Släktforskning är populärt. Men man kan också hitta saker man kanske inte vill hitta. När Anneli Mäkelä-Alitalo för några år sedan började rota i sin släkts historia hittade hon en hemlighet som bevarats i nästan 170 år. Hon är släkt med Finlands genom tiderna värsta seriemördare Johan Adamsson.
Anneli Mäkelä-Alitalo, docent i Finlands och Skandinaviens historia vid Helsingfors universitet, hade i många år längtat efter att få tid att forska i sin egen släkts historia.
När två studerande knackade på hennes dörr och bad om hjälp med sitt slutarbete fick hon sin chans. Slutarbetet skulle nämligen handla om Johan Adamsson, och han var hemma från samma by som Mäkelä-Alitalo, Vesivehmaa i Asikkala, där hennes släkt och hon själv fortfarande bor på sin fritid.
Hon hittade uppgifter som visade att Johan Adamsson var hennes fars mormors kusin.
Johan Adamsson slog på hösten 1849 ihjäl 12 människor, bland dem hela sin familj. Finlandssvenska krimpoddens serie Finlands värsta seriemördare berättar om Johan Adamssons korta och våldsamma liv, som i sin grymhet saknar motstycke i kriminalhistorien.
– Ingen i min släkt har någonsin sagt något om släktskapet till Johan Adamsson, så jag antar att ingen har vetat, säger Mäkelä-Alitalo.
Kände ändå till Skarprättaren
Anneli Mäkelä-Alitalo kände nog till Johan Adamsson, eller Kerpeikkarin, Skarprättaren, som han kallades.
– Jag visste att man tidigare försökte få barn att lyda genom att hota med att "Kerpeikkarin annars kommer och tar dem". Och jag hade läst Teemu Keskisarjas bok om Johan Adamsson, men hade alltså ingen aning om att han var min släkting!
Anneli Mäkelä-Alitalo vet inte hur länge hemligheten bevarats.
– Jag har funderat väldigt mycket på om mina släktingar redan då, på 1850-talet, försökte hålla släktskapet hemligt, eller om man erkände att Johan Adamsson var släktens kändaste medlem.
Mäkelä-Alitalo lutar mot att man tigit om släktskapet från första början.
– Min farmor var en mycket religiös kvinna. Jag vet inte hur långt bakåt i tiden den här religiositeten går, men jag tror nog att det funnits en stor rädsla för att vårt släktskap med seriemördaren skulle komma fram.
– Man minns nog gärna att min fars mormor, som alltså var Johan Adamssons kusin, gifte sig med en Bröijer, som var adlig. Den grenen av släkten ansågs bete sig som om den var finare än andra grenar. Jag är helt säker på att om man vetat att Johan Adamsson var en släkting så hade man säkert berättat om honom för att ta ner Bröijers på jorden, säger Mäkelä-Alitalo med ett leende.
Inte penalens vassaste penna
Både Johan Adamsson och Anneli Mäkelä-Alitalo härstammar från Anttila gård i Vesivehmaa. I något skede delades Anttila i flera grenar.
Anneli hör till huvudgrenen Anttila, medan Johans gren av släkten bodde på gården Ilola, en betydligt anspråkslösare och “mindre viktig” gård.
Namnet Ilola (“gladas”) är ironiskt, för släkten Anttila torde inte vara speciellt glad åt att den grenens historia återberättas, tvärtom.
– Johans pappa var en idiot, säger Mäkelä-Alitalo frankt.
Församlingens präster antecknade hur fåren i deras flock skötte och förkovrade sig först i en barnabok och senare i husförhörslängden, där man noterade de vuxna fårens kunnande och leverne efter förhör med dem.
I Asikkala församlings barnabok bedömdes Johan Adamssons pappa, Adam Adamsson, det nästyngsta barnet i en skara på sju syskon, som familjens dummaste medlem.
– Sannolikt menade man antingen att man ansåg honom vara förståndsmässigt långsam, eller att han var trotsig, säger Mäkelä-Alitalo. Jag skulle hur som helst kalla honom familjens svarta får.
Och tydligen var förhören med den vuxna Adam Adamsson en prövning för prästen. För i Asikkala församlings husförhörslängd antecknades ett enda ord om Adam Adamsson – “idiot”.
– Det här kan betyda att han verkligen inte kunde någonting alls, eller så satte han sig på tvären i allt, säger Mäkelä-Anttila.
De här dragen fanns också hos sonen. Han kunde ingenting och han var motsträvig.
– I barnaboken antecknades också vad man lärde barnen innan de blev konfirmerade. Den kommande seriemördaren Johan Adamsson finns med i boken i mindre än ett halvt års tid, berättar Mäkelä-Alitalo.
Det var hemmen som skötte undervisningen. Och uppenbarligen fick Johan inte någon nämnvärd undervisning i hemmet. Åtminstone kunde han inte läsa.
- Att han knappt alls finns med i barnaboken tyder på att han blev utslängd ur systemet, eller så valde han själv att sticka, säger Mäkelä-Alitalo.
Utomäktenskapligt barn försvann
Förutom bångstyrighet var levernet i Johan Adamssons gren av släkten okonventionellt och syndigt.
Pappan Adam, “idioten” hade svårt att anpassa sig till samhället. Han hade problem att hitta en stadig arbetsplats. Han gick från gård till gård och trivdes ingenstans, och försvann några år efter Johans födsel spårlöst.
Inte heller Johans mor hörde till mönstermedborgarna. Efter att Adam stack kröp mor Eva ner i en gift mans säng och födde ett utomäktenskapligt barn. Hon ställdes vid skampålen och stämplades som en qvinsperson med dåligt rykte.
