När ambulanspersonalen kom hem till Heidi Mattsson frågade de var patienten var. Ingen visste då att hennes hjärta redan börjat bli förlamat.
Det är en fin och solig dag när vi träffar Heidi Mattsson i hennes hus i Singsby i Korsholm. Hon tar emot här, men bor för tillfället hos sin mamma några hus bort.
– Jag varken får eller vill vara ensam den här första tiden, säger hon.
Det var den 19 december som Heidi låg vaken mitt på natten med en olustig känsla i kroppen. Hon trodde det berodde på oron för hennes mamma som just då låg på sjukhuset efter att ha blivit opererad.
Hon tittade på klockan och den visade 04:15. En stund senare satte hon sig hastigt upp.
– Mitt i allt fick jag ett tryck över bröstet och sura uppstötningar. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det gjorde inte ont men det var en obehaglig känsla. Det var nästan irriterande.
Armarna domnade och hon började svettas
Heidi gick upp, satte på tv:n och gick omkring lite.
– Jag trodde det var panikångest jag drabbats av eftersom jag var så orolig. Jag kollade på tv i ungefär 20 minuter men sedan började jag också domna bort i armarna och svettas något riktigt otroligt.
Tankarna gick till hennes pappa som dog för två och ett halvt år sedan. Det var hjärtrelaterat så Heidi vet att det finns i släkten.
– Dagen jag såg honom ligga död på golvet lovade jag mig själv att ifall jag någon dag skulle känna något konstigt skulle jag ringa ambulansen, för annars kan det vara jag som ligger där på golvet.
“Är det panikångest får de skratta åt mig då”
Heidi ringde 112 och tänkte att ifall det är panikångest så får de skratta åt henne. Det kan hon ta.
– Inte för att jag tror de skulle göra det, men jag kände mig nästan dum eftersom jag tänkte att det säkert ändå inte är något farligt.
Personen hon pratade med på nödcentralen trodde också det kunde röra sig om en panikattack eftersom Heidi ändå bara är 34 år gammal.
De gav henne rådet att andas in och ut riktigt djupt, och ringa upp igen ifall det inte blev bättre.
– Jag väntade exakt 24 minuter och jag hann vara upp och gå och det slutade bränna i bröstet. Jag tog en dusch och försökte somna om, men sedan började det komma tillbaka.
Ambulanspersonalen letade efter patienten
Heidi ringde nödcentralen igen eftersom hon ville kolla upp allt för att iallafall kunna sluta oroa sig. Inom 15 minuter stod ambulansen på gården.
– När de kom in tog de mig i hand och letade efter patienten. Jag sa att det är jag. Det är ganska skrämmande det hela. Allt gick så snabbt, men jag var nära döden just då.
På den här lilla tiden hade nämligen hjärtat hunnit bli förlamat högst upp, så det var en kraftig hjärtinfarkt Heidi var med om och det höll på att gå riktigt illa.
Ilfart till akuten
I ambulansen kom man fram till att Heidis värden inte såg bra ut så de körde henne genast till akuten. Efter det gick allt väldigt snabbt.
– Det känns nästan som en film, en skräckfilm. Alla började springa omkring och jag förstod inte vad som hände. Inom cirka 15 minuter var allt klart. Jag hade inte ens förstått att jag fått en operation.
Genom lokalbedövning hade läkarna löst upp en propp, lagt in stenter och gjort en ballongutvidgning.
– Jag var nog riktigt borta. Jag förstod ingenting, säger Heidi.
Hur kändes det att ligga där med en massa människor runt omkring dig som höll på att rädda ditt liv?
– Många har frågat om jag var rädd, och jag har svarat både och. Det gick så snabbt och jag fick nog något lugnande också, så jag var inte riktigt med. Jag bara låg där.
Tankarna på döden hann komma
Samtidigt hann ändå Heidi tänka många olika tankar.
– Jag tänkte “vad gör jag här? Jag ska ju upp i morgon och öppna affären.” Jag hann också fråga mig själv om jag kommer att överleva, kommer jag få se min familj och mina vänner igen? Tusen saker for genom huvudet samtidigt som jag inte riktigt visste vad som hände. Det var en konstig känsla.
