För hundra år sedan var Finland en avlägsen provins i utkanten av Europa. Härifrån kom ändå en man som gjorde hela världen till sin arena och bland sina vänner inräknade filmstjärnor från Hollywood, krigsherrar i Spanien och prinsar i Italien.
Vem var Carl “Goggi” von Haartman som levde jetsetliv långt innan termen ens var uppfunnen?
Carl von Haartman är en intressant och motstridig person vars livsöde på många sätt speglar Finlands närhistoria. Han är mannen som bär det adliga arvet inom sig, samtidigt som han sträcker sig mot framtiden och dess moderna uttryck av film, flärd och kändiskult.
En adelsmans dilemma
För hundra år sedan förväntades en adelsman förvalta sitt gods och leva ett ståndsmässigt liv. Men när världen förändrades befann sig många adelsmän i en situation där tradition och krav på förnyelse hamnade på kollisionskurs.
Skulle man klamra sig fast vid släktgodset och förlita sig på att släktens tillgångar räckte till eller skulle man utbilda sig och söka sig ett jobb utanför de traditionella adelskretsarna?
Även Carl von Haartman (1897-1980) måste ta ställning till de förändringar som den nya tiden medför. I början av förra seklet står han bokstavligen med det ena benet i den adliga ståndssamhället och det andra benet i det framväxande moderna Finland som förespråkar utbildning och en utradering av det klassamhälle som han själv företräder.
Slarver och soldat
I slutet av 1910-talet väljer Carl von Haartman ändå att gå den traditionella vägen och vara släkten till lags genom att välja den trygga militärbanan. Inbördeskrigets erfarenheter har redan gett honom en försmak av strid och strapatser och dessutom utgör soldatyrket ett alternativ som även släkten kan acceptera.
År 1919 blir Carl von Haartman antagen till den nygrundade kadettskolan och bara ett år senare blir han erbjuden en plats på kavalleriskolan i Pinerolo i Italien. von Haartman kommer sig ut i världen, lever ett lättsinnigt liv och vänder sig motvilligt till sin förmyndare endast när pengarna är slut.
I sina memoarer Slag i slag (1970) vittnar Goggi om fester och upptåg och hur de förhoppningar som släkten har på att omskola honom till en dygdig adelsman, fort kommer på skam. Militärskolan i Italien verkar inte kunna tygla Goggis revolterande sinnelag, tvärtom är det som om solen, vinet och prakten uppviglar den unge mannen till ett än mer njutningslystet liv.
- Med hjälp av sitt polerade yttre, sin adliga uppfostran och sitt goda namn stod dörrarna öppna för denna finska adelsman, säger Maria Vainio-Kurtakko som forskat i finländsk adelskultur. Om man dessutom bodde hos den finske ambassadören i Rom, så var vägen kort till cocktailbjudningar och middagar som även besöktes av påvar och prinsar.
En misslyckad revolt
Men alla fester tar slut, så också den utdragna backanalen i Italien. Goggi återvänder till Finland och finner sig själv i den sömniga garnisonsstaden Villmanstrand. Tristessen i kombination med svartsjuka och alkohol visar sig vara en förödande cocktail. Vapnet som avfyras mot det egna hjärtat kunde ha gjort slut på adelsmannens förtvivlade revolt, men Goggi von Haartman överlever, även om självmordsförsöket framkallar skandal och en omedelbar uppsägning från armén.
- Tystnadskulturen var en väldigt utbredd skyddsmekanism. Ofta tegs dylika episoder ihjäl eller sedan pratade man i vaga ordalag om vådaskott eller att personen ifråga blivit svårt sjuk.
Carl von Haartmans desperata gärning var knappast en direkt revolt mot adelns förändrade samhällsposition, men nog ett symptom på en adelsmans kringskurna möjligheter i början av det förra seklet. Samtidigt som släkten ställde traditionella krav på sina söner, förändrades världen i rask takt och gjorde det ytterligare svårare för unga adelsmän att leva upp till sina egna och släktens förväntningar.
- Man var dumdristig och vårdslös med pengar, men i övrigt hade adelsmän på den här tiden ganska få sätt att revoltera mot släkten, säger Maria Vainio-Kurtakko. Någon kunde slå sig på ett otippat entrepenörskap, men i övrigt var alternativen få, om man inte begav sig utomlands dit släktens kontroll inte nödvändigtvis nådde.
