Finanssektorn betonar att den satsar allt mera på miljövänliga placeringar, portföljförvaltare att de påverkar företag i en miljövänlig riktning. Räddar bankerna faktiskt miljön?
Det finns många miljövänliga initiativ inom finansvärlden. Till exempel Irlands statliga förmögenhetsfond kommer att sälja ut sina placeringar i fossila bränslen till 2023.
I Finland har bankerna redan en tid aktivt salufört miljövänliga placeringar. Det är ingen liten detalj. Varken för bankerna eller miljön.
Bankerna kan få kunderna att betala dyra förvaltningsarvoden för att deras förvaltare ska kunna övervaka att placeringarna faktiskt är miljövänliga.
För placerarna har det visat sig att dessa så kallade ESG-placeringar faktiskt avkastar bättre än placeringar i genomsnitt.
Bokstäverna E, S och G kommer från Environment (miljö), Sociala faktorer och Governance (att bolaget sköts organiserat och väl).
ESG-placeringarna kan locka sådana kunder till bankerna som annars skulle välja billigare, passivt förvaltade fonder.
Om systemet fungerar som det ska får bankerna inkomster och kunderna kan använda sina pengar till att minska utsläppen.
Miljöfonder innehåller ofta förorenande bolag
Men för klimatet är det också viktigt att placeringarna faktiskt gagnar miljön. Kaarina Kolle är finans- och klimatexpert på Världsnaturfondens (WWF) kontor för Europeisk politik.
Hon hoppas förstås att bankernas miljösatsningar ska styra över pengar från förorenande bolag till mer miljövänliga företag.
- De företag som utvecklar till exempel förnybar energi behöver naturligtvis tillgång till finansmarknaden. Men när det kommer till enskilda banker som erbjuder ESG-placeringar är det viktigt att kontrollera hur mycket utsläppsintensiva produkter det finns i placeringsportföljen.
Också ESG-fonder kan innehålla företag i branscher som förorsakar mycket utsläpp. Motivet är ofta att de utvalda företagen är lite miljövänligare än de övriga i samma bransch.
Kaarina Kolle betonar ändå att det inte betyder att de skulle följa klimatavtalet i Paris.
- Många av de företag som tas med i index med företag med små utsläpp innehåller olika branschers bästa företag. En fond för företag med låga koldioxidutsläpp kan till exempel innehålla fossil naturgas för att den som administrerar fonden utgår från att gasen är bättre än andra fossila bränslen.
Hon undrar om det ens ekonomiskt lönar sig att placera pengar i sådana bolag mera.
- När utsläppskraven skärps är det de bolag som förorenar mest som borde avsluta sin verksamhet först. Då handlar det naturligtvis som stenkolsanläggningarna, speciellt brunkolsanläggningarna. I Europa borde bruket av stenkol upphöra 2030.
- Snart borde de följas av naturgasbolagen Enligt våra bedömningar borde bruket av naturgas sluta år 2040. Frågan är om skillnaden på tio år mellan de här två typerna av fossila bränslen är så betydande att det verkligen lönar sig att satsa sina pengar på naturgas.
Bankerna prioriterar låg risk framom miljö
Raija-Leena Ojanen är juridisk rådgivare vid WWF Finland. Hon har som privatkund försökt hitta ESG-placeringar som är tillräckligt miljövänliga.
- Många av bolagen i fonderna är stora internationella företag vars rapportering och övriga processer är i skick. Till exempel stora teknologijättar. Processerna är i skick, men de förbättrar inte världen. Deras effekt på klimatet är inte nödvändigtvis positiv.
Enligt Raija-Leena Ojanen är de ansvarsfulla bolagen snarare de som har försäkrat sig om att den egna verksamheten inte är skadlig.
- Jag lät bli att satsa pengar i en ESG-fond. Banken måste fråga kunden hur mycket risk hen är villig att ta. ESG-fonderna är ofta lågriskfonder, medan sådan verksamhet som på allvar förbättrar klimatet ingår i fonder som klassas som lite mer riskfyllda.
Kaarina Kolle påpekar att populära fonder som placerar i Finland också kan innebära ett problem.
- Vår industristruktur är sådan att vi traditionellt inte har haft värst mycket stenkol. Men genom Fortums köp av Uniper har det blivit ett problem. Det finns inte så många energibolag i Finland, så i praktiken kan man hitta Fortumaktier i nästan varje fond.
- På det sättet kopplas finländarnas fondsparande till det tyska stenkolsproblemet. Det är viktigt att man är kritisk när man väljer sina alternativ och ser efter vilka bolag som faktiskt finns i fonden, och om de följer ESG-kriterier.
- Vill man placera miljövänligt måste man söka på nätet och se vad företagen egentligen gör. Ganska få av oss kan på rak arm avgöra vilka bolag som är skadliga för miljön.
”Alla placeringar borde vara miljövänliga”
Från placeringssynpunkt ser Kaarina Kolle ändå att alla fonder som inte beaktar miljön är det största problemet.
- Om en bank som erbjuder miljövänliga investeringar har till exempel 20 olika fonder, och bara två, tre följer ESG-kriterier, är frågan hur de övriga fonderna väljer sina investeringar.
