Idag (onsdag 11 mars) är det på dagen nio år sedan katastrofen i japanska Fukushima. Det började med en jättelik jordbävning ute till havs och slutade med härdsmältor i tre av reaktorerna i kärnkraftverket Fukushima Dai-Ichi. Som en av få utländska journalister har frilansjournalisten Jon Thunqvist fått besöka det havererade kraftverket.
Saneringsarbetet beräknas ta minst 30-40 år och många av de som evakuerades kommer aldrig att kunna flytta tillbaka.
– 1,6 till 1,7 mikrosievert. Man kan alltid se hur hög strålningen är med hjälp av displayerna som finns uppsatta överallt, säger guiden när vi åker runt i minibussen inne på kärnkraftverkets område.
Besöket ska komma att ta hela dagen och är minutiöst inplanerat. Vad vi ska se, vad vi ska göra, vilka kläder vi kan använda och vad som får fotograferas. I slutändan kommer jag att behöva lämna ifrån mig kameran så att kraftbolagets säkerhetspersonal kan gå igenom och radera om jag råkat få med något känsligt.
Det är nio år sedan det som inte kunde hända hände. Först en jordbävning - 9,0 på Richterskalan. En av de största som någonsin uppmätts - men ändå, med japanska mått mätt “hanterbar”.
Men sedan en tsunami - en flodvåg - som övergick det fattbaras gräns - hög som ett femvåningshus - en flera miljoner ton tung mur av mörkt, iskallt vatten som sköljde in och dränkte kärnkraftverket. Strömmen slogs ut direkt, någon timme senare även de diseseldrivna reservaggregaten och då tappade reaktorerna kylningen.
Det är en gråkallt och regnet hänger i luften, men ändå ingenting mot den kaotiska dagen för nio år sedan då snön vräkte ned och närmare en halv miljon människor tvingades lämna allt och fly hals över huvud i mörkret.
I filmen “Fukushima 50” som hade premiär i Japan den 7 mars får vi följa kaoset, paniken och framförallt de 50 män som, med fara för livet, stannade kvar och mer eller mindre räddade Japan och världen undan en katastrof som sannolikt skulle gjort nordöstra Japan, kanske även Tokyo, obeboeligt för generationer framöver.
Det är kaotiska scener med en platschef som tvärtemot givna order från företagsledningen beordrar sina mannar att pumpa in havsvatten för att kyla de skenande reaktorerna som hotar att närsomhelst smälta och kanske explodera.
– Den där vita byggnaden ni ser där borta är ALPS - en anläggning vi använder för att rena det radioaktiva spillvatten vi pumpar upp inifrån reaktorbyggnaderna, säger guiden och pekar bort mot en stor nybyggd anläggning som upptar flera tusen kvadratmeters yta.
Grundvatten och regnvatten som läcker in i de skadade byggnaderna för med sig radioaktiva ämnen som cesium, strontium och plutonium ut från bränslehärdarna. Om inte vattnet pumpas riskerar det att rinna ut i havet.
Vi åker vidare i bilen. Klungor av saneringsarbetare kommer släntrande längs de noggrannt markerade passagerna. Vakter ser till att ingen kliver utanför eller förirrar sig från gruppen. Att de flesta vi möter har munskydd förklaras med att de vill undvika coronavirus.
Mer än 4 000 personer jobbar dygnet runt med att sanera Fukushima Dai-Ichi - det är fyra gånger så många som när kraftverket gick i normal drift. Folk har sökt sig hit från hela Japan - risktillägget - som i bästa fall kan ge dubbel lön - lockar.
Kraftverksområdet är noga indelat i zoner och det krävs olika behörighet för de olika zonerna. Delvis är det rädsla för terrorattacker och delvis handlar det om inte utsättas för strålning i onödan.
Efter nio år av saneringsarbete är det fortfarande en tjugondel av den totala ytan där strålningen är så hög att man enbart kan vistas kortare stunder och i full skyddsmundering. För oss tillfälliga besökare räcker det med hjälm, munskydd, dubbla skyddsstrumpor och givetvis den obligatoriska geigermätaren.
Vi fortsätter färden och kommer allt närmare själva reaktorerna - en av dem har fått en extra överbyggnad.
När jag frågar varför blir svaret att den är ett skydd för att förhindra att radioaktiva partiklar läcker ut när man arbetar med att sanera och plocka bort de hundratals bränslestavar som finns därinne.
Vi lägger vårt fokus på att sanera och rensa bort sånt som kan vara farligt. Allt annat får vänta, även om det kanske ser stökigt ut
Det mesta av marken har gjutits in i betong och där lastbilar och kranbilar körs har man placerat tjocka stålplåtar. Guiden förklarar att det inte bara ger ett fastare underlag för de tunga fordonen utan också skyddar mot radioaktiviteten i marken.
När vi stannar för att ta några bilder pendlar geigermätaren runt 70 mikrosievert - betydligt högre än den normala bakgrundsstrålningen och mer än 50 gånger högre än där vi stannade bara några hundra meter bort. Det är högt, men fortfarande ok eftersom vi stannar så kort tid, får vi höra. Rutorna i bilen ska dock alltid vara uppvevade.