– Jag hittar inga uppgifter om hur det gick med det utomäktenskapliga barnet. Det enda som är antecknat är att barnet döptes till Gustav Adolf, men efter det är han spårlöst försvunnen ur alla böcker, konstaterar Anneli Mäkelä-Alitalo.
I alla fall fanns Gustav Adolf inte i hemmet när Johan Adamsson kom på besök och slaktade sin familj.
Mera snusk
Men det syndiga levernet går längre bak i tiden. Johan Adamssons farföräldrar, Adam Mickelsson och Maria Johansdotter, fick sitt första barn en månad efter vigseln. Hon var alltså på smällen innan de gifte sig och i och med det smutsig. “Otidigt sängelag” löd domen.
Det här inverkade antagligen också på att Adam Mickelsson måste lämna Ilola gård. Gården var ett kronohemman som ägdes av staten, och kronofogden valde vem som är husbonde på gården.
Kronofogden såg tydligen inte Johans farfar som den bästa kandidaten, för Adam Mickelsson försvann från gården.
– Han blev soldat. Det är också möjligt att han valde soldatyrket frivilligt, säger Mäkelä-Alitalo.
Hur som haver föredrog kronan jordbrukare med ett fläckfritt rykte. Johans farfar och farmor hade ännu till på köpet bott tillsammans på Ilola innan de var gifta, vilket var oerhört snuskigt.
Tigandets kultur
Men det är inte bara osedliga historier man håller tyst om. Enligt Anneli Mäkelä-Alitalo har det alltid rått ett tigandets kultur i hennes Tavastland. Man skyddar sina grannar.
– Teemu Keskisarja undrade hur det är möjligt att Johan Adamsson kunde leva i sina hemtrakter utan att bli angiven. Jag tycker att det är alldeles självklart, säger Mäkelä-Alitalo, man anger inte sina grannar, fast man som i Johan Adamssons fall, vet att han är efterlyst.
Anneli Mäkelä-Alitalo har själv fått uppleva hur invånare i hennes by skyddar grannarna.
– Jag minns när jag som barn i Vesivehmaa såg en stupfull man som knappt hölls på benen sätta sig bakom ratten. Jag var chockerad över att ingen reagerade och sa att vi måste ringa till polisen. Jag blev tystad med ett “Men det är ju vår granne”.
– Jag vet inte hur alla hemligheter påverkade människors gärningar, men bygemenskapen och släkterna läckte inte, allt möjligt har hållits hemligt, säger Mäkelä-Alitalo.
Också hennes egen familj har skyddats från otrevliga händelser.
– Jag minns för evigt när jag under studietiden läste husförhörslängder från Asikkala och hittade en notering där det konstaterades att mina farföräldrar var “dömda till giftermål”.
– Jag frågade pappa om han vet när hans föräldrar gifte sig. “Jag minns inte, familjebibeln finns hos min bror”, sa han.
– Då sade jag att hördu, de gifte sig aldrig, de dömdes till äktenskap eftersom de fått ett barn som ogifta. Din pappa ville inte gifta sig, men det ville din mamma och rätten dömde enligt hennes önskemål.
– “Det kan inte stämma” sa pappa upprört, berättar Anneli Mäkelä-Alitalo, men sådant här talade man bara inte om. Man teg ihjäl det.
En titt i spegeln
När jag frågar Anneli Mäkelä-Alitalo hur vetskapen om släktskapet med Finlands värsta seriemördare har påverkat henne säger hon.
– Jag medger att jag börjat studera gamla fotografier av släktingar. När jag tittar på mina föräldrars bröllopsfoto så hittar jag nog i min far liknande drag kring munnen som Johan Adamsson hade.
Anneli Mäkelä-Alitalo har också börjat reflektera över vad det element av “vildhet” (hurjuus) som finns i många av hennes släktingar beror på.
– Pappas kusin Kalle hade för vana att rida in i stugan med sin häst för att visa vem som är vem. Han bar alltid på ett vapen, och brukade smälla kulorna i bordet och säga att “där är tre kulor, med dem skall jag döda min fru, mitt barn och mig själv”.
– Till slut sköt han bara sig själv.
Tyvärr är saldot betydligt dystrare än så. Mäkelä-Anttila räknar upp en lång lista på släktingar som tagit livet av sig. Hon säger inte direkt att “vildheten” är genetisk, men hon tycker att det är speciellt att antalet självmord i släkten de tre senaste generationerna inte kan räknas på en hands fingrar.
Tavastländsk stolthet
Men i dag då? Vet Mäkelä-Alitalos släktingar nu om att de är släkt med en seriemördare?
– Jag har ingen aning, säger hon, jag minns inte om vi talat om det här. Väldigt få i min släkt är intresserade av släktforskning. Det har inte kommit på tal. De lever ett tryggt, finländskt vardagsliv.
Så de vill inte veta?
– Jag vet inte. Människor är bara intresserade av dem de känner eller själva minns. När man börjar tala om äldre saker byter de ganska snabbt samtalsämne, säger Anneli med ett leende.
Och Anneli Mäkelä-Alitalo själv, hur tacklar hon släktskapet med Finlands värsta seriemördare? Hon väljer humorn.
– Jag tycker att det är en rolig sak, framför allt när österbottningarna är så stolta över sina knivjunkare. Ids inte alls yvas över någon Rannanjärvi, vi tavastländare har ändå mannen som har det finska rekordet, och jag är släkt med honom! säger Anneli Mäkelä-Alitalo med ett brett leende
