Teater Taimine är aktuell med pjäsen Lyckomanifestet, där ungas prestationskrav står i centrum. Föreställningen handlar om klasskamraterna Hannes (Mikael Strömberg) och Emmi (Jonna Nyman) som upptäcker att de båda är belastade av alla möjliga krav som ställs av alla andra utom de själva.
Emmi plågas av att konstant vara bäst i klassen. Hon har utmärkt betyg, alltså känns det som om hon måste upprätthålla de höga siffrorna, samtidigt som hon också känner sig pressad av de övriga anspråk som samhället ställer på en flicka i hennes ålder.
Maniskt står hon och upprepar namn och årtal till det kommande provet.
– Hitler, Goebbels, Goering, Rommel. Tionde i elfte 1938, tredje i nionde 1939, tjugoandra i sjätte 1941...".
Hennes frustration är påtaglig, paniken inför att till varje pris pränta in all info, står skriven i ansiktet på henne.
Hannes pappa var ishockeyproffs och sticker inte under stol med att pojken också borde sträva efter samma mål. Den ettriga pappan (även han spelad av Jonna Nyman) ser till att Hannes inte fokuserar på något annat än ishockeyn, samtidigt som Hannes inser att han, som man, också är nedtyngd av måsten.
Män får inte gråta, de ska ständigt visa sig starka.
– Vi ska dra brännvin och skjuta oss själva i huvudena! ropar Hannes argt.
Så småningom finns bara en utväg. Hannes och Emmi skapar hashtaggen #lyckomanifestet, genom vilken de kräver att få lägga ner kampen och att få vara sig själva.
Budskapet är solklart. “Hell no, we won’t go” är mantrat som ekar ut över gymnastiksalen.
Det är full fart på scenen när Strömberg och Nyman tar sig an de olika rollfigurerna. Musiken, gjord av Oskar Silén som också står för regi, dånar ut ur ett par gråmålade högtalare och mellan akterna studsar skådespelarduon ut från kulisserna och framför en smårolig och pinsam dansrutin, koreograferad av Riina Huhtanen.
Duktiga flickor och hockeykillar
Även om temat är högaktuellt, kan jag inte frångå tanken på att tematiken stundvis känns lite klichémässig och att jag gärna hade sett mera påhittiga och överraskande rollfigurer än flickan som är duktig i skolan och pojken som spelar ishockey.
Det känns som om det är dessa karikatyrmässiga, kepsbärande karaktärer som i tiotals år nu har presenterats för högstadieelever i teatersammanhang, även om det finns en myriad av andra personlighetstyper som ungdomar relaterar till idag.
Pjäsen känns även lite skränig och onödigt hektisk, ibland konstlat brutal, som om man hade tänkt sig att ungdomar främst relaterar till så irriterande ljud och så grova skämt som möjligt.
Jag tror verkligen att dagens högstadiepublik klarar av både ett långsammare tempo och ett mindre hetsigt anslag och hoppas att dylika pjäser dyker upp i framtiden.
Det är trots allt inte lätt att bemöta en högstadiepublik som per princip går in för att vara konstant oberörd, och Teater Taimine förtjänar sina rungande applåder.
Att de dessutom ytterst oproblematiskt pendlar mellan finska och svenska, förtjänar ytterligare en eloge.
I samband med föreställningen finns också ett pedagogiskt material, som manar till diskussion kring de teman och frågor som pjäsen tar upp.
Teater Taimine har sedan 2002 turnerat med pjäser som värnar om de ungas perspektiv i en allt mer krävande och komplicerad värld.
Deras pjäser hör till de som ses av flest människor i hela landet, upp till 45 000 åskådare årligen, och deras scener varierar mellan de utrymmen som hittas i daghem, lågstadier, högstadier och gymnasier.
