonsaiträdet börjat ruttna och förmultna. Men också hur mossa, svampar och mögel, som också är levande, frodas och stortrivs.
Jag kan inte låta bli att tänka på den stundande samhällskollapsen efter att vi förstört vår natur. Något förmultnar. Men något nytt växer också fram. Det här kommer speciellt fram i Raimo Saarinens verk.
Det som jag främst fäster uppmärksamhet vid är de verk som på grund av sin organiska materialitet kommer att förändras under sommarens gång.
Som Tuomas A. Laitinens (f.1976) verk Dossier of Osmosis (2018) som består av mineraler, syror, jäst och till och med saliv.
Jag skulle vilja återvända till utställningen i september för att se hur till exempel Lins och Saarinens verk ser ut då.
Istället för Darwins teori om konkurrens och naturligt urval
– Temat för utställningen är att utforska samexistens och symbios – mellan människor och mellan människor, djur, växter, annan materia och även teknologin, säger Aiha.
Konstnärerna utforskar hur mänskligt liv formas genom yttre krafter och människans försök att styra varandra och andra levande varelser på den här planeten.
Kuratorn för utställningen, Jenni Nurmenniemi, ville komma bort från det antropocentriska perspektivet och från tanken om konkurrens mellan arter.
Nurmenniemi har inspirerats av fysikern och feministen Karen Barad och den framstående biologen Lynn Margulis.
Margulis menade att det inte är tävlan och konkurrens som är den drivande kraften i evolutionen, utan samarbete mellan arter.
No matter how much our own species preoccupies us, life is a far wider system. Life is an incredibly complex interdependence of matter and energy among millions of species beyond and within our own skin. These Earth aliens are our relatives, our ancestors, and part of us. They cycle our matter and bring us water and food. Without “the other” we do not survive.
Lynn Margulis
Fast syftet med utställningen verkar ha varit att tänka om hur vi existerar med andra och omkonstruerar vårt varande upplever jag att utställningen också handlar om förfall.
Hur varelser som ansetts vara lägre stående än människor gått under på grund av kapitalistiska krafter.
Social Seating och inkluderande design
Längs Fiskarsån finns utställningen Social Seatings. Aiha berättar att kuratorn för Social Seatings, Jasper Morrison, absolut inte ville ha utställningen inomhus, utan längs Fiskarsån bland människorna.
Här har placerats 18 bänkar. Morrison har bjudit in 18 designers och gett dem fria händer att designa en “nyttig och demokratisk” bänk.
Morrison vill att bänkarna i utställningen ska vara en mötesplats för besökarna och de som bor i byn.
– Syftet är att de ska vara för alla och att bänkarna faktiskt används, säger Aiha.
Men om vi ska tala om exkluderande och inkluderande design är inte alla utställningsutrymmen på Biennalen anpassade för personer med funktionsvariationer.
Kopparsmedjan är tillgänglig, men om du har någon form av svårare synnedsättning eller har svårt att röra dig på ojämna ytor kommer du ha svårt att ta del av hela utställningen i Tröskhuset och Magasinet.
Visst är de vackra och ovanliga utställningsutrymmen – det är något jag snabbt lägger märke när jag stiger in i det mörka och trädoftande Tröskhuset.
Men tillgängligheten är något som arrangörerna kunde ha funderat lite mera på när tanken ändå är att biennalen ska vara en jämlik scen mellan konstnärer och konstälskare.
Känns temat dock redan gammalt och gjort?
Många konstnärer har i flera decennier utforskat samexistens mellan människa och djur och även inkluderande konst. Så får man några nya insikter av utställningen Samexistens och Social Seatings på Biennalen?
Förstås är samexistensen mellan människor, djur och materia mer brännande än någonsin med tanke på klimathotet.
Och konsten behöver förstås inte alltid tillföra något nytt och sexigt – inte enligt min mening i varje fall.
Men jag lämnar ändå Biennalen med en känsla att detta var ett skrap på ytan. Något har sagts, men det är som om man inte har haft kraft att avsluta meningen.
Konst & Design Biennalen i Fiskars pågår till den femtonde september. Utställningarna är öppna varje dag mellan klockan 11 och 18.