Nya tag i USA
En förvisning till utlandet blir det halmstrå som släkten tyr sig till för att tysta ner skandalen som Carl von Haartman förorsakat med sitt självmordsförsök. Han skickas till Amerika med en vag uppmaning om att lära sig stå på egna ben. Goggi antar utmaningen och fotvandrar tvärs över USA, synbart nöjd över att enkla arbeten och gott humör håller honom flytande.
I nästan två år befinner sig Goggi von Haartman på resa och lär sig livets enkla realiteter. Han är slagfärdig och van att röra sig i fina kretsar och dessa “adliga” färdigheter har han också nytta av i USA när han till slut kom till filmstaden Hollywood. För första gången verkar Goggi von Haartman klara sig utan det skyddande nätverk som adelssläkten i Finland hittills inneburit för honom.
- Han hittar de mest överraskande sätt att överleva, samtidigt som han tvingas till dem eftersom världen ser så annorlunda ut, säger Maria Vainio-Kurtakko.
Carl von Haartman väljer alltså att gå sin egen slingriga väg som kantas av äventyrlighet, njutningslystnad och en oansvarighet vad gäller pengar, vapen och alkohol. Goggi är en ansvarslös slarver, men i den unga nationen också en internationell aktör långt innan Finland slår upp dörrarna till omvärlden.
En stjärna föds
Med sina resor och filmprojekt förebådar Carl von Haartman den nya tiden. På sitt oefterhärmliga sätt lyckas han också skapa en bild av sig som världsvan kosmopolit med filmstjärnor, påvar och generaler i umgängeskretsen.
I sina memoarer skriver han om hur han i Rom träffar påven och kung Vittorio Emanuele, hur han i Hollywood anställs av filmregissören Erich von Stroheim eller hur han i Spanien blir vän med general Franco.
Över alla möten vilar samma känsla av lätthet. Världen finns till för Goggi och varje möte med kungar och celebriteter präglas av ett samförstånd och en innerlighet där bägge parter genast identifierar den andres stjärnglansen, åtminstone om man får tro Carl von Haartman själv.
I takt med att celebriteterna passerar revy, insmyger sig ändå en tanke om att Goggi i sina memoarer förbättrar sanningen en smula. Har han verkligen blivit anställd av Erich von Stroheim? Hur nära var hans vänskap med Spaniens diktator Franco egentligen?
Oberoende om man väljer att tro på Goggi eller avfärdar hans berättelser som skrönor, så finns det i Goggis lättsamma handlag med sanningen något som även kännetecknar vår tid. Det viktigaste är inte om något hänt, utan att det eventuellt kunnat ske.
En vistelse i Hollywood är tillräcklig för att i Finland skapa rykten om filmstjärneroller och ett glansfullt liv och Goggi är inte sen att underblåsa dem med antydningar och halvsanningar som efter några upprepningar redan låter som fakta.
Hem från Hollywood
För en adelsman innebar en utlandsvistelse ett sätt att undgå släktens kontroll och förmynderi, men arrangemanget fungerade också i motsatt riktning och var för släkten ett behändigt sätt att få det svarta fåret ur vägen.
- Släkten var väldigt mån om att det svarta fåret skulle lära sig något under sin utlandsvistelse, säger Maria Vainio-Kurtakko.
Utlandsvistelsen kunde med andra ord ses som en sanktion och ett sätt att få det svarta fåret tillbaka in i fållan. Ur det svarta fårets synvinkel utgjorde utlandsvistelsen ändå en välkommen frizon där man som Goggi von Haartman kunde fortsätta att frottera sig bland noblessen och koncentrera sig på vin, kvinnor och sång.
- Man hoppades att tiden skulle göra sitt och att ynglingen så småningom skulle foga sig.
Men Googi von Haartman fogade sig aldrig, utan fortsatte att leva ett kringflackande och äventyrligt liv som gjort självaste Baron von Münchhausen avundsjuk. Efter hemkomsten från Hollywood, blir han givetvis filmregissör och skådespelare i Finland, krigshjälte i fyra krig och affärsman i Spanien.
Det är osäkert om Goggi von Haartman verkligen var med om alla de händelseförlopp som han säger sig ha varit inblandad i. Överdrifter och halvsanningar har alltid kryddat en god historia och även i den här bemärkelsen framstår Goggi von Haartman som ett slipat mediaproffs som kan mäta sig med våra dagars presidenter och prominenta personer.
Det viktigaste är som känt inte om något hänt, utan att det eventuellt kunnat ske.
