Christian Ruuttu hade en klar framtidsplan när han återvände till Björneborg efter sitt utbytesår i USA. Han skulle skriva studentexamen och sedan åka tillbaka över Atlanten och inleda studierna i Harvard – ett av världens främsta universitet.
Under utbytesåret i privatskolan Belmont Hill i Boston fokuserade Ruuttu främst på studierna. Där fick han veta att han erbjöds chansen att studera i Harvard eller Boston University. Innan det hade planen varit att studera vid Svenska Handelshögskolan i Helsingfors.
I skolans ishockeylag – obesegrat under Ruuttus år i Belmont Hill – var han en av många som senare skulle reserveras till NHL. En del av dem kom att välja universitetsstudier framom ishockeyn.
När 18-åringen återvände till Björneborg platsade han till sin stora förvåning direkt i Ässäts FM-ligalag. Han skrev under ett seniorkontrakt – och samtidigt sprack drömmen om Harvard. Han betraktades som ett proffs av universiteten i USA.
– Jag hade ju ingen aning om att man inte fick spela i ligan, förklarar Ruuttu nu för Yle Sporten.
– Jag planerade att jag spelar ett år i ligan och sen åker jag över. Men jag hade ju inga agenter eller andra som berättade för mig hur jag ska göra. Så där blev min Harvardresa.
I dag jobbar Ruuttu som chef för Los Angeles Kings europeiska scouting. 2014 deltog han i legendarernas match mellan HIFK och Jokerit.
Året var 1982 och i Finland tänkte man ännu inte på ishockey som en möjlig karriär. De flesta ligaspelarna studerade eller jobbade vid sidan om. Endast en handfull finländare hade testat på en NHL-karriär.
Till en början sved den missade chansen att studera i USA, men en ishockeykarriär som inkluderar över 600 matcher i NHL har hjälpt honom att komma över besvikelsen.
– Om man inte skulle ha haft en någorlunda karriär, så kanske det skulle harma på ett annat sätt. Självklart är det ett studieliv som jag aldrig upplevde, men jag upplevde andra saker istället.
Under början av 1980-talet hade Ruuttu definitivt inte NHL i tankarna. Han återgick till sin ursprungliga plan att inleda studierna på Hanken inom några år.
Slår igenom i Ässät
Ässät hade ett slagkraftigt FM-ligalag under Ruuttus juniorår. Klubben vann medaljer nästan alla år och plockade hem mästerskapet 1978.
Björneborgarnas största stjärna var centern Veli-Pekka Ketola, som hade återvänt till Ässät efter fyra säsonger i NHL:s dåvarande konkurrent i Nordamerika, WHA.
– “Vellu” var min idol och familjevän, så jag kände honom jättebra. Och känner än i dag.
När Ruuttu debuterade i ligan hösten 1982 hade lagkaptenen och klubblegendaren Ketola lämnat Ässät ett år tidigare. Det fanns utrymme för en ny stjärna i Björneborgslagets första kedja, och Ruuttu var inte sen med att ta vara på chansen.
– Jag tror inte att jag hade svårigheter med självförtroendet på något sätt, skrattar han.
– Jag ville bara spela och producera och vinna. Jag var ganska ung och driven.
18-åriga Ruuttu platsade inte direkt som förstecenter, men det tog inte länge för honom att slå igenom.
Den första matchen mot Tappara fick han bevittna i sin helhet från avbytarbänken. I den andra mot Lukko fick han debutera och spelade under matchens tio sista minuter. Ässät låg under med 1–2.
– Jag spelade med Ismo Villa och "Bruutta" (Juhani, red.anm.) Wallenius. Jag hade “kauhee” tur, jag tror jag fick 1+2 under de sista tio minuterna. Det var skönt.
I sin sjätte match tog Ruuttu plats i första kedjan mellan de målfarliga yttrarna Arto Javanainen och Kari Makkonen. Superkedjan var intakt i tre år och under den tiden noterades Ruuttu för 139 poäng på 105 matcher.
Ässät erbjöd den unga stjärnan Ketolas gamla tröjnummer 13, som inte var fryst just då.
– Jag svarade att det kommer aldrig att hända, himlar Ruuttu.
Den andra ligasäsongen var så gott som en fullträff för både Ruuttu och Ässät. Centern samlade 60 poäng på 37 grundseriematcher – och Ässät var nära att gå hela vägen till guld.
Tappara drog ändå det längre strået i finalserien 1984 – och vann ett av sina fem mästerskap på 1980-talet.