Tankarna på döden kom, men samtidigt kände hon att hon hade sin pappa med sig.
– Det är konstigt att säga, men det kändes som om han frågade vad jag gör där, att jag inte ska vara där. Jag fick en känsla av att det inte är min tid nu, inte än. När jag såg mig runt och fick höra orden “kaikki hyvin, allt bra” förstod jag att jag kommer att klara det här.
Kvinnor har ofta andra symtom än män
När man ser en hjärtinfarkt på till exempel en film händer det ofta plötsligt med svår smärta och personen faller ner på golvet. Men så är det oftast inte för kvinnor eftersom de har andra symtom än män.
Symtomen är ofta diffusa med till exempel svår halsbränna, som Heidi upplevde.
– I efterhand har jag önskat att det varit kraftigare. Att det skett mitt på dagen och att jag säckat ihop just så där, då skulle det också vara lättare att i framtiden veta att något är på gång. Men att stiga upp och nästan bli irriterad på de sura uppstötningarna och fortsätta som vanligt … det är skrämmande att tänka på hur nära döden jag var.
Att få en hjärtinfarkt i 30-års åldern eller yngre är ändå mycket ovanligt.
Mycket att ta in på sjukhuset
När Heidi vaknade upp nästa dag var det mycket att ta in. Många kom och hälsade på och det var viktigt för henne. Hon fick också besök av flera olika läkare och även en fysioterapeut.
– Jag låg fastspänd eftersom jag inte fick sitta upp och det var en massa apparater runt mig. Allt var så obekant. Jag fick en massa papper men jag sa till dem att det nästan är onödigt att de berättar något för jag kan inte ta in det.
Heidi spenderade sex dygn på sjukhuset. Två och ett halvt dygn på övervakningen och sedan på en vanlig avdelning där hon äntligen fick gå lite i korridorerna och äta mat i matsalen.
– På julafton fick jag den bästa julklappen för då fick jag åka hem.
Den första tiden hemma var lite skrämmande
Det var skönt att komma hem men också skrämmande eftersom hon inte visste hur det skulle kännas i kroppen.
– Hur skulle jag klara mig utan att trycka på en knapp om något kändes konstigt? Jag hade ju inga mätare på mig. På det sättet var det en trygghet att ligga fastkopplad där på sjukhuset.
Heidi kan fortfarande känna en viss otrygghet ibland, men det hjälper att hon bor hos sin mamma.
– Nätterna är värst eftersom det var på natten det hände. Det är det där psykiska som spelar in eftersom jag inte vet hur det ska kännas. Vad är normalt? Om det bränner till lite i bröstet - är det farligt? Får jag en ny attack? Men jag måste bara möta rädslan.
Rädslan får inte styra livet
Hon är fast besluten om att bli bättre och vill inte låta rädslan styra hennes liv. Nu går hon ut och går varje dag och ska även börja simma. Promenaderna blir bara längre och längre.
– Jag förstör livet om jag bara sitter instängd i soffan med rädslan att det ska hända igen. Så länge jag sköter mig själv är det nog liten chans att det händer igen. Och min inställning är att det inte ska hända igen.
Men det är ändå tungt att göra en hel del fysiska saker. När hon skulle sminka sig för första gången efter infarkten var det till och med tungt att hålla upp armarna.
– Jag känner mig som en ung pensionär. Jag känner igen mig själv men jag är mycket begränsad. Jag måste till exempel alltid ta en middagsvila. Jag orkar och jag vill göra saker, men jag blir väldigt trött.
Det beror både på medicinerna och infarkten. Troligtvis pumpar hjärtat inte på 100 procent än och det gör att Heidi känner sig ganska gammal i sin kropp.
Behöver hjälp med en del vardagliga saker
Heidi får åka och handla men hon får inte bära så mycket så hon måste ha med sig någon som bär kassarna. Hon får köra bil men inte skrapa rutorna.
– Jag får inte anstränga mig eller göra något fysiskt tungt. Ibland kan jag nästan bli irriterad på att jag inte får göra olika saker.
Har du någon gång glömt att du inte får pressa dig själv för hårt?
