I dessa tider av polisvåld i USA eller kringskuren åsiktsfrihet i Hong Kong och Ungern kan det vara värt att ägna författaren och jubilaren Christer Kihlman en tanke. I hans romaner och rapportböcker möter man ofta en frustrerad man som förefaller besatt av att revoltera mot stagnerade samhällsstrukturer och ett intolerant samhälle.
Den finlandssvenska borgerligheten framstår ofta i Kihlmans böcker som en tvångströja som tvingar individen att underordna sig tradition, förväntningar och anständighet. För en ung man återstår anpassning eller revolt.
Det senare alternativet har alltid utövat en större lockelse på visionära unga män, även om det påfallande ofta - också i Kihlmans böcker - resulterar i ett personligt nederlag, flankerat av alkoholmissbruk, vantrivsel och till och med död.
Det finns en skygghet för ondskan, som i sig själv är ond därför att den är passiv.
Christer Kihlman: Den blå modern
De Kihlmanska hjältarna går sällan segrande ur striden. Livet behandlar dem illa och ömkliga återvänder till den tålmodiga hustrun som blundar för mannens snedsteg, missbruk och högmod som satt hela släktens goda rykte på spel.
Talesättet säger att vi högaktar vinnarna, men älskar förlorarna. Kihlmans Iitterära värld är full av dessa älskvärda förlorare som stångat pannan blodig mot etablissemanget, och som i följande stund tigger om ömhet och förståelse av en hustru som just blivit bedragen.
Det finns något otidsenligt över dessa revolterande män som utmanar god sed och uråldriga traditioner. Dels har dessa rikemanssöner råd att revoltera och dels finns det alltid en släkt eller en hustru som fångar upp hjälten när han faller.
Visst finns det också något självupptaget och ömkligt över dessa Kihlmanska hjältar som ibland till och med förefaller revoltera utan något högrestående mål, än den egna hedonismen.
Men även om revolten ofta kommer av sig, kan jag ändå tycka att det finns något hjältemodigt över dessa män som trots de dåliga oddsen fortsätter att revoltera mot den borgerliga präktigheten och förväntningarna som pålagts dem.
Ett alternativ för Kihlmans tilltufsade hjältar vore att stiga ut ur finlandssvenskheten eller att sträcka upp händerna och sälla sig till den tysta massan.
Men det är inte den tysta massan som får slut på polisvåldet i USA eller återför demokratin i Hong Kong eller Ungern. Det behövs förebilder, modiga män och kvinnor som låter bli att blunda eller som Christer Kihlman formulerar det i sin roman Den blå modern (1963):
Det finns en skygghet för ondskan, som i sig själv är ond därför att den är passiv, [...] för att den menar att ondskan kan upphöra att finnas i samma mån som man låter bli att tala om den, för att den bara sluter ögonen och vänder ryggen till samtidigt som i själva verket ondskan har möjlighet att växa och växa - i full frihet.
Under de senaste 60 åren har världen förändrats på många sätt, men frågan om individens ansvar och skyldighet känns alltjämt högrelevant.
Den kvävande finlandssvenskheten på 60 och 70-talet kan kanske inte jämföras med våldet mot George Floyd eller Viktor Orbáns makthunger, men medvetenheten om den passiva ondskan knyter Kihlmans böcker på ett kusligt sätt till händelser i vår egen tid.
Christer Kihlman fyller 90 på söndag. Klockriketeatern premiärsänder hans monolog Svaret är nej! den 14 juni.