– Vi spelade lite annorlunda. Vi försökte spela som HIFK på den tiden, ganska fysisk hockey.
Det var HIFK som blev Ruuttus följande klubbadress. Klubbvalet berodde inte i första hand på att den Helsingforsbördige pappan – meriterade bandydomaren Kalevi Ruuttu – hade varit HIFK-medlem sedan början av 1950-talet, utan på sonens plan att fortsätta studierna vid Hanken.
Den planen sprack då Ruuttu skrev på ett NHL-kontrakt redan innan han gjort klart med IFK.
Klarar sig bra i tuffa NHL-omgivningen
I NHL-draften 1983 hade Ruuttu reserverats i den sjunde rundan av Buffalo Sabres. Tre år senare var det dags för honom att prova vingarna i NHL.
Han åkte till Buffalo efter en lyckad säsong med HIFK som slutade med en svidande finalförlust, än en gång mot Tappara.
– Min plan var att åka till NHL och se i fyra år hur det går, och sen kanske komma tillbaka och börja studera igen, säger Ruuttu vars Hankenstudier aldrig inleddes under året i Helsingfors.
Han hade fått goda råd gällande livet i NHL av HIFK-lagkompisen Pekka Rautakallio. Han hade dessutom goda erfarenheter från sin tid i Belmont Hill, och åkte iväg till Buffalo med gott självförtroende.
Risken att hamna i AHL hade han inte ägnat en endaste tanke.
Ruuttu tog direkt plats i Sabres spelande trupp, även om synen på européer var annorlunda i NHL 1986 än vad den är i dag.
– Respekten kom endast genom att spela bra. Man fick veta ganska snabbt att man är där och tar andras jobb.
Sabres tränades av legendariska Scotty Bowman som vid den tiden hade vunnit fem av sina totalt nio Stanley Cup-titlar.
– Han var speciell, Mr. Bowman. Annorlunda. Man fick lära sig och vänja sig vid situationer snabbt, konstaterar Ruttu med ett litet grin.
Scotty Bowman intervjuas 1998, året då han vann sin åttonde Stanley Cup-titel, den gången med Detroit Red Wings.
Den förargliga första playoffomgången
I Buffalo hade Bowman som uppdrag att bygga om ett av ligans sämsta lag. Under Ruuttus debutsäsong 1986–87 slutade Sabres näst sist i hela NHL. Fördelen var att klubben hade fått reservera tidigt i draften i flera års tid och kryllade av unga och lovande spelare.
En av Ruuttus närmaste vänner var jämngamla Phil Housley. Den offensiva backen och Ruuttu bodde som grannar.
Det största misstaget Sabres begick under hans tid i klubben var enligt Ruuttu beslutet att trejda bort Housley till Winnipeg 1990.
– Då tappade vi en hel del av offensiven i vårt spel. Men det var bra för Teemu i alla fall. Jag tror många av hans 76 mål kom till tack vare Phil, konstaterar Ruuttu och syftar på Teemu Selännes rookierekord som sattes säsongen 1992–93.
Ruuttu hann spela fyra säsonger tillsammans med Housley i Buffalo. Under hela den tiden var finländarens poängproduktion på en stabil nivå, mellan 60 och 71 per säsong.
Han spelade ofta i en anfallskedja tillsammans med Mike Foligno och Dave Andreychuk – som var Ruuttus rumskamrat under det andra året i Buffalo.
För laget gick det allt bättre.
Efter att ha hört till de sämsta under debutsäsongen, kom Sabres till slutspel under Ruuttus samtliga fem följande år i organisationen. Den unga spelarstommen utvecklades och säsongen 1990–91 var Sabres endast tre poäng ifrån att vinna hela grundserien.
I slutspelet fick man ändå aldrig till det.
I de fem playoffsen som Ruuttu spelade för Buffalo Sabres 1988–92 slogs laget alltid ut i första omgången – mot antingen Boston Bruins eller Montreal Canadiens.
– Sanningen är ju att Adams Division, som det hette då, var en jättesvår division. Det var inte enkelt, du hade Montreal, Hartford, Quebec, Boston och vi.
– Det var en defensivt orienterad division. Det var inte som för Edmonton Oilers som spelade run-and-gun-hockey i sin division.
"Nog är ju Chicago alltid Chicago jämfört med Buffalo"
I desperat jakt efter bättre slutspelsframgång vaskade Sabres om rejält i lagbygget. Efter sex säsonger i Buffalo var det dags för Ruuttu att se sig om efter en ny klubbadress.
– Jag blev aldrig trejdad. Jag var "free agent with compensation", så jag fick välja vart jag gick, poängterar han.
Ruuttu valde Chicago Blackhawks som precis hade förlorat i Stanley Cup-finalerna mot Pittsburgh Penguins. Då hade Pittsburgh en viss Mario Lemieux i sina led, han valdes till slutspelets MVP.
Spelaren som Sabres fick i kompensation för Ruuttu var den blivande stjärnmålvakten Dominik Hasek.
I Buffalo noterades Ruuttu för 331 poäng på 437 grundseriematcher.
Inledningsvis trivdes Ruuttu bra i Chicago, och under den första säsongen i Blackhawks noterades han för minst sagt hyfsade 54 poäng i grundserien. I Sabres hade hans poängproduktion dalat till 25 under det sista året.
– Nog är ju Chicago alltid Chicago jämfört med Buffalo. Självklart, Chicago hör ju till originalsexan och är en jättefin, sporttokig stad där det finns mycket mera att göra.
Enligt Ruuttu led Blackhawks av en liten baksmälla efter föregående säsong, men hörde trots det till grundseriens bästa i hela ligan – och var etta i västra konferensen. Lagets stjärnspelare var femtiomålsskytten Jeremy Roenick, den lysande tvåvägsbacken Chris Chelios och en av ligans bästa målvakter Ed Belfour.
Trots den fina grundserien fick Ruuttu inte heller nu uppleva någon slutspelseufori. Chicago fick stryk av St. Louis Blues med 0–4 i matcher genast i den första omgången.
– Jag vet att vi hade massor med skador, men det har ingen betydelse, man förlorar.
Såg ut som en kräfta på grund av fel medicin
Ruuttus andra säsong i Chicago var trög för både laget och honom själv. Toronto slog ut Blackhawks i slutspelets första omgång – sjunde säsongen i följd som Ruuttu gick samma öde till mötes.
Säsongen 1993–94 var hans sista “normala” i NHL. Den följande blev en enda lång pina.
– Den har jag riktigt dålig feelis av, konstaterar Ruuttu om säsongen 1994–95, hans sista i Nordamerika.
Han var förkyld under Blackhawks träningsläger. Lagets läkare gav honom sulfa; en relativt vanlig medicin då, men det används sällan numera.
Samtidigt eskalerade dispyten i NHL mellan klubbägarna och spelarna, vilket ledde till att säsongen inte kom igång förrän i januari.
– Ett tu tre blev det lockout, och sedan blev jag riktigt sjuk. Jag hade säkert 39-40 graders feber i två och en halv vecka, och hela kroppen var helt röd. Jag såg ut som en kräfta.
Ruuttu var totalt kraftlös och försökte hålla febern nere på egen hand.
– Jag var i kontakt med lagets läkare men de ville inte ha något med mig att göra. De fick inte på grund av lockouten. Det lämnade en skit smak.
Efter att ha ätit sulfa i två veckor fick Ruuttu, via en annan läkare, reda på att han var allergisk mot medicinen.
Tröttnar på livet i NHL
På grund av lockouten gjorde han som de flesta andra NHL-finländarna och åkte över Atlanten för att spela i FM-ligan. Han återvände kraftlös till HIFK.
– När jag kom till Finland kunde jag knappt gå 500 meter utan att behöva sitta ner.
Konditionen var nere på noll. Ruuttu noterades för tolv poäng under sina tjugo matcher för HIFK. När han återvände till Nordamerika bad han om en trejd.
– Jag tyckte att jag hade blivit dåligt behandlad. Jag hade faktiskt varit riktigt sjuk.
Christians ishockeyspelande son Alexander föddes 1992 i Chicago.
Det sista laget i NHL blev Vancouver Canucks dit Ruuttu trejdades i mars 1995. Han gillade staden och fick för första gången uppleva lite framgång i Stanley Cup-slutspelet i och med att Canucks besegrade Toronto i den första rundan. I den andra var Ruuttus tidigare lagkamrater i Blackhawks bättre med 4–0 i matcher.
Efter säsongen erbjöd Canucks GM Pat Quinn ett fortsatt kontrakt, men Ruuttu tackade nej. Han drog inte jämnt med coachen Rick Ley.
– Och sen började Alexander vara i den åldern och Camilla ville börja flytta hemåt, säger Ruuttu och syftar på sin hockeyspelande son och långvariga frun.
– Vi förhandlade ännu med Islanders och ett annat lag som erbjöd mig kontrakt för ett år, men jag var lite trött på NHL på grund av allt med lockouten och sjukdomen.
Familjen packade ihop grejerna och flyttade till Europa, men inte till Finland utan Göteborg och Västra Frölunda.
Framgångsrika år i Europa och ytterligare nej tack till NHL
Ruuttu grämer sig inte över att ha slutat i NHL redan i 31 års ålder. Men med tanke på det nuvarande jobbet som chef för Los Angeles Kings europeiska scouting skapade han bra kontakter under sina sista år som spelare i Europa.
I Göteborg ledde han Västra Frölunda ända till final efter att laget säsongen innan hade kvalat för sin plats i ligan.
– Att vi tog det där laget till finalerna skapade en hockeyboom som fortsätter än i dag, stoltserar Ruuttu.
Efter en säsong i schweiziska Grasshoppers återvände Ruuttu till HIFK. Han var lagkapten 1998 när IFK korades till mästare för första gången sedan 1983.
Laget som kryllade av dåvarande och blivande stjärnor åkte inte på en enda förlust i slutspelet – och Ruuttu vann sitt första och enda mästerskap på seniornivå.
– Nå jo, det var ett lite annorlunda lag. Jag vet inte ens hur många spelare som gick in och ut genom dörren den säsongen.
– Om du börjar titta på åldersstrukturen, så var det ett ungt lag med unga pojkar som hade mycket energi... både på isen och utanför, om vi säger så, flinar Ruuttu.
Efter mästerskapet 1998 erbjöds Ruuttu en sista chans att spela i NHL. Nygrundade Nashville Predators var sugna på en rutinerad center.
Det var tredje gången som Ruuttu försökte lockas tillbaka till Nordamerika. Tidigare hade bland andra Pat Quinn försökt få honom att återvända till Vancouver efter att Canucks bytt tränare.
– Efteråt har man alltid tänkt att kanske… gjorde man rätt eller fel? Vem vet. Men det var beslut som var enklast för mig själv och familjen. Att sätta ihop grejerna och flytta över var alltid en liten pina.
Istället avslutade 35-åriga Ruuttu karriären med 36 poäng på 45 grundseriematcher för Esbo Blues, som strax innan slopat sitt gamla namn Kiekko-Espoo. Blues säsong, och Ruuttus karriär, tog slut efter en kvartsfinalförlust mot HIFK våren 1999.
Skyttekung och historisk medaljör i VM
I landslaget hade Ruuttu inte fått uppleva det första VM-guldet 1995. I den historiska Lejonturneringen fanns de facto inga NHL-spelare överhuvudtaget i och med lockouten som senarelade säsongen.
Däremot har Ruuttu goda minnen från två VM-turneringar från början av 90-talet.
I hemma-VM 1991 hade Finland ett väldigt namnstarkt lag. Jari Kurri och VM-debuterande Teemu Selänne var Lejonens främsta poängplockare – medan Ruuttu med sina sju fullträffar var turneringens skyttekung tillsammans med Mats Sundin.
På grund av en svidande 1–2-förlust mot USA blev Finland knappt utanför medaljserien.
Året efter tog Finland sin första VM-medalj i Prag – och den bedriften lyfter Ruuttu som sin höjdpunkt i Lejonen.
– När vi stack iväg skrev pressen att det var Finlands sämsta landslag någonsin. Det laget svetsades ändå ihop, säger Ruuttu och fortsätter att laget 1992 påminner om Lejonen som förra våren överraskade alla och marscherade till VM-guld.
– Det finns många likheter. Jag var den enda som kom från NHL och vi hade ju till och med Mestisspelare i och med Jere Lehtinen!
HPK-anfallaren Jarkko Varvio utmärkte sig som turneringens bästa målskytt, och vann också poängligan tillsammans med Mikko Mäkelä. De relativt anonyma Lejonen vann alla matcher fram till finalen där Sverige var bättre med 5–2.
– Tyvärr förlorade vi finalen, men vi fick i alla fall vår första VM-medalj någonsin. Ingen väntade sig någonting av oss och jag kommer alltid att minnas det silvret.
Mellan åren 1985 och 1996 spelade Ruuttu i sex VM-turneringar samt i Kanada Cup 1988 och 1991 och World Cup 1996. Förutom den första VM-medaljen var han även med om att ta VM-silver 1994. I sina 86 matcher för Lejonen noterades han för 51 poäng.
