Jag minns fortfarande exakt hur det känns, att sitta på Karlsbron i Prag och dricka billigt rödvin.
Julikvällarna 1994 var varma och stämningen på bron var uppsluppen och karnevalistisk, folk samlades där, konstnärer målade sina porträtt, familjer, unga par och turister flanerade omkring.
Ett gäng holländare spelade dagligen låtar av Pearl Jam, ett av de största rockbanden just då. Det var min generations musik och vi unga trängde oss framför bandet.
Håren var långa och svettiga, flanellskjortona knutna kring midjan, energin flödade ur sångaren som grymtade ur sig Eddie Vedder-aktiga läten och strävade efter att förmedla den känsla av livskraft som kommer ur att man också gått igenom tuffa lägen, frihetslängtan och allvar som påminde om att en ny tid höll på och växte fram.
Prag var en stad som andades frihet, det kommunistiska styret hade rasat och människor sökte sig dit och senare har jag tänkt att lokalbefolkningen sannolikt upplevde turistmassorna och festandet som ett slags invasion.
Varken Pearl Jam eller deras holländska kopior var heller några muntergörkar och då hitlåten Alive spelades så sjöng vi på bron med och kände just det, att vi levde just där och då.
Och - att vi hörde ihop.
Att vara ung är att känna sig vid liv
Minnet av den där sommaren slår mig nu, våren 2020, av två anledningar. Pearl Jam ger ut albumet Gigaton som direkt för mig tillbaka i ett visst stämningsläge som jag är glad över att inte ha förlorat tillgång till, och, många europeiska länders gränser är plötsligt stängda.
Symboliken i stängda gränser kastar ett ljus över hela mitt liv på väg in i vuxenlivet.
Jag visste inte mycket om mig själv då jag efter gymnasiet reste ut i Europa. Europa var ett löfte om så mycket.
Man kände sig först inte hemma i de städer som man damp ner i, det var annorlunda än hemma, vilket förstås var en del av poängen. I städerna fanns allt: droger, sex, sprit och ändlösa nätter.
Det fanns konst, museer, historia, arkitektur, saker att köpa och människor som tänkte tankar man knappt hört om.
Den franske tänkaren Henri Bergson är idag rätt bortglömd, men kring sekelskiftet 18-1900 var han på modet som en filosof som besjöng den fria viljan.
Bergsons kunskapsteoretiska begrepp nuflöde går att förklara just genom exemplet att besöka en stad. Vi kan antingen turista runt och kruxa av sevärdheter, eller, så kan vi befinna oss mitt i den och intuitivt känna dess närvaro i syn, lukt, rörelser av staden.
Intuitionen hos Bergson öppnar oss mot det levande och livet.
Historikern Stefan Nygård konstaterar att Bergsons filosofi var ungdomens filosofi och den lästes också i Svenskfinland. Den hade nietzscheansk livskraft och vitalitet och den moderna upplevelsen knöts just till att vara ung.
Det finns något som fortfarande binder samman tidigt 1900-tal, 1990-talet och idag.
Generation efter generation rör på sig, insuper glupskt världen med alla dess nöjen, intryck men också möten.
Ungdom har setts som en revolterande kraft, en motsats till ordnad borgerlighet, men är den kanske främst en formativ upplevelse som blir en byggsten för framtiden och för idén om ett rikt liv?
Vår kultur är bra på att romantisera ungdom: banden vi lyssnade på, filmer man såg, första kyssar, brustna hjärtan och att bryta mot konventioner.
Kurt Cobain, Janis Joplin, James Dean, Marilyn Monroe, de dog alla för tidigt men de blev heller aldrig gamla och det är förmodligen en starkt bidragande anledning till att de ses som ikoner.
Miljöhänsyn eller upplevelser som gör världen mindre trång?
Hur givande det än må vara att resa så ställer klimatets tillstånd oss inför en hel del knepiga frågor.