– Jovisst. Om jag ligger ner ska jag sätta mig upp och vänta på att blodtrycket stabiliserar sig innan jag kan stiga upp. Men en dag låg jag på soffan och kom plötsligt på att jag skulle hämta något från köket så jag rusade upp och halvsprang iväg och precis då insåg jag att jag gjort fel och sedan trillade jag omkull. Så där låg jag på golvet och kände mig dum. Det är svårt att ta det lugnt när jag annars är så livfull.
Men allt gick bra och läkarna har sagt att det inte är farligt om hon glömmer bort att vara försiktig någon enstaka gång.
Äter flera olika mediciner varje dag
För att hjärtat ska repa sig måste Heidi äta flera olika mediciner. På sjukhuset åt hon 20 stycken per dag men nu har hon fått ner mängden till 12 om dagen.
– Det är en stor omställning eftersom jag tidigare inte ens ätit värkmedicin. Så det här är ett helt okänt liv. Jag skulle inte klara det utan min mor. Hon har jobbat inom hemvården så hon kan medicindelning och hon håller koll.
Flera av medicinerna kommer Heidi äta livet ut, men går allt bra får hon sluta med en del inom ett år eller efter några år.
Infarkten kom från ingenstans
Heidi berättar att året 2019 var hennes värsta men hittills också bästa år. Hon har jobbat med fotografering, sålt städtjänster och även jobbat i en klädaffär.
– Det har hänt mycket på det personliga planet men jag har också fått världens bästa jobb och jag har mått jättebra. Jag har varit nöjd med tillvaron.
Jag fick en nystart i livet och vänder det till något positivt.
Ingen kan säga varför Heidi drabbades av en hjärtinfarkt just nu, förutom att det är ärftligt. Hon har det i generna.
– Klart jag har haft jobb och säkert har jag stressat en del, men det är nog inte det som utlöst det hela. Vi har många hjärtfel i släkten, så det är nog orsaken. Jag var alldeles frisk före det hände, så det kom från ingenstans.
På vilket sätt är ditt liv annorlunda nu?
– Största förändringen blir en kommande flytt. Jag har haft ett stort egnahemshus ensam, men det är omöjligt att ha kvar nu, både ekonomiskt och praktiskt. Så det ska säljas och jag ska flytta till ett mindre radhus. Jag är också sjukskriven och vet inte om jag kommer kunna fortsätta med städjobbet, eller när jag kan fortsätta jobba i klädaffären. Det är ovanligt att inte ha ett jobb att gå till.
Samtidigt känner Heidi att hon fått en nystart i livet. En andra chans.
– Skulle inte omständigheterna varit så som de var, skulle det varit meningen att jag somnat om. Normalt är ju att man dör i sömnen i så fall. Men nu fick jag en nystart i livet. Jag vänder det till något positivt.
Hjärtat kommer troligtvis att repa sig
Läkarna tror och hoppas att Heidis hjärta kommer att repa sig. Innan hon åkte hem sade de att skadan på hjärtat nu är lindrig.
– Jag tror man kommer långt med att våga hoppas och tro istället för att se negativt på saken. Far dog alltför tidigt, han var bara 63, medan farmor hade tre olika hjärtfel och dog i år när hon skulle fylla 92. Där ser man att det finns chans att få ett långt liv. Jag har bestämt att jag också ska bli över 90 år.
I framtiden blir det en hel del kontroller och det känns bra eftersom hon då får veta hur läget ser ut.
Tveka aldrig att ringa 112
Heidi uppmuntrar alla som tvekar att ringa 112 att göra det ändå.
– Våga fråga om hjälp. Jag var ett typiskt exempel på när man nästan känner sig dum för att man ringer dit, men man kan aldrig själv bekräfta vad som är på gång. Ring 112, det kan rädda livet.
Heidi själv skulle aldrig tveka att ringa igen.
– Det var skönt att de tog mig på allvar och att jag fick hjälp. Jag är verkligen tacksam.
Vill du veta mer om Heidi och hennes fortsatta resa mot att bli helt frisk? Läs mer på hennes blogg där hon skriver om infarkten.