På flera ställen ligger fortfarande bråte kvar, förvridna takplåtar och gamla cyklar. Trots att det alltså gått nio år sedan haveriet.
– Det handlar om prioriteringar, säger guiden. Vi lägger vårt fokus på att sanera och rensa bort sånt som kan vara farligt. Allt annat får vänta, även om det kanske ser stökigt ut.
Överallt på kraftverksområdet står stora ståltankar och det svetsas ständigt ihop nya. Tankarna är tolv meter höga och tolv meter i diameter. De används för att lagra det vatten som pumpas upp inifrån reaktorbyggnaderna och sedan renats.
Från Tepcos sida hävdar man att vattnet efter reningen är så rent det kan bli. Den radioaktiva väteisotopen tritium går inte att filtrera bort och dessutom förekommer tritium naturligt i omgivningen, alltså skulle det inte innebära några problem att pumpa ut det i havet.
Men miljögrupper, fiskare och Japans grannländer vägrar.
Enligt Tepco finns det snart ingen mark kvar att uppföra nya tankar på och sommaren 2022 är det definitivt fullt. Sedan går det inte att lagra mer vatten.
Det tritiumbemängda spillvattnet är dock det minsta av Tepcos problem framöver. När jag sitter ned med företagets talesperson Yoshinori Takahashi säger han att saneringsarbetet förvisso går framåt, men att det kommer att ta tid. Prognosen är trettio till fyrtio år, men detta bygger på att man kan utveckla nya tekniska lösningar som ännu inte existerar.
Vi har sagt att vi ska återställa Fukushima Dai-Ichi och då är en betongsarkofag inte lösningen. Det vore att skjuta över problemet på kommande generationer
Yoshinori Takahashi, talesman för kraftbolaget Tepco
– Vi har närmat oss själva härdsmältorna, men det svåra är att vi egentligen inte vet hur det ser därinne. Vi vet att det finns deformerade bränslestavar och byggdelar från reaktorinneslutningen som lossnat. Mycket har antagligen smält ihop till bitar som är flera meter långa. Vårt uppdrag är att plocka ut dem genom ett ganska litet hål.
Ytterligare en försvårande omständighet är att den radioaktiva strålningen närmast härdsmältorna är så hög att människor överhuvudtaget inte kan vistas där. Arbetet måste skötas med fjärrstyrda robotar som dessutom måste kunna ta sig fram i vatten.
En fråga som flera gånger dykt upp under saneringsarbetet är varför man inte gör som i Tjernobyl och gjuter in de skadade reaktorerna i en betongsarkofag och låter hela kraftverksområdet bli ett slutförvar för utbränt kärnbränsle. Det skulle sannolikt bli billigare och samtidigt innebära en lösning på frågan om slutförvar.
– Det är inget alternativ för oss. Vi har sagt att vi ska återställa Fukushima Dai-Ichi och då är en betongsarkofag inte lösningen. Det vore att skjuta över problemet på kommande generationer, säger Takahashi.
– Arbetet får ta den tid det tar. Vi hoppas kunna gå in i reaktor 2 och börja plocka ut delar av härden någon gång nästa år, men det är en målsättning och inte ett löfte, säger Takahashi och berättar att det rör sig om minst 230 ton material som ska plockas ut bit för bit.
Med jämna mellanrum görs opinionsundersökningar bland japanerna om vad de tycker om kärnkraften. Landet saknar i stort sett gas och olja, därför har de styrande ända sedan 1960-talet satsat hårt på kärnkraft.
Efter haveriet stängdes samtliga 50 kärnreaktorer för översyn. Ungefär hälften, 25 stycken, har inte fått tillstånd att starta igen - de anses för gamla eller för osäkra.
Av övriga är tolv igång och kärnkraftslobbyn satsar hårt på att resten också ska startas upp.
Har då kärnkraftsmotståndet bland gemene man minskat under de år som gått sedan katastrofen 2011?
– Ja, personligen tror jag det, säger Takahashi, men det är bara en känsla jag har. Jag kan inte säga om det gäller generellt. Kollegorna som sitter runt omkring instämmer nickande.
Ute har det börjat skymma. Vi har ätit lunch i personalmatsalen och passerat otaliga säkerhetskontroller och utrustats med personliga geigermätare. Samtidigt som Fukushima Dai-Ichi känns som en relativt säker plats idag, så var det ju ändå här som det höll på att gå riktigt illa för nio år sedan.
Skulle Takahashi, med det han vet idag, säga att kärnkraften är säker?
– Ja, det skulle jag. Det var en fruktansvärd olycka, men vi har lärt oss av misstagen och sett till att skärpa säkerheten. Kärnkraft kan göras säker och den kommer att göras säker.
– Om samma olycksscenario - alltså en jordbävning följt av en flodvåg - skulle hända idag så skulle utgången inte bli densamma, det är jag säker på.
