En utställning med samiska föremål från Norge, Finland, Ryssland och Sverige lockar publik till ett museum i Hokkaido i norra Japan. Forskning visar att det finns likheter mellan samerna och den japanska ursprungsbefolkningen ainu.
Genom att visa upp samisk kultur hoppas arrangörerna att japanerna också ska få upp ögonen för ainufolket, som under sekler diskriminerats och fråntagits mark och rättigheter.
- Det här är ett renskinn - det kommer från Finland och här har vi saker som vi lånat från Sverige, berättar guiden samtidigt som hon visar runt i samlingarna på Hokkaido Museum of Northern Peoples.
Gästutställningen med samiska kläder, skor, verktyg och en alldeles äkta kåta har fått stor uppmärksamhet, kanske extra mycket eftersom den japanska nordön Hokkaido är hem för ainufolket som i århundraden - likt samerna - fått kämpa för sina rättigheter.
Hundra år av förtryck
Länge talade man tyst om ainufolket i Japan. 1899 kom det en lag som slog fast att ainu skulle assimileras. Urinvånarna i norr, som stundtals benämndes ezo - “vildar", förbjöds tala sitt eget språk.
Deras kultur och religion fick inte visas upp och de fråntogs rätten att fiska och jaga. Myndigheterna bestämde att de skulle de ägna sig åt jordbruk och enbart prata japanska. Lagen om assimilering drogs inte tillbaka förrän 1997 - alltså nästan hundra år senare.
För ainu fick assimileringslagen förödande konsekvenser och höll så när på att leda till att folkgruppen utrotades.
Den före detta ainuledaren Tamotsu Nabesawa pekar ut över Sarufloden och berättar att hans förfäder levde i armod och många höll på att svälta ihjäl.
- På hösten kom laxen upp här - det fanns gott om föda för den och för ainu var laxfisket helt avgörande. Den fångades och torkades för att man skulle ha mat under de långa vintermånaderna. När fisket och jakten förbjöds var det många som fick gå hungriga, säger Nabesawa.
I skymundan hölls dock ainukulturen levande. Eldsjälar såg till att religionen och traditionerna fördes vidare från generation till generation.
Från 200 000 till 15 000
Ainu och deras historia, och öde, påminner en hel del om det som drabbade samerna, inuiterna, aboriginerna i Australien, maorifolket på Nya Zeeland och indianerna i Nord- och Sydamerika.
När koloniseringen tog fart trängdes urbefolkningen undan. I extremfallen dog de ut till följd av sjukdomar som de nya herrarna hade med sig, som smittkoppor och diverse könssjukdomar. Eller av alkohol som fram till dess varit en okänd företeelse.
Ainu var inget undantag. Länge hade man fått rå sig själva i de norra delarna av Japan, särskilt på nordön Hokkaido och Sakhalin i nuvarande Ryssland.
Ytterst handlar det om att få upp omvärldens ögon för att Japan inte är så homogent som många tro
Shiro Kayano
Med tiden började kontakter tas med yamatofolket - som ännu i våra dagar räknas som Japans största folkgrupp.
Till en början var kontakterna fredliga, men från 1300-talet och framåt började det uppstå konflikter som flera gånger ledde till blodiga strider. Tack vare yamatos överlägsenhet i såväl manskap som vapen stod det ganska tidigt klart att ainu inte skulle ha en chans och under 1800-talet och fram till våra dagar har ainu minskat stadigt, från cirka 200 000 till omkring 15 000 idag.
Av dem är det bara en handfull som talar språket, som är helt eget och inte har någon koppling till japanskan, annat än något låneord här och där.
Forskare menar att ainuspråket har likheter med språk som talas av ursprungsbefolkningen i Okhotsk-regionen i de östliga delarna av Ryssland, men också med ryukyufolket som lever på Okinawa i allra sydligaste Japan.
Bägge tros ha kommit till de japanska öarna någon gång under den tidiga Jomonperioden, det vill säga omkring 10 000 år före Kristus.
Besläktade med Nordeuropas ursprungsfolk?
Vissa forskare menar att ainu sannolikt är besläktade med urbefolkningarna i norra Europa och Centralasien, men exakt hur släktbanden i så fall skulle se ut har inte gått att fastställa.
En svårighet när det gäller studier av ainus historia är att det inte finns något skriftspråk och alltså ingen urkund att gå tillbaka till.
Berättelserna fördes alltid vidare muntligen, från generation till generation.
1994 blev Shigeru Kayano historisk som den förste person med ainuursprung att väljas in i det japanska parlamentet.
Han var tongivande i kampen för att ainu skulle få erkännande som etnisk minoritet och höll ofta sina anföranden i parlamentet på ainuspråket. Kayano avled 2006 och idag är sonen Shiro en av de som för kampen vidare.
- Vi är en liten minoritet och därför saknar vi reell makt att påverka de lagar och beslut som berör oss, säger Shiro Kayano.
- Min förhoppning är att vi återigen ska få in en representant i parlamentet i Tokyo, men då räcker det inte med ainus röster - vi måste få stöd också i resten av befolkningen. Ytterst handlar det om att få upp omvärldens ögon för att Japan inte är så homogent som många tror, utan att det finns etniska minoriteter som ainu.
Att en specialutställning om samerna visas på ett museum i norra Japan är ingen tillfällighet. Bland ainu ses samernas kamp för erkännande som ett föredöme.
Att ha gått från en tillvaro i samhällets utkant till att faktiskt erkännas som en etnisk minoritet och därmed få skydd för den egna kulturen och språket tog samerna många år. Även om man kanske inte nått ända fram har man i alla fall visat att det går att åstadkomma förändring.
Om ainu kan komma lika långt får framtiden utvisa.
