Kurt Lindgård från Österhankmo i Korsholm blev den första patienten att flygas över Kvarken för strokevård. Allt gick exakt som det skulle, både vid Vasa centralsjukhus och vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
Kurt Lindgård, 78, minns väl dagen då sjukdomsattacken kom. En fredag i slutet av maj.
– Det var en lugn förmiddag hemma på jordbruket. Jag hade inga sysslor så jag gick ut med frun på promenad. Där var vi ute i naturen och tittade på rådjurskalvar, små och klena var dom.
Kurt mådde precis som vanligt och hade inga som helst känningar av den propp som höll på att bildas i ett blodkärl i hjärnan.
– Men innan vi kom hem tillbaka så slocknade jag där på vägen, bara hundra meter från bostaden.
Kurt hade drabbats av en stroke, vilket är ett samlingsnamn för en sjukdomsattack som beror på antingen en blodpropp i hjärnan eller en hjärnblödning.
Man känner ju till så många långliggare, som inte har fått vård i tid och som får ligga livet ut.
Kurt Lindgård
Ofta slår en stroke till helt utan förvarning, och så var det alltså även för Kurt.
– Jag hade aldrig kunnat tänka mig en sådan händelse en vanlig förmiddag helt utan bekymmer eller stress.
Som en mört
Då Yle Österbotten träffar Kurt Lindgård har han tillsammans med sin son Boris Lindgård nyss avslutat ett besök hos neurologen vid Vasa centralsjukhus.
Drygt tre månader har passerat sedan den där fredagen i maj, men minnet känns färskt även för Boris.
Han befann sig på arbetsresa i Uleåborg då han fick veta vad som hänt.
– Det tog nog bara tre timmar att köra från Uleåborg den dagen. Samtidigt snurrade tankarna, jag tänkte väldigt mycket på vad det här betyder och var det här slutar.
I Boris tankar såg det mörkt ut för pappan.
– Den första tanken var att han blir förlamad. Men titta, nu sitter han här och är pigg och kry som en mört!
Både Boris och Kurt har nära till sina leenden. Att Kurt är pigg och kry som en mört är nämligen sant.
Men det kunde också ha gått annorlunda.
Rädd för att bli sängliggande
En del patienter som drabbas av stroke kan hjälpas genom en mekanisk trombektomi, ett ingrepp där en kirurg går in och rensar ut proppen ur det drabbade blodkärlet.
Tidigare har patienter som behövt den här operationen skickats från Vasa centralsjukhus med ambulans till universitetssjukhuset i Tammerfors.
Den första tanken var att han blir förlamad. Men titta, nu sitter han här och är pigg och kry som en mört!
Boris Lindgård
Sedan i våras finns ett alternativ som är snabbare – ambulansflyg till Umeå. Och varje minut räknas för en hjärna vars tillgång till syre är blockerad av en förstockning.
Kurt Lindgård är defacto ett levande bevis på en vårdkedja som lyckats köpa den strokedrabbade åtskilliga tiotal ytterst dyrbara minuter.
– Det är otroligt! Man känner ju till så många långliggare, som inte har fått vård i tid och som får ligga livet ut. Det var det värsta jag kunde tänka mig, att bli en långliggare, säger Kurt.
Snabba beslut
Kurt Lindgård blev alltså den första patient som skickats iväg från Vasa centralsjukhus till Norrlands universitetssjukhus i Umeå för en mekanisk trombektomi.
Och allt förlöpte exakt enligt det upplägg man övat in på bägge sidor om Kvarken: En snabb förstavård i ambulansen, ögonblicklig tillgång till hjärnröntgen på Vasa centralsjukhus, propplösande läkemedel, snabba beslut av ansvariga läkare, smidig kommunikation mellan de två sjukhusen, tillgång till det svenska ambulansflyget och en lyckad förflyttning.
I Kurt Lindgårds fall fungerade varje del i den här kedjan och han låg på operationsbordet i Umeå långt snabbare än han hade lyckats nå samma punkt i Tammerfors.
– Jag känner stor tacksamhet. Det är tack vare vården och att jag fick den så snabbt som jag såhär fort ha kunnat komma i funktion, säger Kurt.