Det är främst inte de temporärt stängda gränserna som är utmaningen för att kunna uppleva städer, människor och platser.
Vi tvingas ta ställning till den ekologiska ohållbarheten i vår tillvaros kosmopolitiska strävan..
Hur högt kan jag skatta min individuella utveckling jämfört med miljöproblem som mitt beteende bidrar till att upprätthålla?
Hur ska jag förhålla mig till att jag hör till en grupp människor som haft välståndet att se världen?
Vissa svarar att vi borde hålla oss till våra närmiljöer, andra tänker att det symboliskt "onda" flygandet kan ersättas med tåg, utan att göra avkall på resandet i sig.
Ta tåget, sov gott och vakna upp i Milano, så kan tågreklamer låta. Onekligen lockande.
Men å andra sidan - är inte resandet del av den förståelse för olika kulturer som öppnat upp och delvis av-exotifierat världen. Där vi närmar oss varandra i fråga om förståelse och minskade fördomar?
Bromsar vi upp de inkluderande framsteg som vår civilisation byggt upp om vi slutar resa och stannar hemma, också om detta slitit på klimatet?
Minnen är knutna till platser
Den där sommaren var jag inte bara i Prag, utan också i Amsterdam och München. Salzburg och Wien. Det räckte med att gå med en Pearl Jam, Alice in Chains eller Nirvana t-skjorta på sig för att hitta folk som tänkte på lite samma sätt.
I Amsterdam minns jag en krog som var ett underbart rum med långa tunna gardiner som fladdrade i korsdrag och amerikanen som funderade på om han skulle röka på eller inte - han siktade nämligen på en bana inom den amerikanska armén.
Då jag dök upp i staden erbjöds jag genast hela katalogen droger, allt det där man varnat för i skolan (köpte inga).
I Wien satsade jag min dagsbudget på att se slottet Schönbrunn, 14-rums paketet. Jag åt tre billiga chokladstänger den dagen och hade ångest och avskydde staden.
Då jag några år senare läste om staden under sekelskiftet, där konst och vetenskap verkligen blommade upp, ja då fick mitt deppiga besök där plötsligt ny mening.
I München hängde jag med kanadensare, som bjöd mig med för att kolla på nakna människor i “Englischer Garten”. Vi såg en naken gubbe på cykel. Vart man än kom så fanns det någon, någonstansifrån att snacka med.
Världen var en underbar plats.
Längtan efter nya platser var inte enbart hedonism, rastlöshet och frihetslängtan. Det var ett sätt att ganska direkt komma i kontakt med människor, deras tankar, inställningar, värden, att möta varandra.
Jag träffade en grupp svenska scouter och tillsammans med dem hamnade jag på en klubb någonstans nära konstmuseet, högt ovanför staden som stängde först på morgonen.
Efter det gick vi ut och köpte något att äta, åt sittandes på en trottoarkant och jag minns ännu hur spårvagnen som kom körande i en kurva såg ut, hur jag hoppade på och gissade att vi aldrig mer skulle träffas.
Så brukade det gå, man bytte adress på någon skruttig lapp, men hade sällan råd att åka och hälsa på någon.
Jag bodde hos min gamla handbollstränare, som tränat mitt lag under hela tonårstiden. Jag är glad att jag som vuxnare hade möjlighet att hänga med honom på någon pub och snacka om livet och framtiden.
Idag har jag kvar så många minnen, förbundna vid just platser.
Den lockande, gyllene eran
1990-talet råkade vara min ungdoms årtionde, man har rest innan och efter det. Ibland talar man om 90-talets Prag som en form av gyllene era och Berlin på 1920-talet, och Belle epoque, Paris gyllene era dateras mellan 1870-talet och utbrottet av det första världskriget.
Städerna drog till sig unga människor, ofta konstnärer och höjdpunkten av finlandssvenskt måleri kan spåras till konststudier i Paris då såväl Helene Schjerfbeck som Ellen Thesleff drogs till staden.
