Den snövita lusitanohästen Brasil dansar in på arenan. På ryggen sitter envoyén Anielka Tarnowska av Polen, klädd i rött.
Det är medlet av 1500-talet, och kung Johan III regerar över Sverige-Finland.
Vi firar helavalkeat, en majfest då de forna finländarna brände eldar för att fördriva onda andar då boskapen släpptes ut på bete.
Nu är det varken vår eller medeltid, utan september år 2019. Den grå himlen släpper ifrån sig ett duggregn. Publiken glömmer ändå regnet då Rohan-stallets tornerspel tar fart.
Anielka Tarnowska, alltså Anu Nuotio, är föreställningens konferencier. Bakom ekipaget stiger en grupp fackelbärande soldater ut på arenan, samt tre riddare på varsin häst.
Den här gången är det riddarna Klaus Fleming (Mikko Hokka), Axel Kurck (Jaakko Nuotio) och Hartvig Henriksson (Kari Karjalainen) som ska mäta sin skicklighet.
Riddarna är adliga krigsherrar och krigare som på riktigt levt på medeltiden.
De silverglänsande rustningarna glimmar. Hästarna är klädda i färggranna täcken, caparisons. Publiken får på nära håll se hur skickligt ryttarna styr hästarna, med en brinnande fackla eller ett vapen i handen.
Ekipagen tävlar bland annat i att fälla huvuden (frukter), fånga brinnande ringar med ett svärd och hoppa över glödande hinder. Tornerspelen kulminerar i en fartfylld tvekamp med lans.
Jaakko och Anu Nuotio grundade Rohan-stallet på Kimitoön för 15 år sedan. Det är ett unikt stall både i Finland och i hela världen på grund av sin specialitet: historisk ritt.
Historisk ritt skiljer sig från andra ridgrenar genom att ryttaren ofta håller i något vapen.
Därför måste hästen kunna ridas med en hand eller utan händer, genom att styra med enbart sitsen. Med vapnet utför ryttaren olika slags uppgifter.
Därför skolas hästarna enligt klassiska principer, så att de kan fungera i samarbete med ryttaren med så få hjälper, alltså signaler, som möjligt.
– Medeltida ritt är diskret, uttryckslöst. Det grundar sig på samarbete mellan häst och ryttare, berättar Jaakko.
Det är också viktigt att skapa en stark relation mellan häst och människa, för då kan hästen lita på sin ryttare också i stressande situationer.
Från Kimitoön åker Rohan-stallets hästar och personal med sin transportbil till olika medeltida evenemang som ordnas runt omkring i Finland under sommarhalvåret.
Den här helgen behöver de inte åka långt. Den medeltida marknaden September Open ordnas i den egna byn Dalsbruk, och evenemanget kulminerar i tornerspel.
Medeltidsevenemangen blir populärare år för år. Epokentusiasterna är insatta och lever sig in i medeltiden med stor noggrannhet. De skapar sig en rollfigur med en hel personhistoria.
Genom historiska evenemang kan också den större publiken leva in sig i svunna tider.
Riddarna förbereder sig inför dusten. De tar på sig hjälmarna, griper varsin lans och ställer sig på motsatta sidor av arenan.
Hästarna accelererar till full galopp. Riddarna siktar på motståndaren.
Då lansen träffar knäcks den av som en torr trädgren.
Idag krigar man inte längre från hästryggen, men i historisk ritt strävar man till liknande mod, skicklighet, och minimala kroppsrörelser, precis som på medeltiden.
Jaakko och Anu Nuotio beskriver hur riddaren i full mundering är som i tvångströja på hästryggen.
Riddaren har på sig en tätsluten hjälm. Det går knappt att vända på huvudet, och synfältet är mycket begränsat: det är som att titta ut genom ett nyckelhål.
Rustningen väger 25-35 kilo, och iklädd den sitter riddaren djupt i sadeln – dessutom med en sköld fastsurrad i ena armen. I den andra handen håller riddaren en lans som väger åtta kilo.
När hästarna galopperar mot varandra i fullt tempo är deras sammanräknade fart 80 kilometer i timmen. Lansen är fyra meter lång, och med dess ände borde man träffa ett område stort som ett hönsägg.
Målet är att träffa motståndaren så att lansens spets, som är gjord av tall, bryts av.
I dusten utnyttjar man hästens kraft. Ryttarens uppgift är att med vissa rörelser, vid rätt tidpunkt, förmedla hästens kraft i slagen, och å andra sidan dämpa de slag som träffar ryttaren själv.
Målet är att träffa motståndaren så att lansens spets, som är gjord av tall, bryts av.
Jaakko och Anu har forskat i medeltida källor, som till exempel den portugisiska kungen Dom Duartes skrifter från mitten av 1400-talet, och hämtat kunskaper som de tillämpar i sin ridning.
– I full mundering är rörelserna man kan utföra väldigt små, alltså måste samarbetet med hästen vara sömlöst, så man kommer undan med så få rörelser som möjligt, beskriver Anu.