- Åtminstone i Finland där många förstår att miljöfrågorna är viktiga och kunderna frågar efter miljövänliga placeringar borde samtliga fonder på marknaden avstå från sina investeringar i utsläppsintensiva branscher.
Kolle jämför med en vanlig matbutik.
- Att en butik har en hylla för ekologiskt producerade produkter löser inte alla problem inom livsmedelsproduktionen. För det borde alla hyllor innehålla hållbara produkter.
Banker påverkar via ägarstyrning
Men bankerna ser inte ägandet i förorenande företag i sig som ett problem. De påpekar i regel att ägandet ger dem en möjlighet att påverka bolagen så de blir mer miljövändliga.
Till exempel Nordea uppger att det viktiga vilkoret för att äga aktier i ett bolag är att bolaget inser problemen och har en vilja att förändra sig.
- Vi arbetar aktivt på vår fondsida för att bättre förstå klimatrisker och ställa krav på de bolag vi investerar i. Vi ställer krav via ägarstyrning tillsammans med andra investerare, säger Ylva Hannestad, hållbarhetschef på Nordea.
Hannestad påpekar att Nordea samarbetar med andra banker då det handlar om att ställa krav på de bolag som förorenar mest.
Nordea och OP Gruppen hör till de banker som i september ingick ett samarbete om att börja ställa krav också på sina företagskunder.
- Första steget är att vi gemensamt i branschen utvecklar metoder för att analysera klimatrisker, men också att vi börjar föra en mer aktiv dialog med våra kunder.
- Rent konkret frågar vi efter mer information om hur våra bolagskunder hanterar hållbarhetsrisker. På sikt kan det innebära att bolag som har mycket utsläpp till exempel får dyrare finansiering eller får svårare att få finansiering, säger Ylva Hannestad.
Samarbetsavtalen är viktiga för bankerna. Att ensam börja nobba förorenande kunder upplevs som en stor risktagning.
- Jag tror att det viktiga här är en bank inte blir grön eller mer hållbar utan om att samhället och ekonomin förändras. För att vi ska få till det skiftet, måste banker och investerare gå samman, säger Ylva Hannestad.
Ägarstyrning ofta grönmålning
Även om ägarstyrningen låter som ett steg framåt är Kaarina Kolle på WWF Europa skeptisk.
- Problemet med ägarstyrningen är riklig grönmålning (greenwashing). Den viktigaste frågan är vad som verkligen är bra ägarstyrning. Ofta verkar man anse att man förlorar möjligheterna att påverka ett bolag om man säljer ut sina aktier i det.
Det tycker Kaarina Kolle att endast stämmer delvis.
- En stor bank kan ställa krav och be om placerarträffar. Då beror ägarstyrningen helt på om banken är beredd att vid behov divestera, det vill säga sälja sina aktier. Finns inget sådant hot har företaget ingen orsak att lyssna på placeraren och ägarstyrningen är tandlös.
WWF har ställt upp en del krav som ägarstyrningen måste uppfylla för att WWF inte ska se den som grönmålning.
- Ägarstyrningsprocessen borde inte få dra ut på tiden. Om en bank inleder en ägarstyrningsprocess i till exempel ett stenkolsbolag borde processen högst ta ett år. Om man inte på den tiden uppnår
en klar och konkret vägkarta hur företaget ska avstå från den förorenande verksamheten borde man redan vara på tröskeln till divestering. Företaget borde börja genomföra sin plan redan under nästa år. Kraven bör vara klara, säger Kaarina Kolle.
Hellre krav än kafferep
Kolle hoppas också att de som drar sina pengar ur förorenande bolag berättar om det offentligt för att ge divesteringen mera tyngd.
- Placerare vill ofta inte pressa bolag, särskilt om de är inhemska. Det verkar finnas en ovilja att hänga ut potentiella framtida och nuvarande arbetskamrater. Man vill inte säga rakt ut att man inte mera tänker placera i något visst bolag. Det här är ett problem.
Ägarstyrningen är överlag svagare än Kaarina Kolle skulle hoppas.
- I Storbritannien talar man ofta om ”tea biscuit engagement”, hos oss kunde man säga "kaffe-med-bulle-påverkande". Vi anser att målet inte ska vara att försöka bli vän med företagen, utan man måste tala om de de svåra frågorna.
När det gäller Finland och Fortums ägande i Uniper tycker hon att ägarstyrningen verkar tandlös.
- Uniper släpper ut mera koldioxid än hela Finland under ett år. Trots det har man i två år suttit med armarna i kors och väntat på bud om vad Fortum tänker göra med Uniper. I praktiken har man inte divesterat.
Finlands utsläpp av koldioxid per år är ca 56 miljoner ton. Unipers utsläpp är 2018 var ca 60 miljoner ton koldioxid.
När det gäller bankernas planer på att framöver eventuellt kräva högre räntor av förorenande bolag tycker Kolle det mest låter som om bankerna i normal ordning skulle minska sin finansiella risk.
- Till exempel stenkolsbolagen har fått svårare att låna pengar när placerarna dragit sig ur.
- De låneinstanser som blir kvar när ansvarsfulla och konservativa finansiärer drar sig tillbaka är mera opportunistiska till sin natur, de är utlånare som operar med större risk. De begär ofta högre ränta för att kompensera för den större risken. Det betyder att företag, kopplade till stora utsläpp, måste betala för att få lån, säger Kolle.