Snabba ryck även för de anhöriga
Samma tacksamhet uttrycker Kurts son Boris.
– Det är så här som samhället ska funktionera. Det finns ju inget bättre.
Och:
– Vi ser ju vad som har hänt med pappa. Han var på väg att bli helt förlamad på vänstra sidan och det skulle han ha blivit om han blivit sänd till Tammerfors. Allting är tack vare läkaren som fattade ett snabbt beslut.
Att det gick snabbt den där fredagen i maj fick de anhöriga också erfara. Boris syster och hennes man anlände till Vasa centralsjukhus redan i ett tidigt skede, långt före Boris som då ännu satt bakom ratten på väg från Uleåborg. För dem blev det en tuff väntan på information om hur det stod till med fadern.
– Det gick så fort så vi hann inte med. Det tog en timme före personalen fick samlat information och kunde berätta att han faktiskt redan är i Umeå.
Sjukdomsattacken drabbade Kurt omkring klockan halv ett på fredagen. Klockan var halv sex samma eftermiddag då Kurts anhöriga telefonledes lyckades spåra honom på sjukhuset i Umeå.
– Då var han färdigt opererad. De höll på och skuffade sängen med honom till hans rum och vi fick besked om att allt hade gått bra, säger Boris.
Är det här sant?
Familjen bokade genast en resa till Umeå och på söndag bar det av för att hälsa på. Fortfarande visste de inte exakt hur mycket de skulle våga hoppas, tvärtom var oron alltjämt stor. Hur skulle det bli med Kurt?
– Det är en minnesbild jag har från när vi kommer fram och hissdörren slår upp. En glasvägg kommer emot och vi tittar - vart ska vi gå, vänster eller höger? Och så tittar jag till vänster och så sitter pappa där. Och äter lunch. Alltså, det finns inte ord, säger Boris.
Han beskriver till slut känslan som overklig, en blandning av glädje och häpnad.
– Är det här sant, undrade jag. Och det är ju bara tack vare att han fick den här vården på rätt sätt. Vi får ju kanske ha pappa här med oss i tio-tjugo år till, det är ju fantastiskt. Jag önskar att många andra ska få uppleva det.
Kramkalas
Frågar man Kurt är sonen Boris tanke inte alls omöjlig. Tre månader efter sjukdomsattacken finns det inget han inte kan göra som han gjorde förr.
– Läkarna har varit bekymrade över att jag inte känner något av sjukdomen, men jag kan inte säga att jag skulle märka något alls av den. Ingenting, som om allt skulle vara bortblåst, säger Kurt.
Den neurologiska undersökning som Kurt varit med om strax före vår intervju bekräftar att operationen i Umeå lyckats ge honom fantastiska resultat.
– Allt visar bara positivt. Nog finns det ju en liten repa i hjärnan, det är klart det gör det. Han har blivit lite långsammare i reaktion och tanke, men skillnaden är ändå nästan obefintlig, säger Boris.
Och det är inte bara inom familjen Lindgård och vid Vasa centralsjukhus man glädjer sig åt att allt löpte som det skulle den där fredagen i maj. Också vid sjukhuset i Umeå har glädjen varit stor, det förstod familjen då de måndagen efter operationen fick träffa den ledande läkaren.
– De var väldigt glada själva över att de hade lyckats, att allt gick som det skulle. Läkarna var glada och vi var glada, så vi stod ju där och kramade varandra innan vi kom oss iväg. Lite med tårarna i ögonen nog, säger Boris.
- Jag känner stor tacksamhet.
Kurt Lindgård
I fåtöljen mittemot Boris sitter Kurt och lyssnar stilla till sonens beskrivning. Hans första egna riktigt tydliga minnesbild efter sjukdomsattacken är från resan hem.
– Flyget hem, det ljudet minns jag så tydligt.
Sedan Kurt kom hem har familjen särskilt tänkt på att ta vara på tiden tillsammans, berättar Boris.
– Man väntar ju sig att något ska hända när människor blir äldre, men det är ju så att man har aldrig tänkt sig att det ska hända just då den dagen. Och när det sen sker så ställer det om livet för alla på ett helt nytt sätt. Men vi har nog kommit varandra närmare, vi tar mer hand om varandra.