De här konstnärerna hämtade med sig hem en estetik och konstnärlig känslighet som fortfarande lyser, och på samma sätt kan Edith Södergrans poesi delvis sägas vara ett uttryck för hennes öppenhet för tankar och idéer som gick i svang ute på kontinenten.
Trots att hon levde en del av sitt liv i den lilla byn Raivola på Karelska näset, så var skolåren i den tyska skolan i kosmopolitiska St. Petersburg formativa.
Jag tror att man enkelt kan säga att deras storhet och en finlandssvensk stolthet över dem, handlar om den förståelse och öppenhet, vilja att lära av andra och ändå påverka den plats och det sammanhang men själv kommer från.
Jag vill ändå inte måla upp resandet som en alltid avgörande kvalitativ skillnad. Ibland finns det viktiga precis intill en.
Jag snackade en gång med filosofen Joel Backström om våra studier i Åbo på 90-talet. Han beskrev dem som en gyllene era som han skulle ha valt hellre än alla de där andra bellepoquarna.
Studierna påminde ibland om de bromötena jag beskrev i början av texten. Det var en massa snackande om saker som både kändes spännande och obegripliga.
Att börja plugga filosofi var att treva sig fram mot en förståelse för vad filosofi alls handlade om och den ännu snårigare stigen fram mot att våga säga något om ämnet.
Kanske är det fråga om samma sak då man tar mod till sig och börjar snacka med en främling?
Göran Torrkulla, konstnär och filosof i Åbo, har lyft fram med det grekiska begreppet thaumazein, som innebär en förundran och häpnad över världen.
Den häpnaden kan komma upp lite varsomhelst: då man traskar till matbutiken, i mötet med en annan människa eller, som för många nu i coronatider, i naturen.
Jag tror också att vi gör klokt i att vara på vår vakt med vår nostalgi, det är en känsla som kan hålla oss bundna vid vårt förflutna. Det viktiga är kanske att ta med sig sina minnen och bygga mot framtiden med hjälp av dem.
Då jag rest med min familj, med min fru och vårt barn, så är det just de gemensamma upplevelserna och sådant som tid för varandra, att tillsammans hänföras av natur eller en ny, pulserande stad som varit det värdefulla.
Inte en flykt bort från vardagen.
Frihetskänsla i mötet med andra människor
I och med coronakrisen har man också talat om nationalstatens återkomst, en kontrast som är tydlig i sin motstats till såväl en mobil värld som vi upprätthåller inte bara genom turism, utan också genom hur vi arbetar och kapitalet rör sig, som också försök att göra EU till ett mera folkligt projekt.
Det jag intuitivt förstod där på bron i Prag var att samhörighetskänsla kan uppstå på en hel massa sätt, att våra vanliga sätt att tänka på identitet inte är heltäckande.
Frihet är ett stort ord, men jag tror att det är ett missförstånd att definiera det som min möjlighet att kunna förverkliga det jag vill.
Istället tänker jag att känslan av frihet uppstår just i möten med olika sätt att vara människa, eftersom det står så tydligt att mitt eget jag får sina konturer genom dessa möten.
Utan sina konturer finns inget “jag” som kan vilja olika saker.
Konturerna kan naturligtvis också ta form då man ensam låter sig förloras i en stad, det finns inte en enda formel.
Men, kan vi alls tänka oss en värld där vi alla drar oss tillbaka till våra lokala sammanhang enbart?
Det som en restriktivare mobilitet kan tänkas hota är just förståelsen för varandra, likheten i olikheten, respekt för seder och identiteter.
Och är inte en sådan brist på förståelse och nyfikenhet, trots klimatutmaningarna, ett hot mot det vi skattar så högt, demokratin?
I podcastserien Framtidens människa kan du bland annat höra om hur människan försöker förbli ung förevigt med hjälp av teknologi:
