När allt körde ihop sig därhemma, mamma misshandlade honom och hotade med att skicka hem honom till det forna hemlandet - då stack han. I skyddshuset fick han tak över huvudet och hjälp med att komma igång med ett självständigt liv.
Vi sitter i skuggan en solig dag. Jussis röda tröja lyser i kapp med hans klara ögon. Han vill berätta om hur Röda korsets skyddshus hjälpte honom på benen.
För tre år sedan var livet ett helvete för Jussi. Tonåren var tuffa. Han flyttade till Finland som åttaåring. Han bodde med mamma, pappa och lillabror. Skolan gick uselt.
Den intervjuade heter egentligen något annat. Undantagsvis tillåts anonymitet på grund av det känsliga ämnet och för att skydda privatlivet.
– Mycket krockade under mina tonår. Jag hade anammat finländsk kultur på många sätt men min mamma levde kvar i den som rådde i mitt gamla hemland, förklarar Jussi.
Grälen kulminerade när alla var hemma.
– Mamma slog mig, när det gick dåligt i skolan. Hon slog mig med bälte.
Först när jag var starkare slutade misshandeln
I det gamla hemlandets kultur hjälper barnen mycket hemma. Det fanns inte lugn och ro eller tid att läsa till proven. Det blev bara gräl, dygnet runt. Samtidigt fanns det starka förväntningar om att det skulle gå bra i skolan.
– Anmärkningarna började hopa sig i Wilma. Det här irriterade föräldrarna mycket. Läget eskalerade snabbt. Vi grälade mycket och det förekom fysiskt våld.
– Först när jag förstod att jag kunde försvara mig, att jag var starkare, så slutade mamma slå mig, berättar Jussi.
Här ett kort radionyhetsinslag om Röda korsets skyddshus! Artikeln fortsätter efter audioklippet.
Jag måste berätta hur det var – för någon
Jussi gick i stödklass. Läget hemma blev ändå allt svårare. Han kände på sig att han måste berätta om det för någon.
– Jag berättade för min lärare hur det var hemma. Sedan gjorde skolpsykologen en barnskyddsanmälan. Socialarbetarna kom hem till oss för att prata om situationen med mina föräldrar.
Läget lugnade ner sig och föräldrarna slutade med hotelserna. Föräldrarna ändrade också sitt beteende för en tid.
Men snart återvände grälen. Misshandeln likaså. Mamma började kasta saker på honom.
– Till sist sa mamma att hon inte vill ha mig hemma mera. Hon kastade ut mig.
– Du är inte som jag, du är inte mitt barn, sa hon.
Hör ett nyhetsinslag med Jussi här, artikeln fortsätter efter klippet!
Jag visste att det fanns ett skyddshus för unga
Jussi berättar att han under mötena med socialarbetarna hade fått höra om Röda korsets skyddshus för unga.
– Hit kan du komma, sade de. Om läget hemma eskalerar kan du söka skydd här. Men jag var rädd ändå, säger Jussi.
– Men så ledde stressen och sorgen över situationen där hemma till att jag måste ut. Jag måste bort.
– Nu räcker det, tänkte jag. Jag orkar inte mera.
Jussi ringde till skyddshuset och fick genast frågan var han var, hur han mådde och om han var hungrig.
– Jag kände mig rädd för jag visste att det här beslutet skulle mina föräldrar inte gilla.
Jussi tar en paus. Han tittar ner på sina händer.
– I skyddshuset ville de ha mina kontaktuppgifter och vi pratade med familje- och krisarbetaren om allt. Sen fick jag mat och ett eget rum.
Vi uppdaterade alla mina papper, mycket fattades
Kris- och familjearbetarna i skyddshuset hjälpte Jussi med allt pappersarbete.
– Jag uppdaterade alla uppgifter om mig själv. Vi besökte magistraten. Jag hade inget bankkonto, inget finländskt pass. Vi besökte polisen men jag fick nej till finskt medborgarskap fast jag hade bott här i många år.
Nu har han ett permanent upphållstillstånd, inget medborgarskap och saknar rätten att göra värnplikt, vilket han gärna skulle göra.
– Skyddshuset blev ett hem för mig. Där fanns många, trygga vuxna. Jag pratade med dem alla. Jag fick hjälp med allt jag behövde.
Egen ansvarsperson hjälpte över det värsta
Jussi fick en egen fadder i skyddshuset, en person, som stod honom närmast. Han hjälpte honom att klara av stressen och kaoset under den första tiden. Han var frivilligarbetare.
– Vi gjorde också mycket roligt tillsammans. Vi åkte vattenskoter,och gick ut och äta. Jag har också deltagit i skyddshusets evenemang.
Dessutom hade Jussi en ansvarig kris- och familjearbetare, som hjälpte honom med stödsamtal, också med familjen.
Jussi stannade i skyddshuset i tre månader, sen flyttade han in i en egen hyresbostad.
– Då var jag 17 år och hann fylla 18 innan jag flyttade ut.
I dag bor Jussi i en etta i Esbo. Han har ett fast jobb och studerar för att få en dubbelexamen: student och merkonom.
– Det är tufft men det känns bra. Jag har lite kvar ännu och hoppas få min examen om ett år. Jag går i sommarskola för att bli klar. Studierna tar tid.
Jag har ett eget liv att leva
Relationerna till föräldrarna har inte blivit bättre men de grälar inte lika mycket mera.
Med sin pappa har han en gemensam hobby – musiken.
– Där kan vi mötas.
Han tar en paus igen innan han fortsätter.
– Jag tänker inte mera så mycket på det som har hänt. Jag ser framåt. Jag har ett eget liv att leva och saker jag vill göra.
Hör ett längre radioinslag med Isto Onali, chef för skyddshuset för unga i Esbo och kris- och familjearbetare Tom Larsson!