Men det viktigaste är ändå mod och psykisk kontroll:
– Dom Duarte avslutar alltid sina texter med samma kontenta: fastän man skulle förlora en lem i strid, måste man behålla sitt lugn och sin stolthet i alla lägen, säger Jaakko.
– Hästens naturliga instinkt är att fly, så om ryttaren är spänd och nervös, känner hästen genast av det och tar till flykten.
Krig under medeltiden har beskrivits som en dödsdans på hästrygg. Danspartnern är en häst, och den tar slut då motståndaren dör.
Jaakko Nuotio
Att skola in en god krigshäst på medeltiden var en utdragen och dyr process. Det tog hundratals timmar att öva in och slipa på det oklanderliga samarbetet häst och ryttare emellan.
I sin bok Federigon haukka ja muita keskiaikaisia eläimiä beskriver forskaren Hannele Klemettilä, som specialiserat sig på medeltida kulturhistoria, hur krigarhästen måste lära sig att inte skrämmas av slagfältets buller.
Den måste också klara av att galoppera rakt mot fienden, vilket är fullständigt motsägelsefullt för ett bytesdjur, vars instinkt är att fly.
Dagens forskning visar att högutbildade ekipage inte deltog särskilt mycket i själva krigandet.
Krigsföringens vanligaste form var utdragna belägringar som inte erbjöd krigarekipagen att spela någon avgörande roll.
– Krigshästarna var noggrant skolade för sin uppgift. I tornerspelen använde man hästar som besatt ännu mer sofistikerade kunskaper, förklarar Jaakko Nuotio.
I modern dressyrritt används flera rörelser som härstammar från utbildningen av medeltida krigshästar, som öppna och skänkelvikning där hästen rör sig framåt i sidled, samt de mer krävande piaffe och passage.
Piaffe och passage kräver en mycket hög grad av samling av hästen, alltså en förskjutning av tyngdpunkten mot bakdelen.
I piaffe travar hästen på stället. I passage rör den sig långsamt och svävande framåt samtidigt som den lyfter och böjer kraftigt på knäna.
Tornerspelen på 1300- och 1400-talen påminde enligt Klemettilä om vår tids stora idrottsevenemang, dit man reste långa vägar. De kunnigaste riddarna livnärde sig på de belöningar de fick från tornerspelen.
Spelen tog flera dagar och de lockade köpmän och andra programnummer kring sig, litet som på medeltida marknader i dag. Publiken hejade på riddarna och upprätthöll sina sociala kontakter.
Trots att tornerspelen hade noggranna regler och att vapnen var slipade trubbiga, skedde det både olyckor och dödsfall.
Krigsherren Klaus Fleming är rosenrasande. Han har vunnit tornerspelen, men fått veta att Axel Kurck har förfört hans syster. Han utmanar Kurck i en duell.
De båda männen hoppar ner från hästryggarna och inleder en fäktningsmatch.
Denna gång slutar drabbningen i sämja och Fleming godkänner sin systers fästman. Riddarna omfamnar varandra och bugar sig för publiken med ett leende på läpparna.
Rohan-stallens tornerspel är trogna sina historiska förebilder, men inkluderar både såpopera och cirkus för att underhålla åskådarna.
Föreställningen är förkortad till en halv timme, då tornerspelen på medeltiden kunde räcka i flera dagar.
Annars försöker man uppnå en så autentisk upplevelse som möjligt: rustningarna, vapnen, dräkterna och hästarnas utrustning är likadana som på medeltiden.
Tävlingsgrenarna är också de samma, och riddarna tävlar på riktigt: vinnaren är inte utsedd på förhand.
Speciellt dusten är en häftig syn. Åskådarna i första raden lyfter instinktivt händerna för att skydda huvudet, då ekipagen rusar mot varandra i full galopp.
Jaakko berättar att det går ännu vildare till i de tävlingar som ordnas även i Finland. I tävlingarna försöker man med alla medel få ihop så många poäng som möjligt och segra över de andra tävlarna.
Vartannat år planerar Anu och Jaakko en ny show. Föreställningen planeras noggrant, som vilken som helst teaterföreställning eller filminspelning.
Först väljer man tema och personer, sedan gör man ett manuskript och bygger karaktärer åt skådespelarna och åt hästarna de ska rida.
Under arbetets gång undersöker paret noggrant historiska källor och testar de lärdomar de får av dem i praktiken.
Jaakko konstaterar att de historiker som undersökt medeltiden inte nödvändigtvis alls har haft att göra med hästar. Deras texter är därför inte direkt överförbara i praktiken.
– Vi prövar och funderar på hur det kunde gå till på riktigt, vårt arbete är alltså delvis experimentell arkeologi. Vi strävar efter att varje liten detalj skulle vara likadan som på medeltiden.
Efter uppvisningen får åskådarna bekanta sig närmare med hästarna. De står snällt stilla och låter sig klappas av småbarn.
De stora krigshästarna vet att föreställningen är över, och låter sin lugna och mjuka sida komma fram.
Video: Rasmus Tåg
Översättning: Eva Pursiainen
